Det finns ingenstans att ta vägen

Ett exempel: ett tema som svenska författare aldrig tycks tröttna på att upprepa i sina sömniga romaner är historien om en helt vanlig person som lever ett helt vanligt liv men av någon anledning måste återvända till sin hemstad för att träffa några vänner eller familjemedlemmar från förr. När de träffas hoppas man på att någon ska bryta ihop, ha ångestfyllt sex, ta livet av sig, göra något oförlåtligt eller i alla fall känna något intressant, men oftast är det enda som händer att de fikar, känner sig otillräckliga och åker hem. Jag undrar om det beror på att människor överlag inte känner särskilt starka och självförgörande känslor, eller om författarna är för rädda att någon de känner ska läsa boken för att de ska våga skriva något riktigt sårigt, hängivet, passionerat, pinsamt, blodfyllt eller smärtfyllt? Det är obegripligt.

Men visst finns det undantag. Nu är det något år sedan den släpptes, men det är en så stark och viktig bok att man inte nog kan upprepa hur angeläget det är att alla läser den: Jesper Weithzs Allt som inte växer är döende, utgiven på Natur och kultur. En så mästerligt kuslig, nervig, vacker, dystopisk och ödesmättad roman är det länge sedan jag läste på svenska. Handlingen kretsar kring en välmående Stockholmsfamilj. När kvinnan får beskedet att något sjukt växer i fostret hon bär på beslutar hon sig för att resa till Brasilien där hon blivit lovad en alternativ behandling. Maken ska möta upp henne där efter en avgörande affärsresa. Men naturkrafterna samarbetar inte med deras resplan och snart finner de sig utlämnade till naturens grymma godtycke, tusentals mil ifrån varandra, lamslagna av det ekosystem de varit så vana vid att utnyttja. Den långsamt framkrypande obehagskänslan fyller stilla romanen som giftig rök fyller ett trångt rum. 

Jesper Weithz är en mästare på att skildra hur enkelt det allra tryggaste hemtama och vardagliga vänder sig mot huvudpersonerna och blir deras värsta mardröm. Det vackraste är skildringen av naturens likgiltiga grymhet och hur den slår tillbaka mot människornas övermodiga tro på sin egen odödlighet: den tvingar dem att dröja och sakta in och avslöjar deras sköra, utlämnade kroppslighet mitt i flygplatsens luktfria, dödslösa utbytbarhet. När jag sitter på ett elvatimmarsflyg till Bangkok vaknar skräcken som romanen planterat i mig och jag tänker plötsligt att resan till andra sidan jorden inte är någon flykt, att det inte finns någonstans att ta vägen, att katastrofen ruvar i jorden, haven och luften, hur många mil jag än färdas, och det finns ingen att skylla på förutom oss själva. Jesper Weithz bok är en modern skräckroman som speglar en tid då det största hotet inte kommer från övernaturliga krafter utan från naturen själv och vad vi gör med den.

Bäst just nu

Kaos

Alexandra Pascalidou

Atlas

I Kaos återvänder Alexandra Pascalidou till det Grekland som en gång var hennes hemland. Det är en skakande och närgången bok om ett samhälle i sönderfall, men också en skildring av människans förmåga att hålla hoppet om framtiden vid liv.

Främlingsleguanen

Martina Montelius

Atlas

Martina Montelius underliga debut handlar om ett barn som säger upp sig från dagis. Inga formulär finns att fylla i, det är bara att öppna grinden och gå hem. 

Tiggarflickan

Alice Munro

Atlas

Jag hoppas att du fortfarande har dåligt samvete över att du inte har läst Nobelpristagaren Alice Munro. Köp den här samlingsvolymen och må lite bättre. Munro har kallats för den samtida novellkonstens mästare och skriver lågintensivt och trollbindande.

Konsten att dö

Inger Edelfeldt

Norstedts

Inger Edelfeldt skriver med stark närvaro om fotografen Jackie, som vid 52 års ålder har nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild.