Alice Dadgostar planerade inte att skriva en bok. Plötsligt upptäckte hon ändå att texten hon jobbat på efter bland annat sena kvällar på krogen faktiskt började bli rätt så lång. Nu, den 3 september, kommer hennes debutroman Roxy ut.
Alice Dadgostar har alltid gillat att skriva. Hon har skrivit krönikor, bloggat, recenserat och gjort intervjuer, men någonstans har hon också alltid haft en dröm om att bli författare. En dröm som hon inte arbetade aktivt med att förverkliga, utan som snarare skedde under näsan på henne. Under 2017 studerade göteborgaren vid skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och bodde i Malmö, och hennes lärare uppmanade alltid eleverna att skriva så mycket de kunde. Sagt och gjort började Alice att skriva ned korta kapitel när hon hade tid som delvis baserade sig på verkligheten, mest bara för sig själv. En dag slog det henne att det manuskriptet blivit ganska långt och faktiskt kanske skulle kunna bli en bok.
– Jag hade det som ett projekt ett tag. Man kommer hem från krogen någon kväll och börjar skriva några rader lite här och där. Sen var det väl så att jag efter ett tag märkte att fan, det här börjar bli någonting. Det börjar bli ganska långt och jag hittar ändå någon form av röd tråd i det här. Då kände jag såklart att det var jätteroligt och att jag kanske skulle skicka in det, men jag hade absolut inga förväntningar. Jag har alltid drömt om att bli författare, men det känns som att författare är en så himla diffus dröm. Man kanske ger ut någonting någon gång och det känns skitstort, men det var ingenting jag någonsin kunde förvänta mig. Jag skickade in manuset och hade som dröm att få ett lektörsutlåtande.
När Alice faktiskt fick ett sådant var det tillsammans med ett initialt avslag. Boken var lite för rörig och behövde städas upp, vilket var kritik som sporrade Alice att faktiskt lägga ned tiden på att finslipa på sin bok Roxy som tillslut fick ett ja från redaktören. Berättelsen om Roxy är ett utdrag ur ett liv som ung tjej på Möllan, innefattandes killar, kompisar och fester fram och tillbaka. I centrum står Roxy och hennes närmsta vänner samt relationen med den instabila och svårlästa Josef. Språket ligger hela tiden nära verkligheten och kan kännas igen av många, samtidigt som väl utvalda samtidsreferenser sätter sammanhanget. Att det blev så baserat på egna upplevelser var inget som Alice kunde rå för, menar hon.
– Jag har verkligen ingen fantasi, jag kan inte hitta på någonting. Alltså jag skulle vinna vm i höjdhopp före jag skulle kunna skriva sci-fi. Inte för att jag tänker att jag skulle vara så dålig på det, bara att jag aldrig hade kunnat hitta på saker. Jag får typ göra övningar i så fall. Det är ett sådant här samtidssyndrom tror jag, alla är ju besatta av verkligheten. Det är ett sådant konstigt dilemma, att må jättedåligt och vilja fly verkligheten men man kan inte. Den grejen blir väldigt påtaglig när en skriver ett manus, och såklart är det så att vissa karaktärer blir hybrider av personer och man lägger till grejer. Men det är så svårt att hitta på en helt annan tillvaro.
Det har även varit utmanande för Alice som funderat mycket på det etiska i att ta från sin och sina närmstas verklighet, vilket samtidigt är något som gör boken väldigt ärlig i sitt tilltal. Att det varit svårt att gå ifrån verkligheten betyder dock inte att boken är svårtillgänglig. Karaktärerna må vara baserade på riktiga personer, men de allra flesta har en egen Josef eller Laura i sitt liv att relatera till, tänker Alice. Eller situationer som karaktärerna upplever tillsammans, som en stel öl på stan utan mening eller en konstig dejt. När internhumor slår rätt så kan den väldigt lätt bli allmän helt enkelt, så som snacket som uppstår på förfester varenda gång.
Jag älskade meningen om att killar alltid frågar vad en gjort innan och vad som händer efteråt på förfester.
– Alltid! Det är så ointressant. Jag drack en öl på stan eller något sådant. Det räcker att man tar med sig en sådan grej från boken så blir jag skitglad. Jag hoppas ju att det ska nå fram, men jag förstår om någon tycker att det blir lite för internt ibland. Bara folk kan ta sig för pannan och skratta lite, både om man känner igen sig eller tänker att ”va, är det det här folk snackar om på krogen”?
Roxy släpps via Albert Bonniers förlag den 3 september.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.
