I sin nya dramatisering av Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre tar Tone Schunnesson fasta på den galna kvinnan på vinden och ger henne en röst.
Jane Eyre är en bok som överlevt århundraden. Under våren dramatiseras den av författaren Tone Schunnesson, som fick förfrågan om uppdraget från Folkteaterns dramaturg Magnus Lindman för drygt ett år sedan.
— Jag har jobbat med honom tidigare när jag skrev en pjäs för Sveriges Radio, då var han min dramaturg där. Det var han som satte ihop mig med regissören Ragna Wei och scenograf Maja Kall eftersom han tyckte att det här med den galna kvinnan på vinden passade oss bra.
Sedan denna klockrena ihopparning gjordes har Tone arbetat intensivt med att dramatisera boken och kombinera Charlottes språk med sitt eget. Tone själv hade vid början av arbetet med manus läst boken senast i gymnasiet, och innan vår intervju tog jag själv till gamla hederliga sparknotes för en uppfräschning. Jane Eyre handlar i korthet om Jane som är föräldralös och växer upp med släktingar i en familj där hon är hatad. Efter ett sammanbrott skickas hon till en kristen internatskola där hon utbildas till guvernant, efter vilket hon tar jobb på Thornfield Hall. Där förälskar hon sig i husets herre Mr Rochester, som precis innan banden ska knytas visar sig ha sin fortfarande levande men psykiskt sjuka hustru Bertha inspärrad på vinden. Jane lämnar, hittar på omvägar några som visar sig vara släktingar att bo hos, men återvänder till Mr Rochester efter att Bertha bränt ner godset och tagit sitt liv.
Vad var dina första tankar när du började arbeta med dramatiseringen?
— Jag tror att det som jag verkligen tog tillvara på först och främst var kärlekshistorien mellan Mr Rochester och Jane, för den tycker jag är evig på något sätt. Så jag tror att det var det som drabbade mig först, förutom Bertha då såklart. Men det är en romantisk berättelse som faktiskt fokuserar på kärlek och det håller ju över tid, fastän en kan ha sina åsikter om hur det går till i romanen.
Tone menar att det finns något väldigt mänskligt i just relationen mellan Jane och Mr Rochester. Ingen av dem är en särskilt god person, men att älska en man som inte är det tror hon är realiteten för många kvinnor som är relationer med män även i vår tid. Det är som definitionen av att ha en problematic fave förklarar hon, alltså att ha en person en älskar trots dens dåliga egenskaper. Sedan att de även slänger käft med varandra är något som hon velat ta fasta på, precis som mycket annat i Charlotte Brontës eget språk. Eftersom pjäsen i Tones version fortfarande utspelar sig på 1800-talet kände hon dock att mötet mellan hennes och Charlottes språk ibland var svårt att hitta rätt i.
— Jag har försökt att göra det som ett möte mellan hennes och mitt språk. Så på ett sätt är det verkligen uppdaterat fastän det fortfarande är ett kostymdrama. Ragna var väldigt mån om att låta dem mötas och det var fint att hon såg kvaliteten i att kunna vara kvar i båda världar på något vis.
Historiens karaktärer är komplexa, men för Tone fanns det en som saknade djup. Bertha, den galna kvinnan på vinden, begås våld på i romanen som hon uttrycker det genom att vara den som ordlöst måste dö för att kärlekshistorien mellan Jane och Mr Rochester ska sluta lyckligt. Lyckligt för alla utom Bertha.
— Jag hade ett starkt behov av att ge henne upprättelse så det var viktigt för mig att ge henne den röst hon inte har i boken. Bertha är som ett vrål i natten och jag ville sätta ord på det vrålet. Den desperationen, att vara eller känna sig galen och att hon bara skulle få bli en människa i det.
Jane Eyre är Tones debut som dramatiker för teaterscenen och redan innan ridån gått upp för premiären känner hon att hon fått mersmak. Skulle hon dramatisera något igen skulle det nog bli något hon skrivit helt själv istället för en adaption, men vad är hon inte helt säker på.
— En mun som ligger och pratar i ett mörkt rum, det hade jag nog velat skriva en pjäs om tror jag. Eller om en galen kvinna på en vind, det känns som att det är ett evigt tema för mig.
Jane Eyre spelas till den 27 april.
