Till slut blir kärleken besvarad

00:00 12 Oct 2020

Mycket kan den brittiska musikpubliken tåla. Men vid en känslosam manlig popsångare i kort klänning, trosor och stayups - hur bra musik han än hade att erbjuda - där gick gränsen. Istället för de hyllningar han var värd uppmanade brittisk musikpress för 21 år sedan publiken att spotta och kasta flaskor på Kevin Rowland, och publiken var inte sen att följa den uppmaningen. 21 år senare är situationen en annan och Kevin Rowlands kärleksförklaring blir äntligen besvarad. 

Redan på de första triumferande manifestationer som var Dexys Midnight Runners första singlar visade Kevin Rowland att han inte var någon vanlig brittisk popartist på jakt efter listplaceringar och Smash Hits-uppslag. Debutalbumet Searching For The Young Soul Rebels från 1980 inleds med att han rattar runt bland radiokanalerna och avfärdar allt han hör, Specials, Sex Pistols, Deep Purple - ”Oh, for God’s sake, burn it down” - till förmån för författare som George Bernard Shaw. Samuel Beckett, Eugene O'Neill, och Lawrence Stern. 

Förutom de litterära förebilderna erbjöd han tillsammans med sitt gatugäng den mest gedigna feta soul som gick att åstadkomma. Big Jim Paterson med sin trombon stod i täten för en fet blåssektion, och den fullständigt knockande soulpop som bandet manade fram - inspirerad lika mycket av lokala uttolkare som Geno Washington som av Otis Redding - kom att bli norm för band under decennier. Fråga Moneybrother som erkänner influensen på en sekund. Fråga Love Antell och Florence Valentin som förnekar det trots att de ertappats med stöldgodset i varenda kroppsöppning. Fråga Känn ingen sorg för mig Göteborg

För Kevin Rowland var alltid stilen centra - kläderna, banduniformen - och senare inkarnationer av bandet byttes boxarkängor och scarves mot snickarbyxor när Come On Eileen toppade listorna, och därefter preppystil och elegant kostym. Men Dexys Midnight Runners sprack, och efter en relativt oinspirerad solodebut tog drogerna över Kevin Rowlands liv i flera år, ända fram till nittonhundratalets sista år. 

Från den just då hetaste skivetiketten som existerade, Creation, slogs 1999 på de största trummorna för att annonsera Kevin Rowlands återkomst. Han hade gått tillbaka till sin uppväxt och fångat de låtar som format honom i passionerade tolkningar med blås, stråkar och gospelkörer. Förväntningarna var upptrissade. Tills de första pressbilderna presenterades, där Kevin Rowland uppträdde i klänning och blottade underkläder som britpopens samtida homofoba lad-kultur omedelbart fördömde som med vad som avsågs som nedlåtande omdömen om feminint och gay. Musiken? Den uppmärksammades inte alls. 

När vi pratar om saken på telefon låter Kevin Rowland fortfarande både förvånad och ledsen, 21 år efter skivans ursprungliga release. För honom var det så enkelt. Musiken på My Beauty var fylld av hans passion och skönhet. Han ville förmedla samma sak med sitt utseende. 

- Jag blev väldigt förvånad över reaktionen, faktiskt. Jag trodde väl att det skulle få några att höja på ögonbrynen, men jag anade inte. Det var en chock. En del av det som skrevs i tidningarna då hade ansetts vara hatbrott idag. Det var en kille som skrev en kolumn i NME - jag tror att det var NME - och han skrev om mig att ”nästa gång den här killen uppträder - kasta grejer på honom”. Så skrev han. Jag gick till polisstationen i Brighton, där jag bodde då, och ville göra en anmälan. Men polisen var inte intresserad - ”vi har annat att ägna oss åt”.

Den vita klänningen som Kevin Rowland stoltserade med var hans egen design, lika elegant som vilken annan av de klädval som hade varit så viktigt för honom i Dexys Midnight Runners, och fortsatt vara det under tvåtusentalet och fram till idag. 

- Tack, det var vänligt. Bless you. 

Men den brittiska pressen ville verkligen skapa en annan innebörd. 

- Vad tänker du att de försökte tolka det som? Var det homofobi som låg bakom de reaktionerna tror du? 

Så verkar det onekligen. Följde du allt som skrevs?

