Ensemblen bakom ≈.
Ett klockslag på kvällen dagen innan löning, under två timmar och 30 minuter, har en dekonstruktion av kapitalismen signerad Jonas Hassen Khemiri och Farnaz Arbabi spelats upp framför en fullsatt teatersal på Dramaten.
Det är kritik mot det ekonomiska systemet iklädd personliga och individuella erfarenheter av det. Hassen Khemiri har skapat vanliga människor med vanliga bekymmer, och det är precis häri hantverket lyser igenom; dessa karaktärer finns inte, men de finns. Varje liten replik är tagen ur verkligheten men samtidigt påhittad. Regin är taktfast och skicklig. Det är en underhållande föreställning om det som har kommit att bli det allra allvarligaste och yttersta i våra liv – den monetära ekonomin.
I pjäsens hjärta vilar idén om begäret. Att sträva efter materiell lycka, inte för sakens skull eller utan eftertanke utan tvärtom, med begäret efter något som aldrig varit ens eget. Den trygghet och stabilitet som prylar och pengar skänker och den instabilitet och skam som dess avsaknad lämnar illustreras med all önskvärd tydlighet. Detta är inte en kritik mot slit-och-släng-samhället, det är en manifestation av hur vårt begär har ekonomiserats. Med omsorg vecklas karaktärernas öde ut och ihop med ekonomin som gemensam nämnare, men där finns också bastonen, idén om skammen. Det pinsamma i att vara fattig, att behöva sänka sin standard, att ta de billiga varorna i mataffären och ändå nekas kortköp.
Om det pinsamma i att vara fattig.
Jag har 90 öre på mitt konto just nu, men det är också dagen innan lön. Är det en slump att Ungefär lika med hade urpremiär just idag? Jag promenerar till tunnelbanan efter föreställningen med Sleater-Kinneys Modern Girl i hörlurarna, "I took my money, could buy nothing". Jag tänker på alla extrajobbare med sina utslitna ryggar, alla knappa marginaler och på hur Marx omöjligen kan rädda oss när bolåneräntan kommer ikapp. Den ekonomiska panikens tre faser lyder som följande: 1. "Har jag något jag kan sälja av?" 2. "Jag tar vilket jobb som helst (trots att jag är utbildad till något helt annat)" 3. "Jag ska flytta ut på landet och bli självförsörjande". I föreställningen gestaltas faserna av olika karaktärer, men de får egentligen plats i en och samma person.
Ungefär lika med är inte så mycket en uppgörelse som en ögonblicksbild av tillståndet. Den visar hur det ekonomiska kapitalet blivit ett med allt. Hur alltifrån det tidigare nämnda begäret ut till hur vi pratar om saker färgats av ekonomi. Termen kapital syftar inte endast till pengar, i pjäsen målas det sociala och kulturella kapitalet som ackompanjerar det upp, och en slags metaföreställning med publiken nystas fram som lämnar en både självmedveten och något skamsen.
Karaktären Mani (spelad av Hamadi Khemiri), en kämpande akademiker med den moderna önskedrömmen om fast anställning ständigt överhängandes, avslutar pjäsen med ett fritt fall. Han faller mot asfalten från ett tak och han talar om frihet och att det kanske ordnar sig, att oron är borta och allt gick som det skulle till slut.
Det bultar i öronen och tåras i ögonen och sedan är det slut.
En av rollerna i ≈ spelas av Bianca Kronlöf, ena halvan av webbserien Full patte – läs vår intervju med henne här.
