Say Lou Lou – Två sidor av samma mynt

Say Lou Lou om pretentiösa inspirationskällor, David Lynchs 80-tal, och att spela in musik om kvinnlighet i Trumps USA.

Banden som binder samman Miranda och Elektra Kilbey går nästan att se med blotta ögat. När de sätter sig tillrätta på caféstolarna på Skånegatan sitter de lutade mot varandra, hela tiden med blicken stadigt fäst på den andre när den pratar. De tar vid när den andre tappar tråden och avslutar varandras meningar.
– Vi har bytt hår, berättar Miranda, numera blond och kortklippt. På sig har hon en ljus kavaj med vassa axlar. Elektra har istället långt brunt hår och en lång klänning på sig. Varandras motsatser, eller två sidor av samma mynt. 

Systrarna är på blixtvisit i Sverige när vi ses. De är uppvuxna i Stockholm och Sydney, var tidigare bosatta i London och numera i Los Angeles. Här hemma har de passat på att träffa regissören till det visuella material som kommer att släppas tillsammans med plattan. 
Miranda: Det är samma regissör, Philippe, som gjorde vår allra första video. Vi har känt varandra i evigheter så det är jätteskönt.
Elektra: Han kom till LA och var med oss i studion under det första halvåret, så allt det vi ska göra nu har varit med oss hela vägen. Det har till och med påverkat hur vi har skrivit texterna. Det är inte en eftertanke.

"Det finns inte utrymme för kvinnor att få växa, och vara flera olika versioner av sig själv."

Skillnaden mellan att som 21-åriga debutanter bli introducerade till branschen, och att nu bossa över sitt egna bolag och själva dra i de kreativa trådarna, är stor. Framförallt har de nu endast sig själva att stå till svars för, och det är inte bara det musikaliska detta återspeglas i. Inför denna skiva har de tagit ägandeskap över hela processen och varit mycket måna om att känna sig nöjda med allt som hör projektet till.
M: Jag tror det är det som är det största skillnaden med den här plattan. Vi har verkligen letat efter en process som känts bra, och letat efter rätt personer.
E: Någon som är villig att lägga mycket tid, och villig att skapa något ihop från början till slut. Det är lättare sagt än gjort.

De beskriver produktionen nästan som en sekt, och bodde till och med tillsammans med sina medkreatörer under året. 
M: Vi har gjort det här albumet tillsammans med två personer. Det har varit vi fyra från början, och vi har gjort allt tillsammans. Det har verkligen varit helt nytt, för den förra plattan gjorde vi medan vi turnerade. Vi jobbade med olika producenter, olika låtskrivare, och det blev aldrig någon kontinuitet. Hela grejen kändes…
E: ...som det var för många kockar.
M: Nu har vi har lagt jättemycket energi och fokus på arrangemang och musikalitet. På att ta in jättebra musiker, att låta det ta sin tid och försöka göra om och göra rätt. Framförallt med sången. Hur ska vi spela in? Vilka mickar ska vi sjunga på egentligen? Ska vi vara i samma rum?
E: Ska vi sjunga allt tillsammans? Ska vi sjunga till varandra? 

Denna nya process, och att ha låtit den ta sin tid, har gett dem båda ett lugn och ett stort förtroende för slutprodukten. Att ha gjort exakt den platta de ville fungerar dessutom som en utmärkt sköld mot eventuell kritik. 
M: Det är mycket ansvar, men när man måste stå till svars för saker helt själv så steppar man upp sitt game jävligt mycket. Jag skulle såklart bli skitglad om folk gillar den, det är alltid kul, men om de inte gör det så bryr jag mig på riktigt inte.
E: Förra gången gjorde vi det. Vi kände oss missförstådda om vi fick kritik, och tänkte “fan, det här är inte vi.” Men det här…det här är vi.

Jag reagerar på att Miranda och Elektra talar om ett vi; en gemensam agenda och ett gemensamt budskap. Jag frågar därför om svårigheterna som måste uppstå när man jobbar i en så tät symbios som de två gör. 
E: Ja, det är väldigt speciellt när man är tvillingar, och dessutom sjunger nästan som en enda person, men har så olika erfarenheter. Vi är definitivt på olika platser i livet och har gått igenom väldigt olika saker. Men vi sjunger dem tillsammans. Det har blivit så på den här skivan att vissa låtar är mer Mirandas, och vissa är mer mina. Vissa saker är självupplevda av mig och vissa av henne.

Den nya singeln Golden Child släpps idag den 17 augusti.

Plattan, döpt Immortelle efter den feminina böjningen av ordet för odödlig, är en hommage till kvinnlighet, alla sorters, och olika kvinnor i systrarnas liv. Där finns låtar till deras systrar och deras mormor, men också hyllningar till olika aspekter av dem själva. Till det dekadenta, det sexuella, det konstnärliga och till mödraskapet. 
M: Det är så oförlåtande att vara kvinnlig artist och man får inte ändra sig. Det finns inte utrymme för kvinnor att få växa, och vara flera olika versioner av sig själv.
E: Tanken med skivan är att visa att man alltid ska få utvecklas, bygga massa nya grenar på sig själv och visa att man kan vara alla de olika kvinnorna på en gång.
M: Det här är jag just nu. Men kanske inte om ett år. 

