En vän beklagade sig över filmerna Lost in Translation och Marie Antoinette för att det ”inte händer något på en och en halv timme” i dem. Jag hade blivit så betagen av dem just därför. Jag älskade de drabbande stämningarna och det dova ljuset och att det kändes mer som att följa med i en dröm än som att få en historia berättad för sig.
Jag har alltid föredragit form före innehåll och stämning före handling. Handling är så 1900-tal. Jaha, folk blir kära, någon dör, de får barn. Egentligen är det bara intressant för de närmast sörjande.
Jag tycker om när språket i en roman har förmåga att hänföra mig med samma omedelbarhet som musiken. När jag läste den bosniska exilförfattaren Dubravka Ugreši’s Den ovillkorliga kapitulationens museum blev jag imponerad över hur intressant det var trots att det nästan inte händer någonting. Det hon skildrar är så oviktigt, det är bara en kvarleva av något som för länge sedan hänt. Hennes språk blöder, varje ord känns närgånget som om det ropades direkt till mig. Jag gillar sekelslutsförfattaren Ola Hanssons böcker av samma anledning. En gång skriver han att ”Landskapets sjuka melankoli välte sig in i min själ med en känsla som om det vore ett barn som grät”. En roman med en sådan mening behöver ingen handling, man skulle kunna börja läsa på vilken sida som helst och ändå känna sig besläktad med texten.
Jag blev lite besvärad när jag upptäckte att mitt språk hade Twitter-smittats av Lunarstorm-doftande uttryck som ”och jag ba”, ”:)))” ”pga” ”och ”oxå”. Jag tycker inte om när orden bara blir en funktion. Om en kille skriver ”e” istället för ”är” i ett sms är det kört för honom. För mig är orden inte bara ett sätt att beskriva verkligheten utan ett sätt att få kontakt med den och ge den en större rymd.
Men vilka ord betyder egentligen mest för Sveriges just nu hetaste författare? Jag bestämde mig för att fråga dem.
Therese Bohman
Redaktör på Axess magasin och författare till boken Den drunknade (Norstedts).
Vilka ord gillar du bäst?
– Just nu är jag svag för verb som låter lite gammaldags högstämda och kärva, som ”härbärgera”, ”upplåta”, ”ponera”, ”underlåta”, ”saluföra”. Annars gillar jag verb som ”frasa”, ”smattra” och ”knarra”, ord som beskriver sinnesintryck. Och så gillar jag vissa bokstavskombinationer, som k och l: ”kalk”, ”klappra”, ”klossar”... och mjuka ord med mjuk innebörd och mjuka l-ljud, som ”silke”, och ”vanilj”. Jag blir trygg av ordet vanilj! Jag har alltid gillat kyliga storstadsord, kanske eftersom jag kommer från landet. ”Neon”, till exempel. ”Elektricitet”. Sådana där ord som brukar vara i låttexter från åttiotalet eller i dikter av Bruno K Öijer.
Vilket ord tycker du är fulast?
– Det mest irriterande ordet tycker jag är ”diskurs”, det borde förbjudas utanför universitetsmiljöer. Fulast rent estetiskt är nog ord med osofistikerade vokaler som u, ä och speciellt ö – ”göl”, ”böka”, ”bröla”.
Alice Eggers
Kulturskribent aktuell med boken Det är bara regn (Pequod förlag).
Vilket är ditt favoritord?
– När jag senast reflekterade över det 1993 var det ”innerligt”, men jag har svårt att se det nu. Jag är svag för ordet ”motstånd” annars.
Vilka ord gillar du inte?
– Ord är fula när de ingår i fula sammanhang, typ ”entreprenör”. Om det används om någon byggfirma är det ju inte stötande. Däremot om det exempelvis används om personer för att rationalisera bristande medmänsklighet.
Kristofer Folkhammar
Göteborgspoet aktuell med boken När han kysste mig förlorade jag allt (Natur & Kultur).
Har du något favoritord?
– Idag hörde jag en person säga ”revansch”, vilket var helt underbart: att det går att bryta ut ordet "reva" ur denna hämnd, och så avsluta det med ett kattfräsande sje-ljud. Så jävla fint. I övrigt är jag just nu helt hooked på färger i skriven text. ”Kanariegul”. ”Turkos”. ”Smutsrosa”. Jag älskar den sprakande plattheten, när kulörerna överförs till lite stum trycksvärta.
Vilket ord tycker du sämst om?
– Det vidrigaste och fulaste man kan göra med språk är att använda ord som ”inkomstspridning” och ”utanförskap” istället för ”klasskillnader” för att manipulera talet kring orättvisor. Utifrån mer strikt estetiska preferenser har jag alltid haft svårt för det groteskt osensuella ordet ”svällkropp”. Ibland, i min utkorg, är ordet ”hoppas” mitt fulaste – då jag gömt mig bakom det så ofta, att det fått mig att skjuta upp så många handlingar.
Qaisar Mahmood
Författare aktuell med boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur).
Vilket är ditt favoritord?
– Mitt eget påhittade ”Byråkrataktivist”. Byråkrataktivister är de som får det offentliga att snurra men också de som kan sätta rättssäkerheten och effektiviteten ur spel genom att alltför hårt driva en personlig agenda. Gränsen mellan att brinna och att övertända är hårfin, det gäller även i den offentliga verksamheten.
Var hittar du dina bästa ord?
– Bland mitt Twitter-flöde.
