Ricky Gervais "Derek"

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Derek. Pilotavsnittet lämnade mig lika blank som pokerfejset jag delar ut strax ovan. För dig som inte hänger med i all things Ricky Gervais: Derek ärThe Office-skaparens senaste gåva till tv. Här försöker han korskoppla Forrest Gump med Rainman i ett äldreboende. Det är ett upplägg som osar cynism och rent av lobbar upp poänger för kritiker att smasha in. Och som de nappar. Men något säger mig att Gervais har större pretentioner än att göra sig lustig på bekostnad av folk med begåvningshandikapp. Med The Office ochExtras i synnerhet har han visat att hans talang inte behöver den sortens draghjälp.

Scenen är ett äldreboende. Där jobbar, eller arbetstränar, Derek som är bästa kompis med fastighetsskötaren Douglas och obesvarat men inte olyckligt kär i sin kollega Hannah. Med inlärningssvårigheter, utstickande hakparti, vaggande gång och en total oförmåga att läsa av sociala koder framgår det snart att Derek inte är som alla andra. Han har autistiska drag och verkar ha mer gemensamt med de som omhändertas än de som omhändertar. Men Derek har, som du förstår, ett stort hjärta. För att det inte ska undgå någon ser varannan karaktär till att säga ”Derek har ett stort hjärta”. Som om de feltolkar berättartekniken ”Show, don't tell” med flit. Därtill har serien ett soundtrack som understryker ”nu är det sorgligt” och ”nu är det tokigt” så att du vet vad du ska känna. Planen är att mänsklig värme ska uppstå i mötet mellan Derek, kollegor och vårdtagare för att sedan spilla över och igenom tv-rutan. Funkar sådär.

Derek lämnar mig varken skakad, rörd eller något däremellan. Blasé är ett ord som dyker upp. Det är ett allmänt vedertaget faktum att karaktärer som lider av psykisk ohälsa alltid får jackpott i Oscar men Derek är oväntat ointressant i sitt genomförande. Hela konceptet med att kombinera ett äldreboende med en lätt autistisk huvudroll som bevisligen inte fixar förändringar känns lite för konstruerat för att hålla hela vägen. Däremot är det uppenbart att Gervais inte vill att vi ska skratta åt Derek, utan med honom. Men tyvärr skrattar vi inte alls.

Derek framstår snarare som ett försök för Gervais att bevisa något för publiken, och antagligen mest för sig själv. Helt okänd mark är det förstås inte. Derek är en mockumentär – ett grepp som Gervais gjort till sitt signum i och med The Office, Extras, An Idiot Abroad och nu senast i Life's Too Short. Men att gå mockumentär börjar vid det här laget kännas mer genväg än begåvat. När karaktärerna är medvetna om kamerorna och kan tala rakt in i dem behöver de inte vara lika välskrivna. De känns ”på riktigt” ändå. Komediserien Community har gjort flera snygga meta-attacker mot just det. Däribland avsnittet där Abed sänker hela formatet med en enda replik: "It’s easier to tell a complex story when you can just cut to people explaining things to the camera".

Till Gervais försvar är fejk-dokumentär helt rätt form för en serie som Derek. Det skänker en känsla av autenticitet och, ännu viktigare, närhet till berättandet som helt hade gått förlorat i ett annat format. Så det i sig är inte ett problem. Vad jag däremot undrar är om Derek över huvud taget har något värt att berätta.

Jimmy Håkansson

Derek som än så länge bara är ett pilotavsnitt plockades nyligen upp av Channel 4 som kommer att börja sända serien 2013.