"Rökförbudet räddar färre liv än det förstör"

21:51 30 Jul 2019

Det nyligen tillträdda rökförbudet får Isabelle Brättemark att sörja de sina som fallit offer för orättvisan.  

Knappt en månad har passerat sedan rökförbudet drog igång. Sommaren går på högvarv, den liksom spinner, såvida den inte spenderas i Sverige såklart. Ett djävulens påfund är vad det är. Svensk sommar åsido, men att rökförbudet är piss handlar inte om ett kränk mot individens “frihet” eller annat pseudo-liberalt hittepå. Det handlar om urtraumat som minst en av fjortontusen rökare upplevde den där måndagen härom veckan. Och hör sen.

Den 1 juli är numera den inofficiella domedagen vad gäller den svenska rökarens psykiska välmående. Att påstå att skattebetalarna långsiktigt sett vinner på att förbjuda cigg på allmänna platser, snarare än att fortsätta ha folk rökandes är perverst. Psykiatrin förutspås nu av både kreti och pleti att tredubbla sina omkostnader tusenfalt för att kunna hantera den mentala digerdöden av vår tid.

Post-rökförbud stressyndrom (PRSD) sprider sig som en skogsbrand över landets före detta heltidsbolmare. Alla känner någon av de drabbade. För er som inte vet så är PRSD en ångeststörning där den insjuknade knappt kan närma sig en butiksentré utan att panikartat skrikfråga alla runtom sig “HAR DU CIGG?”, än mindre lekplatser.

Än en gång har det bevisats att vi är oförmögna att lära av historien. Mina tankar vandrar osökt till sommaren 2005 när regeringen aka Gestapo bestämde att rökarna inte skulle få leva sitt bästa liv inne på restauranger. “Ut med packet” löd budskapet då. “Ut med hela jävla paketet” heter det nu.

Den genomlömska A Non Smoking Generation-lobbyn drog såklart sitt strå till stacken även denna vända. Allt bottenlöst tjat i media om hur farligt det är med passiv rökning men inte ett ord om hur överjävligt det är med passiva rökare. En tillfällighet? Icke!

Personerna vilka jag brukade hålla som dom roliga i min kompisskara befinner sig nu i ett kritiskt läge. På pappret är de inte dödsförklarade men när jag kollar in i deras ögon så har livslågan brunnit ut i dubbel bemärkelse. “Dom är vid liv, men lever dom verkligen?” som LUF:s ordörande, Vad Han Nu Heter, en gång sade. Deras själsliga Jag är ett minne blott.

Söndagen den 30 juni var sista gången jag träffade henne. Skorstens-Maja, en väninna till mig. Vi satt på en uteservering som har valt att vara anyonym. Ölen var lika kall som decemberdagen då tobaksvägrarna i riksdagen gjorde sitt. 23.56, vi väntade på bussen. Hon tände en ciggis. Fyra minuter passerade i tystnad. Midnatt rådde. Ciggen var kvar mellan hennes pek- och fuck you-finger, men dess glöd hade slocknat. Och det hade även hon.

Detta är en debattartikel. Åsikterna som förs fram i texten är skribentens.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2019.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!