Stor lever drömmen

Foto: Emil Jönsson

Från lovande uppstickare till tungviktare med förväntningar. Stor är redo att knocka hiphopsverige. 

En blandning av för många vilda nätter och en vilja att undvika gamla mönster är det som har gjort att det har tagit så lång tid för Stor att följa upp 2009 års mixtape Nya skolans ledare. När jag tar skydd i Redline-studion från ett regnigt och grådaskigt Norsborg är det dock allt annat än fest som möter mig. I ett av rummen klipper Salla en sampling medan Ali, ena halvan av Mohammed Ali, jobbar på sin laptop. I det andra sitter jag och Stor, omringade av DVD-hyllor, gamla Latin Kings-målningar och rykande färska platinaskivor, bevis på att Aki och Kapten Röds När Solen går ner har sålt platina tre gånger om. Redline Records har just nu en sällan skådad medvind. En vind som lär tillta ytterligare när Stor släpper Sherekhan XIII, sin riktiga albumdebut.

– På Nya skolans ledare var det ingen som förväntade sig någonting, säger Stor, som egentligen heter Ulises Infante Azocar och nyss har fyllt 26 år. Då var det bara att köra. Nu har jag spelat mycket, nu är jag en rappare på riktigt. 

Hur gjorde du för att få tillbaka skrivlustan? 

– Det var nog bara att jag var trött på att festa, haha. Det var inte kul längre, jag längtade tillbaka till studion och hade många historier att berätta från mina eskapader.

Hur har skapandeprocessen gått till? Är du med när beatsen görs eller är det Salazar-bröderna som väljer ut musik de tror skulle passa dig?

– Det beror helt på, det finns absolut ingen formel. Zattla doft med Mack Beats, till exempel, kom till när jag trodde att arbetspasset var över. Då sa han att han bara skulle snickra på ett beat, jag låg i soffan, stirrade upp i taket och sjöng. Sedan tänkte vi båda ”det där lät fett bra” och spelade in det. Färdigt! 

Ett av albumets viktigaste spår, Pappas låt, kom till när han insåg att rappare aldrig gör låtar om sina pappor. 

– Det är svårt att prata om, jag har aldrig sagt till min farsa att jag älskar honom och han har aldrig sagt det till mig – det är sånt män inte pratar om, det blir awkward. Men min farsa har varit fett bra för mig. Låten är ganska simpel, men det fanns väldigt mycket att säga så jag var tvungen att sålla bort mycket. Jag skrev lite då och då på den låten i två år. Skulle jag ta med all text skulle det bli en bok. 

Har han hört den än?

– Nej, men han har läst om att den finns.

Om du tycker att det är ”awkward” att prata om det, blir det inte lika obekvämt att lyssna på den?

– Det är det, han var hemma hos mig och skulle lyssna på skivan och det var bara han och jag där. Jag pallade inte spela den. Han får höra den senare. 

Finns det någon låt du är särskilt stolt över på nya skivan?

– Lite kärlek. När man rappar om det här livet, om hur häftig man är och att allt är wild ’n’ crazy, har man ändå en liten människa inom sig som säger ”shit mannen, det här är inte bra för dig”. Och ibland kan det vara svårt att uttrycka vad det är som är fel, för att festa varje dag och sedan få ångest för att ditt album är försenat är egentligen bara ett stort i-landsproblem. Därför är det svårt att förklara den känslan till någon utan att låta gnällig och otacksam. Men på Lite kärlek kunde jag ventilera de känslorna. Jag kunde förklara hur jag har jagat kickar och gjort det på ett sätt som inte alltid är så bra. Det kanske inte betyder så mycket för andra, men det betyder mycket för mig. 

Dani M och Jaccos Naiv, som släpptes i april, har fått en del kritik om att den skulle vara för poppig…

– Det är från såna där hiphopnördar som aldrig har dansat med en tjej. De är oskulder!

Men dina singlar från Sherekhan XIII har också fått kritik, även om det kanske inte är i samma utsträckning. Hur har du tänkt kring dem? 

– Om vi tar Rom & Kush, till exempel. Där hade jag varit på turné med Caligola, med stora spelningar för 30 000 pers. Vi hade festat, druckit och levt det där livet och Gustaf (Norén, reds. anm.) ville att vi skulle gå till hans studio för att han hade alla Masses beats där. Och jag var så jävla hypad, ringde dit Linda Pira som tog med sig några kompisar och vi hade en fest i studion medan vi gjorde låten. Dagen efter spelade vi in den på riktigt och när vi vaknade upp ur dimman kände vi ”vad fet den blev!”. Alla mina andra låtar är så eftertänksamma och genomarbetade, men den här var bara spontan. Jag har ofta tyckt att det är svårt att göra klubblåtar i Sverige, de blir ofta så jävla töntiga. Men den här kunde jag höra folk spela ute. 

