Sex och begär, är det allt vi är?

Hanna Bergström har träffat de bokaktuella författarna Linda Skugge och Zara Kjellner som båda på olika sätt berör sexualitet och begäret efter kvinnors kroppar.

När detta skrivs har Joker nyligen haft premiär. Förutom att hyllas världen över har den också utlöst en diskussion huruvida Joker kan tänkas göda det omtalade incelcommunityt. Argument för det motsatta, att den tydligt belyser varför det är viktigare än någonsin att inte låta människor falla mellan systemets stolar, och bli isolerade eller ensamma, är lika vanligt förekommande.

Den här texten kommer inte argumentera för något av dem, och handlar egentligen inte heller om filmen som faktiskt knappt berör begäret av kvinnor, vilket incelrörelsen i verkliga världen i stor utsträckning kretsar kring. Filmen, som är både oerhört bra och obehaglig, handlar däremot desto mer om de utelämnade, ofrivilligt ensamma och självömkande män som har en märklig syn på hur man skapar rättvisa, och den väcker sannerligen tankar.

Incel är en förkortning för "involuntary celibates", och utgör ett community av människor, till större delen män under 30, som lever i ofrivilligt celibat. Incels befinner sig tillsammans i en mörk online-subkultur där de känner sig åsidosatta och förtryckta av mainstreamsamhället, och i synnerhet av kvinnor som inte ger dem tillgång till deras kroppar och som därför förtjänar att behandlas illa.

Anmärkningsvärt är att rörelsen ursprungligen startades av en kvinnlig student på 90-talet, för att hon behövde ett sammanhang där hon kunde diskutera sin sexuella inaktivitet med andra. Det var då ett välkomnande forum för att få tips och råd, långt ifrån dagens realitet där korsbefruktande av extrema sammanhang skapat ett forum där ilskan tagit över. Medlemmarnas nihilism och ilska har nu även orsakat hemskheter utanför skärmarna.

Kanske är det just det faktum att åsikterna inte längre är låsta till ett slutet forum, utan snarare utgör en påminnelse om växande konservativa värderingar även i våra västerländska samhällen, som skrämmer mest. Där det mesta var bättre förr, och där en upplevelse om att någonting viktigt gick förlorat när den kvinnliga sexualiteten blev mer fri, skyddad av lagen och mer uppluckrad från problematiska normer, återfinns. 

Jag har nyligen läst två böcker av författare som båda berör sexualitet och begäret efter kvinnors kroppar, om än på olika sätt, och var nyfiken på att tala mer med dem om den kvinnliga rollen och problematiska förväntningar. I Linda Skugges Äktenskap – sex berättelser möter vi kvinnor som är trötta på äktenskapet, som inte finner sex särskilt intressant, och som på olika sätt reflekterar över sina relationer samt sexuella liv. I Zara Kjellners Manhattan är det istället frågan om en ung, kvinnlig flanör som fyller sina dagar med att antingen ta hand om sin sjuka mamma, eller när hon inte gör det, utforska den kvinnliga kroppens olika öppningar.

När jag träffar Zara på bokmässan har hon precis deltagit i ett seminarium, och jag frågar henne om något hon tidigare sagt och som fångade min uppmärksamhet lite extra, nämligen att ”hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten”. Zara förklarar att det är en typ av rörelse in i kvinnokroppen som hon nu tycker är tydligare än någonsin, och som hon tycker att man kan se i många olika samtalsformer.
– Många kvinnors berättelser fokuserar på just detta: det är hudlöst, det är kroppsligt, det är köttsligt. Det är en tradition kvinnor alltid har verkat inom. Männen ska vara i ande, kvinnan i kropp. Sedan kan man säkert äga sin berättelse på andra sätt, men det går inte att frångå att det finns en marknad som begär kvinnors kroppar. Det är en sådan sanning bara. Jag tänker att man aldrig är fri i ett system. Och trots att man kan förhålla sig till det på olika sätt, och prata om sin kropp offentligt, har jag svårt att se att man bara skulle kunna göra det på sitt eget sätt och vara fri från sin omgivning. Jag tror inte att man kan bli fri inom en struktur. Man är ju genomsyrad med olika idéer.

