Sara Martinsson: "Jag kan bli provocerad av att föräldrar gnäller"

Journalisten och författaren Sara Martinsson har med Kvinnor utan barn skrivit en bok om något så basalt som meningen med livet. 

Undertiteln till Sara Martinssons nya bok Kvinnor utan barn är “om reproduktion och livets mening”. För visst är det synonymt för många, alltså att skaffa barn som en del av livet. Eller, med “många” syftar jag väl framför allt på heterosexuella par – och ärligt talat framför allt kvinnor. Det är nämligen tämligen mycket vanligare att en livmoderbärare börjar få frågor om när det är dags att yngla av sig, än en man. 

Vi ska ses på Café Dello Sport men de stänger i samma ögonblick som jag kommer in i lokalen då deras vatten slutat fungera. Jag ringer Sara och medan signalerna går fram överväger jag om jag ska vågar dra något skämt om att “vattnet har gått” men landar i att det inte är läge. Men kanske borde jag ha vågat för på tal om just humor är det långt ifrån en bristvara i Kvinnor utan barn. Tvärtemot man kanske hade kunnat tro rivstartar nämligen boken förvånansvärt lättsamt med en hel del "fun facts" och historiska teorier såsom "den vandrande livmodern" och andra mer eller mindre absurda myter. Det är ett klassiskt grepp att börja med lite skratt för att närma sig ett laddat ämne.

Jag blev förvånad över hur rolig den var, hur pass avsiktligt var det? 
– Jag blir jätteglad att du säger det. För mig är det lättare att närma mig komplicerade ämnen med en liten liksom glimt i ögat ändå, tror jag. För att det som fastnar hos läsaren också är roliga detaljer. Man kan berätta hur torrt som helst om hur synen på kvinnor utan barn har varit genom historien. Men det man kommer ihåg är ju typ de här riterna när någon kvinna får klättra genom en gren för att bli fruktbar. Det gynnar inte heller mitt ärende att jag tar mig själv på jättestort allvar utan jag försöker mer lägga fram vad jag har hittat, så får ni läsa det. Jag är själv långt ifrån en perfekt person med perfekta tankar.

Samtidigt fastnar skrattet lite i halsen när man inser hur förbluffande långsamt utvecklingen har gått när Sara spaltar upp den så pedagogiskt. Alltså hur synen på en barnlös kvinna förändrats över tid. Eller snarare inte förändrats.
– Idén till boken kom faktiskt av att jag letade efter en sån bok själv. Så fanns det inte. Och jag har en känsla av att det här är lite av en vit fläck. Alltså ett outforskat område. Eftersom det är så pass outforskat så är det enda det är befolkat med väldigt tydliga stereotypa bilder av hur en kvinna utan barn ska vara. Antingen väldigt, väldigt ledsen och olycklig för att hon inte har barn. Eller jättelycklig och barnfri. Det är de två ytterligheterna vi har haft att jobba med. För däremellan finns det liksom ingenting. Men det är den gråskalan som jag någonstans försöker skriva fram. Det visade sig bland annat vara otroligt vanligt att det här med barn eller inte barn ofta inte ens är ett övervägt beslut. Utan det är något som bara blir. Eller så blir det inte. Det är den absoluta majoritetserfarenheten.

Då känns det ännu sjukare att just barnfrågan fortfarande tycks vara en av de absolut vanligaste en kvinna får när hon befinner sig i 30-40-årsåldern.
– Det har nog att göra med att det är ett område som vi inte riktigt har bestämt oss för hur vi ska prata om.

Det blir sällan bättre efter första barnet heller.
– Det finns en jätteintressant bok om det som heter One and done (Rebecca Greene, red. anm) som du borde kolla upp. Jag skulle säga att det finns få människor i samhället som är så baktalade som just ensambarn. Folk tycker att det är taskigt mot barnet att inte ge det några syskon. Jag har som ensambarn också mött det under hela mitt liv, att om jag är lite speciell på något sätt då är det därför.

Boken börjar med att Sara vaknar upp bakfull dagen efter sin 40-årsfest och där och då bestämmer sig för att skriva den. Idag är hon 42 och boken är redan ute. Om inte kronologin är det minsta skarvad gick processen med andra ord tämligen fort – trots en smått överväldigande mängd research.
– Jag bestämde mig inte för att det skulle gå fort, men när jag väl började upptäckte jag att det gick mycket snabbare än vad jag trodde det skulle göra. Det har nog att göra med att det här var ett helt nytt ämne för mig. Jag blev snabbt väldigt uppslukad av det.

Titeln Kvinnor utan barn kan – även om det enligt Sara inte var avsiktligt – ses som en blinkning till Hinke Bergengrens brandtal Kärlek utan barn från 1910, som även detta sedan blev en bok och slutligen en kampanj som förespråkade såväl användning av preventivmedel som ändring av lagar för ett säkrare samhälle såväl män som kvinnor. Precis som nu var reproduktionsfrågan ett laddat ämne.