Några försök att göra en crossover-låt, något som kan locka en publik utanför hiphopen, har dock aldrig varit aktuellt. 

– Jag förstår inte det här ”åh, vi ska göra en crossover så vi behöver en låt med Eva Dahlgren”. Fuck det där. Jag vill inte göra en låt med någon som har varit med i Schlagerfestivalen, förstår du? Det här är hiphop. Jag har min egen smörlåt, jag sjunger den själv. Om alla är vänner, om alla gör låtar med alla och man försöker göra det så brett som möjligt, hur ska vår genre växa? Jag tjänar ingenting på att göra en låt med en känd svensk popartist på refrängen. Jag ska bli en känd svensk artist, jag sjunger den själv. Eller Dani M. Jag tycker att det är whack när rappare håller på så där. Folk som lyssnar på vår musik vill höra hiphop. Ingen hade velat höra Biggie och Kenny Rogers. 

Mycket av den svenska hiphop som har slagit den senaste tiden är rätt politisk. Men förutom Pappas låt är ditt album helt opolitiskt. Tvekade du någonsin kring det beslutet?

– Nej. Vet du vad som fick mig inspirerad? När Biggie sa ”folk vill att jag ska vara en bra förebild, men jag är rappare”. Den här skivan är ren hiphop. Jag leker inte att jag är politiker. Jag kan vara politisk, men jag vill inte vara det. Det räcker med att vara rappare. Folk vill hela tiden att man ska vara rappare och typ… kock! Jag är en rappares rappare. Dessutom tänker jag alltid på hiphop som en helhet och jag funderar på vad jag kan spela för position. Här i studion har jag Carlito och Labyrint som redan har gjort de fetaste politiska låtarna. Ska jag då komma och tjata på samma tema och inte göra det lika bra? Nej. Kanske senare, när jag har tänkt efter eller har en egen filosofi om någonting. På Pappas låt säger jag ”stoppa Reva” i slutet, och det tar mycket mer när jag först har grundat det i min pappas historia. 

Apropå Reva verkar diskriminering ha förts fram i ljuset för många människor först nu. Men som Mohammed Ali har twittrat om, mycket av det som skrivs om på nyhetssidorna idag har rappare berättat om länge och Reva-liknande tillvägagångssätt har varit en del av vardagen i många förorter under en längre tid. Varför tror du att det inte har uppmärksammats tidigare?

– För att många tycker att det är en jargong att klaga inom hiphop. Och det finns många rappare som missbrukar det. Nu kan man se videos med svenska barn i Norrland där de snackar om orten, porten och står med pitbulls, och då blir hela grejen jävligt töntig helt plötsligt. Då känns allt oseriöst, trots att det finns verkliga problem. Men Reva är det största hittills, det är en apartheidgrej, man kan inte stödja det och säga att man inte är rasist. 

När Stor pratar om att vara en rappares rappare nämner han Nas och Wu-Tang Clan, artister han lyssnade på som ung och som han såg nästan som seriefigurer. Därför är det ingen slump att omslaget till Sherekhan XIII är som hämtat från en serietidning. Något annat som påminner om Wu-Tang Clan är skitsen, mellanspelen, som knyter ihop vissa låtar och teman. Dessa partier kan, när de är bra, bidra till helhetsupplevelsen, men kan också, Method Mans Tical: 2000 är kanske det främsta exemplet, förstöra den. Stors mellanspel är dock både roliga och välgjorda.

– För mig är det enkelt. Jag är ganska spexig som person och gillar att larva mig. Nittiotals-skitet, där jag kollar på tv och min mamma skäller ut mig, gjorde jag med hjälp av YouTube

Jag skrattade högt åt vissa skits, men alla handlar om att folk är arga på dig. Är det så på riktigt? Är folk arga på dig ofta?

– Nej. Men jag kanske var arg på mig själv, att jag inte tog vara på den här chansen att få göra musik. Jag behövde att någon skulle skrika på mig, för jag höll på att tappa det. Jag glömde bort hur länge jag har kämpat med det här.

Fick du den knuffen av någon annan, eller kom den från dig själv?

– Mycket kom härifrån Redline-studion. Jag var typ mobbad här bara för att jag inte gjorde någonting, haha. Idag tränar jag, mår fett bra och är tacksam – det känns som att jag har varit i en smutsig bubbla i tre år. Men jag älskar ändå den där smutsiga bubblan för det är den som har gjort mig till den jag är idag. 

Men du har pratat om din festperiod efter Nya skolans ledare. Blev ditt drickande någonsin ett problem?

– Ja, för jag gjorde ingenting. Man blir dum av att dricka hela tiden och hjärnan orkar inte tänka på låttexter. Men jag älskar kaos, det är två sidor av mig. 

Är du rädd för att hamna i samma vanor igen? Festivalsäsongen börjar ju snart. 