Det beskrivs ofta att det inom incelcommunityt är just en strävan efter den normativa parrelationen, och frånvaron av densamma, som driver på ilskan och självömkan. Genom att kvinnor inte släpper in dem begränsas också deras möjlighet till det önskvärda en relation kan ge: sexuell samlevnad, förbättrad ekonomi och personlighet. 

Har ni några tankar om incelcommunityt? 
Zara: En tydlig form för vansinnet som syns i subtilare former överallt.
Linda: Det talas mycket om att incelmän är farliga vilket jag absolut tror att de kan vara, men jag vill påminna om att även så kallade lyckade män, chefer med makt och pengar, kan vara minst lika farliga och att det i grunden handlar om att män inte står ut med att bli ratade av kvinnor. Och de blir farliga när man skrattar åt dem.

I Zaras bok Manhattan rör sig huvudkaraktären Sonia mellan Emanuel och Diego, mellan deras olika behov av henne, och hennes av dem. Trots detta känns det som att hon är den som oftast har makten, och självmant söker upp den sexuella kontakten.

"Det finns något essentiellt våldsamt i manlig barnlängtan."

Är det så, eller ska det snarare läsas som att det är en missuppfattning om höjden av bekräftelse där hon bara spelar med?
Z: Självklart har hon ett sexuellt begär, men frågan är om det i grunden är hennes eget. Jag tror att vi lär oss att begära en mängd olika saker, begär som inte springer ur kärlek och närhet utan rent strukturella ramverk vi träder in i. Här tycker jag att moderbegäret är intressant, för det är på något sätt det enda som förblir, som står utanför all yttre påverkan. 

Emanuel och Diego är så olika. Berätta hur du tänkt när du skapat dem? 
Z: Jag tycker att det finns något essentiellt våldsamt i manlig barnlängtan och Diego blev en form för mig att utforska det. Som en förlängning av att vilja äga kvinnan, att penetrera kvinnan, att slita upp henne, finns också detta: att placera sin avkomma i henne. Det finns många saker att säga om det där, men jag är i grunden väldigt fascinerad och skrämd av idén om graviditet. Emanuel å andra sidan är en vacker projektionsyta, en målarduk, någonting flytande och omöjligt att hålla fast. 

I Manhattan är drömmen om det traditionella parförhållandet långt bort. Sonia drömmer om dekadens och agerar därefter. Linda Skugge berör parförhållandets fasader på flera sätt i sin bok Äktenskap. I boken beskrivs tvåsamheten som en chimär vilken bara upprätthålls för att vi vill tro på den som ideologi, även om människor i verkligheten ofta visar upp det fungerande och fina utåt, men ägnar sig åt att förstöra det man har i praktiken. 

Är vår strävan efter den perfekta tvåsamheten en del av problemet?
L: Jag tror att mycket av kärnfamiljen i dag bara är en fasad, till skillnad mot förr behöver kvinnor inte män – utom till något man kan flasha med på Instagram. Skämt åsido så behöver ju faktiskt kvinnor inte män för försörjningen och de kan skaffa barn utan män. Enter incels. Det ÄR synd om männen i dag. Men de män som inte anpassar sig efter vår tid lär inte få en kvinna, det är en den bittra verkligheten.

Någonstans som ung lär man sig att sex är en naturlig del av en parrelation. I detta ligger ofta en stark förväntan på hur och hur ofta man bör ha sex. Precis som i Lindas bok, leder felaktiga förväntningar inte sällan till att relationer antingen tar slut eller att en part är otrogen. 

Vad är dina tankar om detta? 
L: Om man ska tro på undersökningar så verkar ju unga ligga mindre än någonsin. För att ”annat” är intressantare? För att de är rädda att visa sig ”i verkligheten”, jämfört med sociala medier? För att det inte finns något filter? Jag tycker att det finns något otidsenligt med livslång kärlek där man bara sårar varandra och är otrogna. Jag tror och hoppas att dagens unga kommer bilda nya sorts familjekonstellationer där de kanske skaffar barn med en vän och har ett gäng olika älskare.

