Vi pratade bakfylla, nya albumet och om att vara filterlös med The Saddest Girl in Sweden.
Det ligger regn i luften dagen som jag knackar på hemma hos Sarah Klang för vår intervju. Lite stressad ringer jag på några minuter för sent på grund av att jag inte hittat hennes port, men det verkar inte göra henne särskilt mycket. Vi småpratar i hissen på vägen upp till det väntande kaffet i lägenheten som hon tidigare smsat om att hon satt på åt oss.
Hemma hos Sarah hänger det långa, skira klänningar på väggarna som om de vore tavlor och cowboybootsen pryder golvet likt krukväxter. Hon häller upp kaffe åt oss och ursäktar sig medan hon tar fram en bunt med ihoptrasslade halsband som hon sätter sig på golvet och reder ut samtidigt som vi börjar prata. Vi kommer in på att jag för länge sedan recenserade hennes releasespelning av debutalbumet Love in the Milky Way på Pustervik och om vart hon förvarar det enorma neonkonstverket i form av en cowgirl hon hade med sig då.
– Det var så sjukt för det var någon konstnär på Ringön som sålde ut sitt lager, och så taggade en massa människor mig i en bild på den. Jag tänkte bara what the fuck in a parallel universe, någon har skapat en neondocka på sju meter som är som gjord för mig. Jag vill ha den i lägenheten men den är ungefär sju meter hög, så den står i ett lager nu.
Strax över ett år har gått sedan den releasen och det är en underdrift att säga att det har hänt mycket i Sarah Klangs liv sedan dess. Bara under sommaren 2018 spelade hon ungefär 60 konserter då intresset för henne och hennes musik fullkomligen sköljde över landet som en flodvåg. Debutalbumet tilldelades även en Grammis för Årets alternativa pop och på vinnarbilderna som cirkulerade efteråt syns Sarah med vad som verkar vara tusen känslor samtidigt som brister ut. Hon säger själv att hon tycker att hon ser ut som Halle Berry när hon vinner sin första Oscar, vilket är ett klipp på internet som ingen borde missa. Jag flikar in att om det är någon plats en borde gråta offentligt på så är det väl ändå Grammisscenen. För någon som äger en cape med brodyren Saddest girl in Sweden på kanske det inte behöver konstaterats kommer jag sedan på.
Det är många som tidigare har påpekat just det sorgsna fokus som Sarah Klang har i sin musik. Det och hennes aura som genom både hennes uppträdanden och Instagramflöde många gånger rutas in som mysig. Visst är hon det också, till exempel genom hennes generösa sätt att konversera på och det faktum att hon alltid lyckas komma in på sidospår eller fråga mig saker om mitt liv. Men mina intryck överlag är mer lättillgänglig, intuitiv rockstjärna än ledsen och mysig countrytjej. Hon har förtjänat sin plats i rampljuset och njuter av den, inte snyftat sig till dit hon är idag.
Att gå ifrån att jobba på dagis och restaurang till att helt plötsligt ha en musikkarriär hon kan försörja sig på har dock inte bara varit en dans på rosor. Det har varit tufft att inse vilket givande men också stressigt yrke det är. Mot slutet av åkturen som var förra sommaren kände sig Sarah emotionellt instabil och paj helt enkelt. Hon var trött, grinade hela tiden vilket hon medger att hon gör jämt, och känslan av att hon hade kört ned sig själv i botten tog över i några veckor. I samma veva hade hon gjort slut med sitt ex och skaffat en valp, så situationen var svår. Ungefär tre veckor senare kände hon dock att hon saknade det hektiska livet som turnerande musiker och började skriva musik igen. Hon var helt enkelt inte förberedd på att vissa perioder kommer att vara väldigt intensiva och att hon måste ge sig själv tid att vila för att komma igen.
Samtidigt känns det knappt som att Sarah Klang har vilat. Hon har inte gjort en Jakob Hellman och försvunnit i 30 år efter en hyllad debut, utan har skrivit musik för reklam, turnerat med First Aid Kit och nyligen släppt singeln Call Me. Strax efter att Love in the Milky Way släpptes hade hon dessutom redan åkt iväg och spelat in sitt nya album som kommer senare i år. När jag frågar henne när det var lite mer exakt tar hon upp mobilen och börjar skrolla igenom sitt Instagramflöde som även fungerar som hennes kalender. Från att ha gissat på allt ifrån början av sommaren till hösten kommer hon fram till att det var runt påsken. De åkte upp till Dalarna och spelade in det mesta i ett hus som medlemmarna i bandet Amason har där, vilket Sarah säger kanske var lite taskig tajming egentligen. Hon och bandet höll på att uppträda en massa samtidigt och i den svängen skulle alltså album nummer två spelas in.
Vad blir det för uppföljare till första succén?
– Ett riktigt magplask antagligen, haha. Nej men jag vet inte om det går att följa upp vårt debutalbum recensionsmässigt eller nomineringsmässigt. När vi släppte vårt debutalbum så hade vi inga förväntningar på det riktigt, det var lite high chaparral inspelningsvis och det var många gamla texter som jag skrivit för länge sedan. Vi visste inte riktigt vad vi gjorde, så skillnaden på det andra albumet är att vi har kunnat göra allt från grunden och spelat in det mycket mer ordentligt. Det är lite spretigt, men jag skulle säga att det är ett opretentiöst album.
