Sluta objektifiera tiggare för kultureliten

Julia Holst 15:15 26 Feb 2015
tiggarekulturelit.jpg

Sedan när handlar tiggeriet om vad jag känner inför fattigdom? Borde inte allt handla om hur den som inte har ett korvöre känner inför sin egen fattigdom?
 
Under en kortare period i slutet av januari och början av februari pågick en utställning vid namn Toleranshuvan Reloaded – A Pair of Rubber Gloves Called Tolerance på Malmö Konsthall. Toleranshuvan är ett gammalt konstprojekt av Institutet med fokus på makt och vithet som nu återintroducerades med en ny vinkling: tolerans, och vår föreställning om det. Syftet var att ta upp dilemmat kring det ständigt dagsaktuella ämnet tiggeri och fattigdom. De ville begrunda om det är lättare att ”tolerera” fattigdom som vi inte ser eller hör, och vad det innebär när det nått vår vardag. Vad händer när det inte går att blunda för verkligheten utanför din närbutik längre? Och vad sker med oss när vi ställs inför detta relativt nya moraliska problem: vem är jag i situationen och hur ska jag välja att hantera den? Till utställningen rekryterades två tiggare från Rumänien för att förtydliga detta moraliska dilemma. De båda tiggarna, Cheresi Marcela och Lacatus Luca Ioan, anställdes följaktligen för att låta oss besökare på riktigt känna vad vi egentligen känner inför den uppstådda problematiken.  
 
Här väljer jag att stoppa det välsmorda konstdravlet som Konsthallen och Institutet valt att kommunicera kring utställningen. För sedan när handlar tiggeriet om vad jag känner inför fattigdom? Borde inte allt handla om hur den som inte har ett korvöre känner inför sin egen fattigdom? Hur denne kämpar sig igenom var dag och hur hen känner inför att varje natt gå och lägga sig i ett tält på en ödetomt fast det är snö ute för att Malmö som kommun har bestämt att nattkafé räcker gott och väl? 
 
I slutet av utställningens beskrivning står följande ”(…) Tiggarnas berättelser berättas då och då i medier. I detta projekt fokuserar vi på den andra parten i tiggarrelationen: Den som ger och inte ger. Den som ser eller inte ser.” Så, för att vi i lugn och ro verkligen ska få reflektera ordentligt, anställer Institutet dessa två extremt utsatta människor för att vi ska kunna gå och titta på dem som rena objekt. Jag kan inte ens tänka mig hur outhärdligt det har varit för Cheresi och Lacatus att sitta som apor i bur för att den välbärgade kultureliten ska kunna strosa förbi en snabbis och avlägga ett blaserat ”det är ju så himla trist det där, de är ju överallt nuförtiden” innan de intar restaurang Smak för fredagsspättan och ett glas vitt (OBS sett och hört detta scenario med egna ögon och öron).
 
Det är uppenbart ett helt bedrövligt genomskinligt sätt att försöka låtsas att man bryr sig. Jag förstår att Institutet ville belysa ett problem, men varför vände de inte fokus till tiggarna, och frågade dem hur de känner sig vareviga dag? På något sätt lyckas vi ofta i Sverige, likt en bortskämd tonåring, få allting att handla om oss.

 

Bäst just nu

 
Dana Michell – Yellow Towel
Inkonst, den 3 mars 
Med influenser från mode, queerkultur, komedi och egna erfarenheter har koreografen och dansaren Dana Michel de senaste åren skapat sig en trogen fanclub och hyllningskör. Michel har länge varit en av frontfigurerna på Montreals undergroundscen men fick sitt egentliga genombrott alldeles nyligen i samband med föreställningen Yellow Towel på Festival TransAmeriques (2012) då hon hyllades av både publik och kritiker. I föreställningen, nu äntligen aktuell på Inkonst, blickar hon tillbaka på sina barndomsår då hon brukade svepa in sitt hår i en gul handduk i försök att efterlikna de blonda tjejerna i skolan. En hjärtknipande och ärlig föreställning med ett genuint uttryck. 
 
Feministisk Återhämtning
Potato Potato, den 8 mars 
Under rubriken ”Feministisk Återhämtning” på Potato Potatos hemsida står följande: ”Välkommen att återhämta dig efter en dag av kamp. Fotbad och musik i ett eget rum. Kaffe och kaka.” Detta är precis vad jag behöver just nu i denna jävligt karga och ej okej värld. Ta med dig ett gäng kompisar och gå på ett välbehövligt själsligt spa. Potato Potato har under våren ett flertal likartade kvällar som också är väl värda ett besök. Både eventet ”Högläsning”, där politiska texter läses upp och efterföljs av reflektion samt ”Processcen” som är en öppen scen för konstnärer i behov av publikrespons, verkar intressanta och lärorika. 
 
Helena Lund Ek – The Loud Wordless Process
Johan Berggren Gallery, den 29 januari–7 mars 
Helena Lund Ek är purfärskt nyexaminerad från National Academy of Fine Arts i Oslo och ett geni när det kommer till färgskalor. Hon jobbar främst med måleri men även i viss mån skulpturer och installationer. Utställningen The Loud Wordless Process behandlar en egen-upplevd förlust och utforskar sambandet mellan konsten och den alltjämt verkliga vardagen. Utställningen fick mig att känna mig som en besökare i konstnärens tankevärld, där gårdagen och framtiden, vardag och sinnlighet blandas. Mjuka material och handarbete samsas med stora oljemålningar och installationer. Egentligen en helig röra men med en gemensam ödmjuk samlingspunkt, Helena Lund Eks ödmjuka närvaro. 
 
Work In Progress: God sikt
Potato Potato, den 12–14 mars 
Föreställningen God sikt är främst en föreställning som har premiär i slutet av oktober men i mars presenteras själva arbetsprocessen i en förproduktion skapad av Linda Forsell i samarbete med koreografen Ofelia Jarl Ortega och konstnären Josefin Snygg. Jag själv ser detta som ett unikt tillfälle för gemene man utan speciellt konstnärliga egenskaper (typ jag) att ta del av den konstnärliga processen och därmed få en djupare insikt i vad det egentligen kan innebära.

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2015.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!