"Begär och bekräftelsebehov ligger närmare varandra än många tror"

I de studier Linda nämner visas att människor, i synnerhet unga, har en tendens att uppleva att andra har mer sex än de egentligen har. Denna oro över vad som anses normalt påverkar det sexuella välmåendet. I kombination med snedfördelning av porrbrukandet där 70 procent av männen i studien uppger att de tittar på porr, medan 70 procent av kvinnorna inte gör det, påverkar med stor sannolikhet också förväntningar. I boken skriver Linda om "den vansinniga sexualiteten" och att den redan vid puberteten lockar fram negativa sidor som elakhet och svartsjuka, till och med gör människor till monster. 

Är det sexuella begäret drivkraften för känslor som dessa? 
L: Jag tänker att begär och bekräftelsebehov ligger närmare varandra än många tror. Känner man ett begär efter någon eller känner man snarare ett starkt behov av bekräftelse? Och varför gör man det? Jag tror att boven till mångas dåliga mående är ett för starkt bekräftelsebehov.

Tror du att internet har förstärkt begäret efter den kvinnliga kroppen, eller har det alltid varit detsamma?
L: Jag tror att internet har gjort att folk inte vågar visa sitt rätta jag för varandra. Vi som är äldre har ju växt upp utan nätet, men de som är unga i dag tror jag inte är så bra på att umgås utan filter. För människor luktar ju rätt illa, har kass hy, näshår och bobbor i öronen. Det tror jag kan vara förödande för mångas självförtroende. Och visst finns det killar som tror att sex ska vara som i porr. 

I samma studie som nämnts tidigare uppger nästan tre gånger så många kvinnor som män att de har saknat sexuell lust under de senaste 12 månaderna, och högst andel bland kvinnor mellan 30 och 44 år. Linda pratar om den kvinnliga lusten, och bristen på den, under både bokmässan och i Äktenskap.
L: Jag fick idén att skriva om att sakna sexlust när jag föreläste om Suzanne Brögger på Göteborgs stadsbibliotek. Brögger var ju en av de där sexuellt utlevande 70-talskvinnorna. En av kvinnorna i publiken reste sig och sa att någon borde skriva om de som var som hon, som inte tycker att sex är så intressant. Ingen i publiken vågade eller ville fortsätta prata om det spåret. Utan det var lite som att kvinnan släppte en bomb som ingen ville ta i. Det var så laddat att jag ville skriva om det. Jag märker nu när jag blir intervjuad om min bok att ALLA tar upp detta. Jag skulle vilja ställa en motfråga, varför är det så laddat när en kvinna inte vill ha sex? Män/incels blir ju rasande om en kvinna inte vill ligga med dem. Men varför blir även kvinnor provocerade?

En av novellerna berör otrohet och var gränsen går. ”Vad var egentligen otrohet? Om frun inte ville ha sex så att mannen var tvungen att leta efter det någon annanstans, var det verkligen otrohet? Eller om frun var sjuk och inte orkade eller kunde? Att porrsurfa, var gick gränsen där?”

Tror du att män biologiskt har ett annat behov av sex, eller att problemet snarare är normerna kopplade till att de förväntas vilja ha det jämt?
L: Svår fråga. Jag har alltid trott att testosteronet hänger ihop med sexdriften men såg en alldeles ny undersökning där de hittat att oxytocin ligger bakom sexmissbruk. Men det är ju amningshormonet? Jag får inte riktigt ihop det!

Zara Kjellners karaktär Sonia reflekterar inte alls över otrohet när hon rör sig mellan de två männen, trots att den ena till en början verkar avguda henne. Inte heller över om hon behandlas fel eller rätt. Både Skugges och Kjellners böcker rymmer scener med övertramp. Där någon tar sig makten. I Manhattan är det Sonia som en natt vaknar med Diegos hand mellan hennes ben, och en annan natt av att han försöker dra ut hennes spiral. Han längtar och drömmer efter att plantera en bebis i henne, för att sedan inte vilja kännas vid den. 

I en av novellerna i Äktenskap säger teaterchefen till huvudkaraktären Bim "Vet du vad Sandra säger? Hon säger att du inte har knullat på tjugo år" för att sedan låsa fast hennes armar, sticka tungan i hennes mun och pressa sitt kön mot hennes lår innan han går ut på scenen för att intervjua henne framför en publik. 

Vad är det som provocerar män så mycket med en kvinna som avhåller sig från sex? 
L: Det hemska med den berättelsen är att det är Sandra som säljer ut huvudpersonen genom att säga att hon inte har legat på tjugo år. Varför har hon gått och snackat så? Det är också upprörande att mannen liksom tänker att han gör huvudpersonen en tjänst genom att hångla med henne. Det är även upprörande att denna scen är en av de få självbiografiska sakerna i boken. Det där hände mig. Det var fruktansvärt.

Zara beskriver att hon i grund och botten är intresserad av att skriva om begär. Hon har läst Per Hagman och andra som skrivit mycket om dekadens och flanörer, och ville se vad som händer om man skapar en kvinnlig flanör som driver runt och drömmer om dekadens.
Z: För att göra det är det ju väldigt tacksamt att placera en kvinna i en urban miljö som ständigt begär henne. Och där hon då försöker hitta sitt eget begär. Flanörens grundtillstånd är ju att finna vad den begär, men eftersom världen begär Sonia fungerar det här flanerandet inte lika friktionsfritt som det kanske gör för Per Hagman i 80- eller 90-talets Stockholm.

Varför tycker du att just begäret är så intressant?
– Jag tycker att det är en sådan stark rörelse som präglar livet och samtidigt är så fullständigt motsägelsefullt, som man aldrig riktigt förmår kontrollera och som alla människor är slavar under på olika sätt. Jag tycker alltid att det är mest intressant att skriva om det motsägelsefulla, eftersom jag försöker förstå det själv. Varför begär vi det skadliga, det fula? Så mycket i livet handlar om en strävan efter renhet, att bli bättre, godare, men i relationer sker ofta något annat, som med Sonia och Diego: vad är det de begär av varandra, och varför?

Begär kan också vara nära sammankopplat med drömmar. Att drömma och längta efter dekadens är något Zara Kjellner anser är det vackraste en människa kan göra. Trots att Manhattan – porrklubben i Stockholm som blir Sonias projektion av dekadensen, kanske inte finns fysiskt i andra städer, tror hon att drömmen om liknande finns överallt.
Z: Jag tror att folk sitter och drömmer om sitt Manhattan över hela världen. Drömmen om en supermodell som sitter och dricker champagne i Central Park, eller dylikt, är en sådan man kan dela. Olika representationer av dekadens. Sådana drömmar planteras konstant i oss - återigen på tal om att aldrig vara fri. Att någonting inte finns i närheten av en själv gör ju inte drömmen mindre sann. Begäret blir ju inte mindre sant fastän det från början inte var ens eget. 

Tror du att drömmarna planteras på samma sätt i män, eller skiljer sig förväntningarna, och därmed kanske också drömmarna, åt?
Z: Självklart, men jag vet inte, jag är inte särskilt intresserad av maskulinitet som form, den är så stel, men jag antar att det också är ett sorts ramverk man kan träda in i. Min karaktär Diego gillar matlagning och tantrasex, han har ständigt ett behov av att kontrollera sin omvärld, att äga den, göra den till sin, kycklingen han skär i små remsor och Sonias kropp han varsamt öppnar upp.

Det finns så mycket kvar att fråga, men tiden är slut. Jag frågar Linda varför det är intressant att skriva om kärleksbrist och trasighet, om häradsbetäckare och otrohet.
L: Jag tror att ämnen som kärleksbrist, lust och misslyckade relationer berör mer än det motsatta. Mår man bra känner man inget behov av att älta eller analysera. Däremot måste man få prata av sig om man inte mår bra i sin relation. En kvinna skrev nyligen på Instagram att hon tyckte att flera av novellerna i min bok skulle passa att ha bokcirklar om. Det var ett fint omdöme.

Både Äktenskapet – sex berättelser och Manhattan finns ute nu.