Sanning betyder många olika saker. Det kan vara överensstämmelse mellan påstående och verklighet, en tautologi, konsenus eller whatnot. Men i tv betyder sanning framförallt det som inte är dolt, det som släpas fram i ljuset till varje pris. I brist på intressanta ämnen att göra tv-program om (ja, vad håller annars tv-bolagen tillbaka?) är sanningen om det privata, det mest intima numera föremålet framför andra i rutan. Kanal 5 tar Ricki Lake-inslaget med sanningsdetektor (”Is he cheating — today I will find out!”) till nya höjder med usla Sanningens ögonblick. En väldigt poetisk titel för något så snaskigt som en gameshow kryddat med, i bästa fall, svenniga otrohetsskanda-letter. Tyvärr saknar jag torre Michael Martin och hans mustach väldigt mycket när jag ser lycksökarna skruva sig inför de dummaste frågorna man kan tänka sig. Har de inte sett sig själva i spegeln en enda gång innan de bestämde sig för att ställa upp? Tänk efter åtminstone en gång innan de rotade fram lådvinaren och avslöjade något sant men åh så förödande för dem själva i rikssänd tv? För mig som tittare är det fullständigt ointressant om hans tjej lämnar honom, pappa blir ledsen eller mamma börjar grina. Sanningens ögonblick har helt missuppfattat hur sanningen måste hanteras för att det ska bli spännande. Om någon får pengar för att erkänna att de inte förlåtit pojkvännens svek är jag den första att gratulera, men jag har redan somnat i soffan vid det laget.
Vi har sett alla möjliga människors fifteen minutes of shame när det gäller allt från ekonomin, sexlivet, städningen, barnen och grannkonflikten och gud vet vad trivialt träck exploateras i varenda kanal och det är vanvettigt fascinerande. Det känns som en uppenbarelse varje gång. ”Jaså, de amorterar inte ordentligt?” ”Stackarn som fick göra ett snitt fastän hon inte ville.” Sanningen ska liksom lindas fram under stor dramatik, det är som Uppdrag granskning men om helt vanliga händelser. Jag tittar på allt. Inte utan att jag vill våldtäktsduscha ibland, men ändå. Och det är här pudelns kärna ligger. Sanningen om tv-sanningen om ni så vill: de personer som skildras ska lära sig något om sig själva för att det ska bli intressant. Inte bara ta pengarna och gå.
Det här är min sista tvkrönika för en lång, lång tid. Jag sätter mig själv framför er, kära läsare, och låter ett inre hologram av Pontus Gårdinger framträda. Har jag varit för elak? Nej. Har jag gett för generösa betyg? Ja, ofta. Ångrar jag något? Absolut inte.
Stad:
Kategori:
