På omslaget till Tova Gerges roman Pojken finns en buttplug med hästsvans. Ett vågat men passande val av symbol för denna annorlunda berättelse om makt, begär, och sexualitet.
– Jag och formgivaren Moa Schulman ville förmedla någonting om risk och intimitet. När Moa kom på buttplugen tänkte jag att det var i grövsta laget. Men det var liksom lite för bra för att låta bli. Buttplugen med hästsvans står mycket för romanens kärnfrågor. I hur den används finns både viljan och oförmågan att kontrollera sina begär, sin ekonomi, sin framtoning menar Tova.
Tova Gerge har tidigare skrivit lyrik, essäer och dramatik för teaterscenen. Pojken skiljer sig från tidigare alster med sin raka, berättande prosa och sitt explicita fokus på sexualitet.
– Jag brukar säga att det är en roman som handlar om en relations uppgång och fall, och att den relationen på olika sätt hakar i maktrelationer i samhället. Bra samtal jag haft i anslutning till boken har berört till exempel klassbakgrund, hur transerfarenheter speglas i litteraturen eller vad som krävs för att samtycke ska vara möjligt berättar Tova.
Romanen tar sin början i ett klassrum på universitetet. Berättarjaget får syn på en klasskamrat som han börjar kalla för pojken. De inleder ganska snart ett intensivt, sexuellt förhållande där berättarjagets behov av kontroll står i fokus.
– Sex är limmet som fogar ihop berättarens och pojkens världar: det som gör maktrelationen mellan dem komplex. Utan det skulle de bara vara en nervös manlig klassresenär och ett medelklassqueer med attitydproblem påstår Tova.
– Sexet spelar roll därför att det inte bara är sex. Viljan att kontrollera pojken är inte en enbart sexuell vilja hos berättaren, även om det ofta tar sig uttryck i sexuella handlingar. Berättaren har ett djupt emotionellt behov av att få sätta ramarna för någonting. Det är en form av omsorg som innehåller både ömhet och våld.
Den omsorg som berättarjaget vill ge till pojken manifesteras också i mat. Långa och noggranna beskrivningar av matlagning gör det tydligt för läsaren att berättarjaget lägger ner mycket av sig själv i den mat han serverar pojken.
– Att ge någon mat eller att få mat av någon i en nära relation är en handling som för mig suddar i individens gränser. Det avslöjar någonting om ursprung, minnen och riktning. Det är djupt intimt och det är fullt av oartikulerad makt, säger Tova.
Som läsare är en romanen igenom, ovetandes om pojkens egentliga könsidentitet. Alla utom berättarjaget verkar köna hen som kvinna. Men trots att det är berättarjaget själv som valt att kalla hen för pojken, vill han samtidigt att pojken ska vara mer feminin.
– Det är en förhoppning om att få kontroll över pojken, eller sig själv menar Tova. Hans begär till det pojkiga i pojken ligger inte alls i linje med den respektabla roll i tillvaron som han tror att han önskar sig. Detta begärets misstag är någonting han försöker korrigera i efterhand på olika sätt. Det manifesterar sig framför allt i konflikter om pojkens hårlängd, pojkens kläder och om pojkens ovilja att skaffa barn. Kanske säger det någonting om begärets förmåga att hemsöka oss med just den sårbarhet vi inbillar oss att vi kan skaka av oss.
– Det spelar roll att berättaren själv har varit en pojke, även om han helst vill glömma det. Det gör den exponerande blicken dubbel i romanen: den riktas både mot pojken och mot berättaren själv.