- Det gjorde jag. Tyvärr. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Och jag önskar att jag inte hade låtit det påverka mig så mycket. Det påverkade mig. 

Fanns det några andra röster i media som ville berätta en mindre fördomsfull historia?

- Gay Times ville intervjua mig, men jag visste inte riktigt. Flera månader senare mötte jag den journalisten, och han berättade att han hade velat berätta just om de homofoba reaktionerna på hur jag var klädd. Men det var nog den enda som hade ett annat perspektiv.

 

Nu har My Beauty äntligen släppts på nytt, och när den för första gången finns att tillgå på vinyl är förstås upplagan pressad i stilenlig rosafärgad vinyl. 

- Jag såg My Beauty som en pånyttfödelse. Då önskade jag att det inte hade funnits några tidigare skivor med mitt namn på. Jag kunde inte kännas vid några av de skivor jag hade gjort med Dexys Midnight Runners på 80-talet, eller mitt första soloalbum. Jag kände mig som någon helt ny. När jag blev drogfri, återhämtade mig och började betrakta mig själv kändes det som att jag var en ny människa. Jag kunde inte relatera till det förflutna över huvud taget. Det kändes konstigt när folk ville prata med mig om gammal musik, för det kändes som att det var någon helt annan människa som varit inblandad i det.

 

My Beauty är uppbyggd av ett säreget urval covers från Kevin Rowlands barndom och ungdom - ofta låtar som ansetts väldigt mainstream i sina original.

- Under ett par år innan hade jag återvänt till de sångerna, och jag lyssnade på dem hela tiden. Så plötsligt fick jag idén, som från klar himmel - ah, jag behöver sjunga de här sångerna, det är mitt nästa drag. Så jag skrev ned en lista, den var klar direkt. Det var bara en enda låt som jag hade tänkt på som inte kom med på albumet. Behind the Painted Smile, av Isley Brothers, den borde kommit med.

De har allihop blivit Kevin Rowlands egna, några genom ganska kraftiga omarbetningar, men andra bara genom hans sätt att erövra dem. 

- Jag försökte verkligen, tillsammans med Jim Paterson, att göra dem till våra egna. Det kändes som att vi lyckades, till 100 procent, och jag väldigt nöjd med det. Vi slavade över alla beslut och alla detaljer, och när den var klar kändes det som att vi verkligen åstadkommit vad vi ville.

 

George Bensons The Greatest Love of All är bedövande vacker, och väldigt personlig, och sin vana trogen för Kevin Rowland långa talade resonemang på flera ställen på albumet. I Rag Doll förklarar han att den vackra kören sjunger ”för dig”. Vem talade han med då?

- Ett barn. Jag talar med ett barn. 

Är det barnet du själv?

- Ja, jag antar det. Ja. 

Det är samma trösterika och ömsinta tonfall i You’ll Never Walk Alone. 

- Just det. Det var så jag tänkte när jag spelade in. Jag hade med mig bilder in i studion, för att få mig att fokusera rätt. Bilder på mig själv, när jag var barn. Jag hade med olika saker för varje låt, ett foto, ett klädesplagg. Något som skulle påminna mig om vad jag försökte komma över, eller vem jag sjöng för. 

Vad hade du med dig för din tolkning av Squeeze-låten Labelled with Love?

- Jag hade inte med mig kokain, det är ett som är säkert. Det hade jag lämnat bakom mig. Jag vet inte om jag behövde något för att berätta om mitt missbruk i just den. Det var enkelt för mig att föreställa mig hur mitt ansikte såg ut under de åren, när jag tittade mig i spegeln och blev skräckslagen över mitt utseende. Jag kan minnas det till och med nu.

Innan My Beauty hade Kevin Rowland prövat andra vägar för att ta sig ur det missbruket. Under en period gick han till exempel med i en religiös kult.

- Det var en lättnad från vad jag hade hållit på med - att ta kokain, att förlora mitt hem, Jag hade så stora behov, jag var verkligen i trubbel. Jag var verkligen helt vilse när jag stötte ihop med den sekten, och under de nio månader jag stannade hos dem mådde jag bra. De var rena, med skinande ansikten, klädda i vitt och med celibat som livsval. Själv kände jag mig så smutsig på insidan, så jag antar att det faktiskt hjälpte mig att komma i kontakt med dem. De sa att världen skulle gå under inom ett par år, och att jag behövde ta tag i mitt liv. Men… till slut förstod jag att de inte kunde lösa mina problem, och jag kunde inte leva upp till det som de förväntade sig av mig. Jag gav ett löfte om celibat, men jag kunde inte leva upp till det.  

 

På den nya återutgåvan av My Beauty finns äntligen den tolkning av Bruce Springsteens Thunder Road som abrupt lyftes bort precis innan skivan släpptes 1999.

- När jag bestämde mig för att göra den, ett år innan skivan skulle släppas, gjorde jag en demo med mina textförändringar för att skicka till Bruce Springsteen för godkännande. Ändrar man något enstaka ord behövs inget sådant tillstånd, men om man som jag skriver om texter så krävs det. Jag har stor respekt för sången i original, men jag ville göra min egen version av den, och om den ska bli sann och äkta för mig var jag tvungen att ändra texten. Så jag bad mitt skivbolag ta kontakt med hans för att låta honom höra, och sedan glömde jag bort saken.

- Men när det började bli dags kom jag på det och frågade om vi hade fått svar, och då svarade mitt skivbolag att ”oj, sorry, vi glömde posta det”. Då blev det bråttom, och istället för min inspelning skickades ett fax med enbart texten, och vi behövde svar inom 24 timmar. Naturligtvis sa de nej. De säger alltid nej. Jag hade också sagt nej om någon kom och ville ändra mina texter utan att förklara varför. 

- Men den här gången, 20 år senare, gjorde jag om det. Jag skickade min inspelning av Thunder Road till Bruce Springsteen, och skrev ett brev där jag förklarade varför jag ville göra den så. Några veckor senare fick vi hans godkännande. Inga problem alls. Så de där skriverierna för tjugo år sedan om att Bruce Springsteen inte gillade den och sa nej, de stämmer inte.

 

Det var inte den enda myten om My Beauty som fått fäste.

- Det känns lite konstigt. När vi började prata mindes jag inget av det, men medan vi pratar kommer det tillbaka. Det känns faktiskt lite trösterikt, jag har velat tala om det, och försöka peta hål på en del av myterna. Jag har velat ställa tillrätta, så att folk lyssnar på skivan den här gången. I Sverige var väl folk ändå lite mer öppensinnade?

Det skrevs gott om positiva recensioner här iallafall, bland annat i Nöjesguiden.

- Wow. Wow. Helt olikt vad som hände i Storbritannien.

En av myterna är att skivan sålde i totalt 200 exemplar när den först släpptes.  

- Men det var nog 20 000, enligt Alan McGee på skivbolaget. 

Om det hade varit 200 hade kanske ingen vågat satsa på en återutgåva. 

- Det är sant. Och nu verkar återutgåvan vara slutsåld.

De feminina sidor som Kevin Rowland hade velat utforska hos sig själv blev snabbt undanträngda igen.

- Jag tappade kontakten med den sidan hos mig själv efter My Beauty, som en följd av reaktionerna. Det var så många människor som sa att jag var galen, så jag började tro dem. Jag odlade skägg och började gå i denim och tunga boots. Jag förstod inte då att det var en reaktion på det som hände, men det var nog vad det var.  

Först nu, tjugo år senare, konstaterar Kevin Rowland att han har nyligen börjat kunnat knyta an till sin feminina sida igen. 

- Jag vet inte vad som hänt. Jag har börjat med tao - en uråldrig kinesisk tradition - sedan två år, och med utgångspunkt i det har jag blivit nyfiken på min femininitet igen. Vi har just tagit nya sådana bilder, faktiskt, som kan ta fram sådana dimensioner mer.

I den nygjorda videon till Rag Doll är den unga pojken som iklädd elegant svart klänning mimartill texten ingen mindre än Kevin Rowlands eget barnbarn Roo. 

Du måste vara stolt!

- Väldigt! Han har klätt sig så sedan han var 12 eller 13. Det är inte en så stor sak längre. Förändringen är massiv. 

Återutgåvan av My Beauty (Cherry Red/Border) finns ute nu, men det är bråttom innan alla exemplar har gått. Missa inte den skönheten. 

 

Foto 2020 Eliza Hill

 

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!