Foto: Johannes Helje
Från Afrika till Norden. Från Snooks skivsläpp till Lagoms klädkollektioner. Från topplista till skolbänk. Från hiphop till pop. Från duo till solo. Den kringflackande nomaden tillika konceptkreatören Daniel Adams-Ray är här med sin solodebut. Nöjesguidens Maja Bredberg tittade förbi för ett samtal.
Senast vi sågs var 2006. Snook skulle just släppa Är och börja turnera. Vi satt i er studio på Gärdet och det var strikt skoförbud. Var det du eller Oskar Linnros som var skohitler?
– Ha, det var nog jag…
Men här i Lagoms showroom får man ha skor på sig.
– Ja, här får man det. Det är inte vitt golv längre, jag lärde mig det. Det var inget kul att vara skohitler.
Kan du dra igenom lite snabbt vad som hände med Snook?
– Det uppstod en musikalisk svacka. Vi gjorde ett svinlökigt sista gig på en Silja Line-färja. Ett riktigt sellout-gig, mycket betalt och folk var så fulla att de ramlade omkull och fattade ingenting. Då tänkte man verkligen ”Fan, vad är det vi gör?”.
Det kändes inte så charmigt?
– Nä, ingen av oss tyckte det. Det vi gjorde förut var väldigt fint då, men sedan, i den kontexten, var det lite hemskt. Jag hade redan tagit tag i mina studier och börjat plugga grafisk form på Berghs. Det var mer intressant och lärorikt. Där tvingades jag att släppa mitt ego. Man får ett jävligt stort ego som artist, även om artister inte vill erkänna det. Det blev som en personlig detox för mig.
Du har ju varit känd för ditt temperament. Hur har det blivit efter detoxen?
– Ja, jag har fortfarande mitt humör. Det är något jag kommer att jobba med hela mitt liv. Men, jag tror att jag har blivit bättre på att kanalisera det. Jag hoppas det, annars vore jag en ganska misslyckad person om jag inte utvecklats någonting.
– Vid sidan av studierna började jag och Nette Sandström jobba mer med Lagom. Det blev en naturlig övergång från Snook till Lagom. Det har vuxit i takt med att man själv vuxit som person, gått ifrån mycket street till att bli lite mer dressat. Men vi lyssnar ju fortfarande på Wu-Tang liksom.
Men du. Egentligen. Är det inte jävligt hiphop att skaffa ett eget klädmärke?
– Jo, det är sjukt hiphop på ett sätt! Fast, vi har ju skippat loggorna och parfymerna… Nä, men det finns ett starkt entreprenörskap inom hiphopkulturen som jag verkligen kan identifiera mig med.
Och nu har du gått över till pop. I juni släppte Oskar Linnros sin soloskiva, du släppte din första singel. Var det förvånande att höra ni var så ljudmässigt nära varandra?
– Nej, jag tyckte inte det. Under tio års tid var jag med i hans grupp, han var med i min. Jag ser det snarare som något väldigt logiskt. Om jag och Nette skulle sluta göra kläder tillsammans kommer våra kommande kollektioner se ganska lika ut. Jag och Oskar var nästan oskiljaktiga. Du vet, man träffade folk på stan som sa ”Tja, läget?” automatiskt följt av ”Var är Oskar då?”. Den grejen. Som att man satt ihop. Det var en av anledningarna till att vi mot slutet tyckte att det hela blev jobbigt. Det blir struligt för ens egen identitet att ständigt förknippas med någon annan.
Hur kändes det då att bli direkt hopkopplade igen? Oskar hade ju försprång och slapp i alla fall att bli jämförd med dig.
– Fast han blev jämförd med Orup istället. Och jag blir hellre jämförd med Oskar Linnros än med Orup, om vi säger så… Dessutom är jag van, det är inget nytt för mig att det finns en medial hang-up. Att slå lite underifrån, det har jag gjort hela mitt liv.
När vi ändå är inne på att jämföra… Jag trodde att din skiva skulle vara sämre än Oskars. Men jag tycker att den är bättre. Mer fullständig.
– Det var trevligt att höra.
Jag skulle vilja säga att det är en av de bästa svenska skivorna i år.
– Är det så? Oj. Det var ju… väldigt snällt sagt.
Du är inte vidare bra på att ta beröm.
– Nej, jag är svindålig! Jag försöker här… Eh, jag vet inte…
Om jag lägger upp det så här istället då: Rap har ett mer avancerat förhållande till texter. Känner du att du lyfter svensk pop med dina flerstaviga rim, rytmbaserade textrader, dubbeltydiga uttryck och liknelser?
– Uhm. Ja, på ett sätt känner jag det. Just för att det finns en medvetenhet kring stavelser och rytm. Som rappare jobbar man mycket med punchlines och liknelser, det kanske saknas i svensk pop. Om man nu ens föredrar det. Jag gillar ju det personligen. Men det finns också något väldigt vackert i Håkan Hellströms textförfattande. Han tänker nog inte stavelser alls, och när han inte behöver ta hänsyn till det kan texten ibland komma fram ännu naknare då det inte finns något att förhålla sig till.
Vilken låt tycker du är bäst på skivan? Ja, du måste välja.
– Hm, om jag måste välja… Jag skulle nog säga Gryningspyromanen. Han brände ner min väns mormors hus. Bara namnet fascinerade mig. En väldigt fin etikett på något som var jävligt fult. Jag försökte sätta mig in i vem Gryningspyromanen är. Jag upplever honom som en vanlig svensk - med tvångstanken att han måste bränna ner saker för att känna livsgnistan.
– Den låten sammanfattar min syn på Sverige. Det finns en slutrad i refrängen där jag sjunger ”En miljon på banken men ingenting att leva för”. Jag menar inte att alla är miljonärer, men det finns en viss trygghet, en viss standard i Sverige som kanske inte finns i Kenya till exempel. Ändå tyder inget på att vi skulle vara lyckligare människor.
Jag blev förvånad över hur samtidskritisk din skiva är. I låten Voyeuren tar du upp hur sociala medier visserligen ger en tidsmässig direktkontakt mellan människor, men att det även leder till glapp i kommunikationen. ”Jag är kär i bilden av dig, inte i dig”.
– Ja, Voyeuren handlar om det osexiga fenomenet Facebook. Jag har skrivit hela skivan som en modern samhällsallegori. Det kanske är svårt för lyssnare att tyda just det lagret om man är inne i det själv. Men det är väl en narcissistisk tanke jag har, att få folk att tänka och ifrågasätta vissa saker. Fast jag har försökt att inte skriva folk på näsan, det är typ det värsta jag vet. Det utsätts man för tillräckligt mycket varje dag.
Är du inte en bakåtsträvare som 2010 tycker att Facebook är dåligt?
– Det är ju jävligt bakåtsträvande! Och det är någonting som jag har brottats med. Börjar jag redan bli gammal och ifrågasätta saker för att de är nya och moderna? Det finns massor av fantastiska saker med utvecklingen, men det kommer en jävla massa skit också. Man måste hela tiden vara medveten om det och inte direkt omfamna allting bara för att det är nytt.
Du balanserar nutid med återkopplingar till Kenya. Hur såg din uppväxt ut där? Din pappa var kirurg, det låter i mina öron som ”uppväxt i lyxigt reservat för vita”.
– På den tiden var Kenya inte lika farligt som det är idag, man behövde inte leva skyddat. Min pappa jobbade dessutom för en välgörenhetsorganisation. Det fanns inget överflöd, men jag levde ett skitbra liv. Jag skulle nästan säga att det var bättre att växa upp där.
Hur menar du?
– Det fanns en social trygghet. Jag tyckte att allt blev svårare och farligare i Sverige. Jag stötte mig med folk, blev kallad för invandrare, hamnade i slagsmål och allt det där. Det motståndet hade jag aldrig upplevt förut. Trots att jag var vit och bodde i en av världens farligaste städer. Det var väldigt konstigt, jag fick uppleva knas först hemma i Sverige.
Kan du berätta om andra singeln, Gubben i lådan?
– Den handlar om en relation där jag tappade bort mig själv. Tog lojaliteten lite för långt. När relationen väl upphörde så fattade jag att jag hade tappat en del av mig själv i det.
Var det en kärleksrelation eller vänskapsrelation?
– Vad är skillnaden? Det är väl samma sak?
Jag undrar om det var en kärleksrelation till en vän eller till en partner?
– Både och.
Hur menar du nu?
– Du får ett jättekryptiskt svar där.
Ja, jag märker det.
– Fan, jag låter som en politiker. Men, det är en person som har betytt mycket för mig.
Okej. Kan vi reda ut det här konceptet med fingerfärgen istället?
– Absolut! I Kenya har man först och främst sin stamtillhörighet. Nationer är ett västerländskt påfund. Jag har inspirerats av Massajerna, form- och färgmässigt. Men jag har inte tolkat det bokstavligt, då skulle jag ha varit indränkt i koblod. Jag har valt att kalla det för mzungu. Det är något man kallas i Kenya om man inte är mörkhyad. Då är man vit. Svenne, typ. Jag har byggt upp ett koncept kring hur den här mzungustammen skulle kunna se ut.
Där stod du lycklig med din svennestam. Hur kul var det då att se Oskar Linnros helkroppsmålad?
– Jag fick panik när jag såg det. Mitt koncept var klart för över ett år sedan. Vi har samma förläggare och där såg jag ett utkast på Oskars skiva. Jag tänkte: ”Vänta nu, är det någon som har baitat här?”. Jag har ingen förklaring till varför Oskar målade sig svart. Slobodan Zivic, som hade gjort omslaget sa att det var tidens anda. Och det stämmer ju om man kollar i modemagasin, det är inget unikt för mig och Oskar. Min koppling till det är min uppväxt i Kenya. Det var såklart lite tråkigt att det skulle bli ett sådant sammanträffande. Men jag tänker aldrig ändra en stark, fristående idé för att någon annan gör något liknande. Då är man plötsligt en ängslig kreatör.
Så du tycker inte att det är problematiskt med de likheter som ändå finns?
– Det har ju diskuterats huruvida det var någonting medvetet – vilket jag försäkrar att det inte är. Jag kan inte ens se det som fördel eller nackdel. Gör det mina låtar mindre personliga? Gör det dem sämre? Det tror jag inte.
– Sedan finns det ett ego som kanske känner sig lite stött. Som tänker, vänta här nu, jag menade ju allt det här, det här är mina ord, min uppväxt, jag är från Kenya, jag är inte från Sundbyberg, du vet. Bla bla. Men det är så jävla egoistiskt att tänka så. Vi var bästa vänner och växte upp ihop under de åren då man formas. Även om jag har utvecklats som person så finns det ju ändå någon slags grund i mig som är densamma. Och jag vill gärna tro det om Oskar med. Man byter klädstil, har ny umgängeskrets och det är klart att det påverkar en, men jag tror inte att man blir en helt ny människa. Vi människor är alldeles för små för att kunna göra sådana helomvändningar.
