Röyksopp vill inte göra det igen

I våras gjorde Röyksopp succé med Do It Again. Några månader senare blir de Norges största musikexport genom tiderna. Och just då väljer de att sätta punkt. Den sista skivan The Inevitable End beskrivs som helt oundviklig. Christoffer Reichenberg Andersson tog reda på varför duon väljer att sluta ge ut album. 

För 13 år sedan släpptes en låt som inte bara skulle starta en framgångsrik karriär för två kompisar ifrån Tromsø, utan även kom att färga en hel musikvärld. Det ryktades om att en ny våg av musik spred sig från de norska fjordarna, och framförallt från staden Bergen. Vart man än vände sig hördes den glada melodin som påminde om ljudpulserna från en sonar. Eple blev så populär att Apple köpte rättigheterna och använde den som en förprogrammerad låt när du startade en ny dator. Röyksopps debut Melody A.M räknas bland annat av tidningen The Guardian som en av skivorna du bör lyssna på under ditt liv. Nu hösten 2014, efter en framgångsrik världsturné med Robyn, gick Svein och Torbjørn ut med nyheten att deras kommande femte album blir den sista fullängdaren de släpper. Jag möter upp Svein och Torbjørn på Lydmar Hotel i Stockholm för att höra hur framtiden ser ut.

Ni har valt att döpa skivan till The Inevitable End. Varför var det oundvikligt med ett slut?

Torbjørn: Saker och ting kommer faktiskt till ett slut. Inte nödvändigtvis döden trots element av det på den här skivan. Saker inom oss människor kommer också till ett slut. Vi hade lust att göra ett album med den tematiken och det estetiska budskapet. Sakerna man inte kan ta för givet. Det är också fint att säga The Inevitable End. Titeln flyter fint vilket är viktigt. 

Svein: Att det skulle vara oundvikligt har kommit på senare tid. Vi har reflekterat kring vår egen utveckling. Vi har aldrig riktigt känt att vi varit på väg att fastna utan snarare tvärtom, vi har haft lust att testa nytt hela tiden. Därför vill vi ta vara på det och utforska nya saker för att kunna gå vidare. Vi vill aldrig stagnera. I förhållande till det klassiska albumformatet vi är uppvuxna med känner vi nu att vi har fått göra det vi velat inom den ramen. Vi etablerade vårt sound med Melody A.M, på skivorna Junior och Senior började vi fundera på att sluta cirkeln. Vi har fått ge ut fem skivor som vi verkligen står för och det känns rätt att testa något nytt nu. 

Den här viljan att börja experimentera och testa nytt – är det något ni hunnit börja med än?

S: Ja, det har vi. Vi har alltid velat att våra album ska vara sammanhängande och följsamma och det kräver väldigt mycket tanke och förberedelse. Skulle vi göra rena dansgolvslåtar i albumformat skulle det inte bli bra ifall vi var tvungna att göra tolv stycken. Det vore onödigt, då är det bättre att göra en EP med tre eller fyra dansgolvs-låtar. Sedan göra en singer-songwriter-baserad EP och så vidare.

T: Vi har inte lust att göra tolv likadana låtar så det vore märkligt att förhålla oss till ett visst format. Egentligen är det konstigt med album, man skulle kunna argumentera att ett standardalbum ska vara fyra timmar lika gärna som tolv låtar. Det blir konstigt att förhålla sig till tid eller antal istället för att göra det vi faktiskt vill. Därför känner vi oss färdiga med vanliga album. Det som vi dock tycker är roligt med albumformatet är att det finns tydliga punkter när det kommer en ny skiva. Det blir lite ceremoniellt. Tappar man den aspekten helt vore det tråkigt. Skulle vi få ett helt plant skapande skulle det bli ointressant också. Vi vill göra släpp som ändå har kvar lite av det ceremoniella.

S: Vi hoppas kunna släppa mer musik också genom att vara lite friare. 

Hade beslutet att göra med att Do It Again blev en sådan succé? 

T: Lite, lanseringen av Do It Again träffade väldigt bra. Det hjälpte såklart att vi gjorde det tillsammans med Robyn. Med Röyksopps mått gick EP:n jättesnabbt att göra. Vi kände att vi lyckades göra något vi verkligen kunde stå för, såväl i konceptet som i berättelsen, på kortare tid än vanligt. Även formatet och det tekniska kändes väldigt bra.

S: Vi började faktiskt med skivan innan EP:n. Vi jobbade simultant med dem. Men tanken på att börja runda av fanns där innan EP:n. Den blev som en pilot, likt tv-serier. Det kändes rätt i efterhand och gjorde beslutet enklare.

På pressbilden för nya skivan sitter ni i en bil och har frågat era fans ifall de vill åka med er. Har det känts som en resa när ni blickar tillbaka?

S: Ifall vi pratar historia startade det egentligen innan Röyksopp. Vi köpte våra första syntar och trummaskiner i TromsØ när vi var tolv år. Vi hann ge ut lite musik i olika konstellationer innan vi bildade Röyksopp och började göra musik tillsammans. Men på bilden ser man att bilen har krockat eller att något har hänt. Det har varit händelserikt men vi är fortfarande på väg framåt. Det är väldigt cheesy och klyschigt att säga att det har varit en resa men det är väl så det är, och därför blir det klichéer. Vi hamnade här, gjorde den här grejen och har bara åkt med.

Vad blir nästa stopp?

T: Nashville, Tennessee!

Ett countryalbum?

T: Vem vet!