Men varför är det så laddat? 
– Jag har en egen teori om det. Kanske kan det ha att göra med att vi i Sverige har en världsunik föräldraförsäkring och väldigt goda förutsättningar för att kvinnor ska kunna förena karriär med familjebildning. Med makarna Myrdals arv i minne är familjebildningen liksom inbyggd i vårt system med folkhemmet och allt vad det innebär. Det tror jag har satt spår i hur vi tänker kring föräldraskap. Sen tror jag att frågan är laddad överallt, inte minst sett till de låga födelsetalen vi ser i många delar av världen.

Jag tänker att en annan anledning kanske också skulle kunna vara att det är en så binär fråga. Det är inte som att avstå till exempel alkohol eller kött.
– Haha, nej precis man kan ju inte ha lite barn utan man blir liksom en ofrivillig normbrytare bara genom att inte välja, och det är jätteprovocerande. När jag är 45, om jag fortfarande inte har några barn då, så kommer jag att finnas i statistiken. Som en av de här 13,5 procenten barnlösa kvinnor. Plötsligt blir jag del av en minoritet. Det är jättemärkligt, alltså särskilt för en person som är så då priviligerad som jag är. Förvisso från en arbetarbakgrund i Småland. Men som sen har liksom etablerat mig ordentligt i medelklassen med bostadsrätt och med hög utbildning och så vidare. Alltså jag är så van vid att tillhöra majoriteten. Tillhöra den liksom resurs- och röststarka gruppen. Så plötsligt så händer detta, eller inte händer. Och så blir jag en annan i omvärldens ögon på grund av det.

Hur kan samhället bättre stödja kvinnor som väljer – eller inte väljer – att inte få barn, och vad kan göras för att minska eventuell stigmatisering?
– Det är verkligen en bra fråga och jag är kanske inte rätt person att svara på den. Men jag tror att en väg mot mindre stigmatisering är utrymme för fler berättelser. På samma sätt som man pratade om andra sexuella läggningar än straighta för ett par decennier sedan. Det handlar om att göra berättelserna synliga.

Finns det inte en risk att Kvinnor utan barn faktiskt kan eskalera konflikten mellan att ha barn och vara utan barn?
– En reaktion man inte vill få när man jobbar med ett bokprojekt är att någon säger "vad modig du är". Det är ett tydligt tecken på att man inte riktigt har förstått vidden av det man håller på med. Samtidigt kan jag inte se att det finns något i den här boken som skulle kunna provocera någon. Alltså inte ens Ivar Arpi eller Anna Björklund. 

Samtidigt har boken redan väckt reaktioner. Exempelvis var inte Sandra Beijer helt förtjust av att bli kallad för mammainfluencer.
– Det kan jag förstå. Hon har sin fulla rätt att tycka att det jag skriver inte stämmer. Samtidigt kvarstår det faktum att segmentet momfluencers står för en väldigt stor del av de pengar som rullar in. Det är fakta som inte går att snacka bort.

Den ekonomiska faktorn är ständigt närvarande i boken, alltså hur samhället i stort premierar barnafödande med saker som subventionerad förskola och vab. 

Känner du att det är en massa privilegier du inte får ta del av? 
– Alltså jag skojar ganska mycket om det själv. Men jag kan såklart bli provocerad av att föräldrar gnäller. När Andrev Walden gnäller i DN på hur jobbigt det är att ha barn vill jag gnälla tillbaka över hur mycket pengar han får. Samtidigt är de svenska systemen otroligt bra för kvinnor, att det går att kombinera föräldraliv med karriär. Egentligen tycker jag väl att alla ska få mer pengar av staten generellt.

Bland de frivilligt barnlösa skiljer du bland annat på de som varit säkra hela tiden och de du kallar för uppskjutare – där du även placerar dig själv. 
– Det finns en poäng i att tala om att jag bor i en orenoverad lägenhet. Och att jag inte gör någonting på dagarna. Att jag ligger ner väldigt mycket. Det är sådana detaljer som är med för att jag tycker att de säger någonting om mitt liv. Det hänger hundra procent ihop med att skjuta upp beslut. Men samtidigt, är det något jag verkligen lärde mig under arbetets gång var det att det inte finns två kvinnor utan barn som har exakt samma historia. Det är inte svart eller vitt. 

Du har två böcker på ditt samvete nu, som båda är mer eller mindre självbiografiska. Hur ser ditt framtida skrivande ut?
– Båda ligger verkligen nära mig och det är bland annat det som gör att bokskrivande är ett helt annat jobb än att skriva exempelvis en kolumn. Det gör också att den perioden mellan att boken kommit ut och att den blir recenserad känns lite pirrig. Nu har jag skrivit bok två gånger så det är ganska mycket som tyder på att jag kommer göra det igen. En klimaktieriebok ligger väl i korten om man säger så, men sådana finns det ganska gott om. Helt ärligt firar jag som om det vore den sista.

Inom musik brukar man prata om "den svåra tredje skivan". 
– Sant, fast jag tycker att den svåra skivan egentligen är den andra. Och nu har jag rivit av den. 

Kvinnor utan barn finns ute nu.