Musikmässigt fick de även dille på stråkar berättar Sarah, men textmässigt är det fortfarande kärlek som står i fokus. Hon säger att hon aldrig kommer att ge sig på att skriva texter med till exempel politiska budskap och exemplifierar med Solanges musik som just då spelas i högtalarna. Klassiska kärlekslåtar om det som händer i hennes lilla liv är det hon gillar att skriva om och då kommer hon att hålla sig till det. Delvis är det för att folk uppenbarligen kan relatera till låtarna som själva lever sina små liv precis som Sarah, men det kan även fylla terapeutisk funktion.
– Skivan som kommer nu är verkligen ett skiljsmässoalbum som jag skrev till mig själv för att jag visste att det höll på att ta slut med den jag var ihop med. Ofta så förlöjligar jag mitt skrivande väldigt mycket för att jag är osäker på det själv, men när jag lyssnade igenom albumet när det var klart insåg jag verkligen att psykologiskt hade jag skrivit detta albumet om och till mig själv innan relationen var över. Uppenbarligen hade jag ventilerat utan att jag hade förstått det själv.
Trots att skiljsmässoalbum inte klingar särskilt muntert berättar Sarah Klang att det kommer att finnas åtminstone en riktigt skitglad låt på det nya albumet. Otaliga gånger har hon fått frågan om hon någonsin kommer att skriva något som inte är ledset, och oftast har hon svara nej på den frågan. Nu får hon alltså ta och revidera det utlåtandet.
– Det kommer en låt som singel som är skitglad. Den handlar typ om att man ska ta på sig sin Rocky-outfit och gå ut och jogga för nu kör vi. Solen kommer att gå upp igen så torka dina tårar. Den är dum och underbar.
Medan vi sitter mitt emot varandra i Sarahs allt mer ljusdränkta lägenhet eftersom det visst inte alls skulle regna idag känns det som att vi pratar om tusen saker samtidigt. Hennes sätt att vara ostrukturerat pratsam men samtidigt effektiv ger intrycket av en person som lika gärna kan ha allting i livet uppordnat som att det kan vara totalt kaotiskt. Hon blandar historier av hur hon inte för alls länge sedan trodde att hon skulle dö på ett toalettgolv i ett hostel i Köpenhamn på bakfyllan med hur hon redan planerar att spela in sitt tredje album nu till sommaren. Vi pratar även om senast vi sågs, på Nöjesguidens Göteborgspris 2018 där hon under samma kväll kammade hem utmärkelsen Årets musik och kissade i gränden bakom lokalen vi befann oss i.
– Gud, träffades vi på Nöjesguidenpriset? Jag var så full då.
Jag vet, jag stod där ute när du kom ut…
– Och skulle kissa? Det tog lång tid att återhämta sig efter den kvällen. Jag kom hem typ klockan tio på morgonen. Antingen så går jag aldrig ut men när jag gör det har jag väldigt svårt att gå hem.
I ett annat spektra av vår spretiga konversation pratar vi om hur Sarah är på sociala medier, speciellt på Instagram. Där delar hon frikostigt med sig av uppdateringar från sitt liv och jag frågar henne hur hon ser på den aspekten av sitt artisteri. Hon berättar att hon till en början tänkte väldigt mycket på det och att hon till och med hade en idé om att allt skulle vara i svartvitt och ha djupa, svårtydda captions. Men det är inte den hon är helt enkelt.
– Jag pratade ganska mycket med min manager Johan om det, men det går helt enkelt inte. Om jag blir full så går jag ju ut och säger ta ett kort på mig! Med blixt! Post! Jag kan typ inte vara en sådan mystisk person, och sedan så tycker jag heller inte att jag har någon artistpersona. Det finns liksom inte två sidor där, utan min musik är ju också mitt liv.
I sommar har Sarah Klang inte särskilt många speldatum inbokade. Hon tror att det kommer att bli kanske åtta totalt för sedan när det nya albumet släpps ska hon ut på bland annat en europaturné. Festivalmässigt kommer det gå att se henne uppträda på i alla fall Gården och Åre Sessions, och på tal om det sistnämnda postade hon nyligen en bild på Instagram där hon skrev ”DET NÄRMAR SIG. Fråga - KOMMER Fricky vilja afterworka med mig?”. När vi var mitt uppe i diskussionen om att inte ha särskilt många filter på Instagram eller en mystisk artistpersona sa Sarah att ”det är ju därför det inte finns några rockstjärnor längre”, men jag håller inte med henne. Varje gång hon uttalar sig, lägger upp en bild eller står på scen tänker jag att hon är precis den rockstjärnan som folk vill se idag. Ärlig, tillgänglig, en grym musiker och riktig person bakom all stjärnglans. Hon är en rockstjärna av sin tid.
Sarah Klang spelar på Gården den 6 juni, och får sällskap av bland andra Bad Cash Quartet som återförenas lagom till festivalen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2019.