När vi börjar prata om inspirationen bakom skivan ursäktar sig Miranda snabbt och förvarnar om att det finns viss “risk för att låta fett pretto…” innan hennes syster avbryter henne och påpekar att “vi är pretto”. Sedan försvinner de båda in i en lång utläggning om hur skivan kom till. Om hur de ville ha sju spår på plattan, om de sju dödssynderna, om Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan, och om huvudkaraktären Ana; två systrar, som egentligen är samma person. “Vi är lite superstitious.” säger de i kör och påpekar att pjäsen hade urpremiär på deras födelsedag, den 7 juni, och hur Miranda delar namn med pjäsens hjältinna. “Om man tycker det blev för pretto här, får man välja att ta det med en nypa salt.”, avslutar hon. 
– Allt handlar egentligen bara om en känsla som vi ville förmedla. Jag har en känsla, och jag vill att du också, bara för en kort stund, ska känna den. Se den och vara i den. För mig är det att förmedla någonting. För mig är det konst. Att man kan ge någon den känslan man har i bröstet. Och det måste ju inte nödvändigtvis vara något texten säger, utan kan vara kombinationen av en melodi, ett ljud från ett piano, tillsammans med de tonerna och de orden. Hos dig finns lika mycket som hos mig och för en stund får man vara “såhär” med den som lyssnar, säger Miranda. 

Hon flätar samman sina händer för att illustrera samhörigheten. Jag håller med om att ljudbilden på Imortelle är extremt teatralisk, och frågar om de här bilderna och känslorna de vill förmedla. Var har de befunnit sig när de skrev plattan? Vilka filmer har spelats i deras huvuden? Båda gör då, perfekt synkade, varsin Charlie’s Angels-pose med pistolerna dragna framför mig. 
M: När vi började var vi spioner. Vi har lyssnat jättemycket på Moriccone, Bernard Herrmann och franska soundtracks. Då hamnade vi i en ackordföljd som placerade oss i en James Bond-värld. Det var en slump. Så först var vi spioner. Vi var on a mission. Vi var i Paris. I Sydamerika. Det var 80-tal och vi var Isabella Rossellini. 

Miranda och Elektra fortsätter uppspelt.
– Sen gick vi in i en lynchig parfymera. Vi var i Ryssland på någon konstig bal och skulle förföra någon tsar. Sen hamnade vi i Kalifornien på 60-talet. Laurel Canyon när massa sekter hängde omkring. Sist nu så tog vi flyget till sekelskiftets Sverige. De skånska skogarna och Elvira Madigan. Det är sensuellt helt enkelt. Det handlar om kvinnlig list. Kvinnlig essens. Och 80-tal. Fast rätt 80-tal! Det lynchiga!

Allt Say Lou Lou pratar om - att inte be om ursäkt för sig själva, att som unga tjejer kräva äganderätt över sitt konstnärskap, och att vilja ge större svängrum för alla aspekter av kvinnlighet - står i stark kontrast med vad som pågick samtidigt som plattan spelades in i det USA som låg utanför deras bubbla, utanför deras kreativa Kaliforniensekt. Ett USA med Donald Trump. 
– Ja...Vi började ju spela in precis när Trump hade blivit vald, svarar de när jag frågar om hur det var att försöka hitta en kreativ fristad i ett tumultartat land. 

E: Vi har ju haft turen att växa upp i Sverige. Många i Kalifornien har växt upp i något slags kreativt hål där de aldrig ens behövt fundera på politik. Speciellt killarna. I och med Trump, Planned Parenthood och #metoo har det blivit ett uppvaknande för många. De har bara inte sett, inte förstått. Det är sorgligt att detta har skett så sent i deras liv, men bättre nu än aldrig. 
M: Jag tror bara att hela Trumpgrejen... det finns så mycket ilska. Jag har insett att det finns så mycket ilska hos mig själv. Jag blir lätt väldigt arg. Då kände jag ännu mer att jag verkligen måste ha ägandeskap över min kreativitet, och de få personer som vi kommit i kontakt med på sista tiden som haft en neggig ton eller en lilla gumman-grej...jag kan inte ha med dem att göra. Jag vill inte ha dem i mitt liv. Och då har vi känt att “då får det va’”. Om det inte kan vara på ett sätt där vi får respekt, då har jag liksom ingen lust. 

Att vid debuten ha varit två 21-åriga svenska tjejer som gör pop hade redan gett dem sin beskärda del av erfarenheter de visste att de ville undvika den här gången. 
M: Vi hade typ posttraumatisk stress från major-label-världen. Från sessioner med etablerade musiker och kommentarer som “vänd dig inte om för din röv distraherar mig”. Och ändå skulle jag bara vara tacksam för att jag var där. 

Say Lou Lou är fortfarande unga. Fortfarande tjejer. Men framför mig sitter två konstnärer som levererat precis den platta de velat, på sina egna villkor, för att de själva sett till att så skedde. Som skapat sina egna förutsättningar när de gamla systemen inte passade dem och som varit så trogna sig själva att de knappt vet om de gjort en platta till samma publik som älskade deras senaste. De tittar på varandra när jag frågar, rycker på axlarna och svarar:
M: Vet du, det vet jag inte. Det får vi se. Det kanske inte är för de som älskade Julien och Better In The Dark? 
E: Vår förra skiva var ju väldigt eterisk. Allt var fem vocals stacked och reverb. 
M: Men jag hoppas att de gillar den.
E: Det kanske blir noll publik nu? Vi kanske bara har gjort en skiva till oss själva. 

Immortelle släpps den 28 oktober, men redan idag den 17 augusti kommer singeln Golden Child.