– Men nu har jag lärt mig. Nu är jag som Robocop, jag är fett med härdad och kan balansera det. 

Funderade du någonsin på att sluta när du var som minst produktiv?

– Ja, ibland. Rappare blir lätt bittra. Tänk dig att det är ditt jobb att berätta att du är världens coolaste, grymmaste människa hela tiden. Även om du bara säger det på skoj, blir det till slut en del av din verklighet. ”Jag är Stor, jag är bäst, ingen rappare kan knäcka mig, blabla”. Och ibland är det ju så, men inte alltid – så när det inte är så krockar det med den bild av dig själv du har byggt upp. Så ja, jag funderade på det. Men det där är bara gnäll, det är töntigt. Varför ska jag sluta rappa? Jag älskar det här, jag har världens skönaste liv. Vi åker och spelar, vi gör musik, jag umgås här i Redline-studion med de skönaste människorna och vi garvar varje dag. Jag är fett tacksam. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva på min musik. Tanken på att jag en dag kanske måste börja jobba ger mig en klump i magen. 

Skitet på När man e liten handlar om avundsjuka. Upplever du det som att det finns folk som vill att du ska misslyckas?

– Nja, jag har alltid kommit bra undan. 

Hur menar du?

– Jag är ganska kaxig, jag kallar mig Stor, jag har en krona över min logga. Folk kan nog uppfatta mig som ganska nonchalant. Jag tror att många andra inte hade kunnat komma undan med det. Men jag gör det, jag vet inte riktigt varför. Att ens kalla sig för nya skolans ledare, nu när jag tänker efter är det fett oblygt. Men folk har alltid haft kärlek för mig, de har alltid varit trevliga. Det är först nu med Rom & Kush som jag har börjat få mina första haters. Och jag känner att den här skivan är jävligt fet, så nu tror jag att vissa kommer att börja hata mig. 

För att din skiva är så pass bra?

– Ja. Det där är också inspirerat från Biggie, du vet hans låt Playa Hater. Jag tycker att det där är roligt, jag älskar hatare. Jag trodde aldrig att någon skulle hata mig, så jag blir glad. Det betyder att man har kommit någonstans. 

Från att ha varit bespottat och bortglömt på mitten av nollnolltalet, har svensk hiphop gått till att bli kritikerrosat och nu även ekonomiskt gångbart. En förändring Stor måste ha märkt bara sedan han släppte Nya skolans ledare.

– Det har märkts på alla sätt, det är så jävla fett med musik på svenska. Vi bor i Sverige, hur ska vi kunna få en egen kultur om vi bara går runt och pratar språk och ord som vi måste få i andrahand från någon annan? Hur ska vår kultur bli rik om vi inte bygger den själva? Men nu kommer det hela tiden ny grym musik på svenska och värdet av musiken och vad den betyder blir så mycket större då. Den känns på ett annat sätt, den sätter färg på min vardag och påverkar hur jag ser på världen. Musik på svenska gör Sverige till ett så mycket bättre land att bo i, istället för att vi ska vara som en liten delstat till USA. 

Sherekhan XIII låter som klassisk hiphop, men lyckas samtidigt låta fräscht. Och Stor skriver texter om allt från klubbkvällar och galna flickvänner till kompisar med drogproblem och obesvarad kärlek – en bredd han tycker att fler borde emulera. 

– Som rappare vill folk alltid spela en roll. Och de vill de vara kvar i den rollen. Då blir det som att ”okej, den här rapparen pratar bara om att dricka”. Jag hatar det! För vem är så där som människa? Ibland är jag elak, ibland känner jag mig fett stark, ibland är jag skitsvag och allt är jobbigt, ibland känner jag mig som kung över hela jävla världen. Hur ska jag då kunna hålla mig till en och samma roll när jag gör musik? Det är därför jag kan göra en låt som Rom & Kush där jag leker värsta mack daddy, för ibland känner jag mig som det. Andra gånger kan jag vara olyckligt kär, som i Ge mig en chans. Det ena utesluter inte det andra. Livet ser ut så, det går upp och ner. För mig kanske det går upp och ner lite mer. 

Hur mår svensk hiphop idag?

– Den mår bättre än någonsin. Alla ungar rappar, på bordet här har vi diplom för låtar som har sålt platina tre gånger om, vi ska uppträda på stora scenen på Gröna Lund, vi åker till Danmark imorgon med Red Bull för att lära unga att rappa, Petter gör värsta turnén med Ison & Fille, Kartellen fuckar ur. Det går bra för alla! Vi har en stor kaka, alla sitter runt bordet och alla kan äta sig mätta. Och de som försöker stoppa oss? Vi kommer att stoppa dem!

Sherekhan XIII släpps den 3 maj. Den 2 maj intar Redline Sound System Gröna Lunds stora scen.