S: Vi har några platser kvar vi vill besöka på vår resa men det känns lite tidigt att avslöja redan nu. Vi har lite konkreta idéer som vi tror kan bli bra. Det ska bli kul att få testa dem fullt ut nu när vi kan experimentera lite mer.

Är ni nostalgiska nu när det är sista albumet?

T: Uppriktigt sagt tror jag att det hela blir bättre av att avsluta det. Slutet av albumet avrundas med att peka tillbaka på starten. Det känns snarare fint än nostalgiskt. 

S: Det har alltid funnits en tanke bakom det vi gjort. I alla beståndsdelar från varje tamburin till bokstav. Det är tydligt på omslagen exempelvis. På The Understanding presenterar vi oss men är lite maskerade. På Junior kör vi fullt ut som artister i helbild med poser och attityd. För att på Senior bli gamla och börja försvinna ut i mörkret. Nu på sista skivan är vi helt försvunna. Trots att skivorna varit självständiga har det funnits en röd tråd hela vägen. Vi har velat att det ska vara cykliskt. Om det låter pretto får vi ta det. Men vi ville att allt skulle knytas ihop. De två sista spåren har vi producerat mer som vi gjorde på första skivan. Speciellt Thank You, den är lite mer lo-fi gritty och dum men med massa känsla. Den betyder väldigt mycket för oss. 

Tror ni att det är helheten som gjort att det har funkat så bra för er?  Ni har exempelvis vunnit pris för bästa pop och bästa house/techno för Melody A.M. Det måste tyda på bredd.

T: Ifall vi är pop eller elektroniska har känts som en uppgift att förklara för skeptiker hela tiden. Vi har hela tiden fått försvara den elektroniska musiken och förklara fenomen inom den. Det finns ingen gräns för hur mycket själ och identitet du kan ha i något du skapar bara för att du gjort det med maskiner, vilket vissa ändå tycker. Det har vi velat motbevisa genom att göra vår grej. 

Motbeviset har lett till att ni är den största norska musikexporten – ni blev större än A-ha i somras!

S: Haha ja! Det var inte ett mål men vi måste verkligen tacka alla som tycker att det vi gör är värt att betala för. Robyn också såklart. Det här baseras bara på försäljning men det blir väldigt konkret samtidigt. Det är kul att människor dedikerar sin tid och sitt kapital på något de hade kunnat få tag på gratis. Det är fint att människor visar uppskattning.

T: Det är som att köpa blommor till någon. Du kan köpa en krukväxt som håller länge men ofta köper du en bukett, det finns ett symboliskt värde i att ge den till någon. Det känns likadant när någon i USA har lust att köpa vår skiva, det värmer verkligen.

A-ha:s video för Take on Me är en klassiker. Era musikvideor har alltid varit ambitiösa också, har det hört till den röda tråden och tanken på en helhet? 

T: Det blir lätt väldigt filosofiskt när man pratar om helhet, vi börjar lätt prata om existens och olika aspekter av det. Det finns många saker som helt enkelt bara existerar här på jorden, en sak som jag helt enkelt tycker är fantastiskt är konst. Det kan vara film eller vad som helst, för oss har det varit att skapa musik. Det är så mycket som är ruttet här i världen men den lilla grejen att man kan sätta ihop några toner i en abstrakt följd och skapa något som binder ihop människor och skapar möten på ett fint sätt som musik kan är fantastiskt. Om man som vi gör musik vill man göra det så bra som möjligt och inte slarva bort det. Där kommer helhetstanken in från början. Videor berikar musiken, precis som remixer. Det är spännande att få leka runt med någon annans verk och ge låten en annan vinkel.

På tal om remixer. Ni har alltid jobbat mycket med dem. Från första singel och framåt har ni alltid låtit er bli remixade och ni själva har remixat artister som Depeche Mode, Lady Gaga, Felix Da Housecat och Coldplay. Vad är ert förhållande till remixer? 

T: Vi älskar den flytande definitionen av remix. För många blir det en fristad. När man själv jobbar med något länge blir det väldigt värdefullt. När vi skickar iväg låtar för att bli remixade hoppas vi att den personen tappar all respekt för låten och bara har kul och gör något den vill höra. Det finns nivåer av att remixa. Vi gör skillnad på en remix och en dub. Många tycker att det är samma sak, vare sig du behåller melodin och gör lite små ändringar eller gör något helt nytt av låten tycker jag att remixen har sin plats i musiken.

S: Vår bakgrund ligger i klubbkultur och dansmusik. Remixen har en naturlig plats i vårt Röyksopphjärta. Det är lite egenkärt på ett sätt att vilja bli remixad av vissa producenter men samtidigt är det ett fint sätt att lyfta på hatten och säga ”vi gillar det du gör, och vi tror att du kan göra något bra av vår låt”.

Ifall någon i framtiden ska porträttera er karriär, hur skulle ni helst vilja att berättelsen om Röyksopp tog sig form? 

T: En stor skulptur i mitten av Stockholm!

S: Ja, det blir bra! Jag har lust att säga film eftersom vi gillar det, men det hade varit fint med en serietidning. Gjord av Milo Manara, Alejandro Jodorowsky, Jean ”Moebius” Giroud och Enki Bilal tillsammans. Vad tror du om det, Torbjørn?

T: Ja, eller film. Film tror jag. Så länge det är en ung, sympatisk och snygg kille som spelar mig blir det bra. Jag vill sitta gammal och bitter och titta på honom. υ

Röyksopps sista album, The Inevitable End (Dog Triumph/Warner), släpps den 10 november.