Hon bestämmer sig för vad hon vill göra, sen gör hon det, oavsett hur lång tid det tar. Regissören till bioaktuella Pojkarna, Alexandra-Therese Keining stressar inte med att få igenom sina projekt.
– Jag känner att jag har all tid i världen och det känns som att jag inte har speciellt bråttom, säger hon.
Hon är mest känd för kärleksdramat Kyss mig, en långfilm i vilken Alexandra ville utmana den deprimerade stämningen som finns i många berättelser om HBTQ. Göra det lite mindre komplicerat, och mycket mer ljust. I sin nya film Pojkarna vill hon återigen utmana, fast åt andra hållet. Filmen är mörk och läskig, och bagatelliserar inte de tonåriga huvudkaraktärernas känslor kring sexualitet och identitet.
– Jag vill inte romantisera känslan av att känna att man är någon annan på insidan utan göra situationen så realistisk som möjligt. Filmen har det slut den har för att den måste det. Den hade inte mått bra av ett slut där allt löser sig för i verkligheten gör det inte det.
Pojkarna bygger på Jessica Schiefauers Augustprisade ungdomsroman med samma namn. Kim, Bella och Momo är tre fjortonåriga tjejer som lever högstadieliv med allt vad det innebär, som att bli trakasserad av och tafsad på av pojkar. Igenkänningsfaktorn är hög för den som har varit där.
De brukar ses i tryggheten av ett växthus i en av flickornas trädgård och i en fröbeställning får de en dag ett stort frö som de inte känner igen. De planterar det och över natten växer en stor, mörk och saftig blomma upp vars juicer visar sig vara magiska – flickorna blir när de smakar transformerade till pojkar för några timmar. En ny värld öppnar sig. Pojkversionerna av Kim, Bella och Momo, spelas av tre andra skådisar.
– Det var väldigt viktigt för mig. Produktionsbolaget hade tanken att det skulle vara samma skådespelare men jag ville inte göra som man brukar göra. Jag ville göra nytt och när jag läste boken såg jag dem väldigt mycket som olika personer. Också för att Kims resa skulle bli så verklighetstrogen som möjligt var det viktigt. Och för det absolut skönaste, att de slipper de där sexualiserande blickarna hela tiden, då måste det verkligen vara verkligt.
Hur ställer du dig till att skildra en så tydlig minoritetsgrupp som du kanske inte själv identifierar dig med?
– Jag har diskuterat det mycket med författaren till boken som också hade ställt sig den frågan. Men både hon och jag har fått väldigt mycket uppskattning och respons från communityt som inte verkar bry sig om vilken tillhörighet jag har. Vi måste ha gjort det tillräckligt bra helt enkelt. Mest är jag rädd att göra dem jag har pratat med och som har öppnat sig för mig besvikna. De har ofta känslan av att det är en annan person i mig som vill ut. Att det är svårt att trycka den tillbaka. Det var också därför jag ville ha olika kön på skådespelarna.
Alexandra-Therese Keinig gör mycket research innan hon bestämmer sig för sin vision, men sen är det den som gäller.
– Jag gör aldrig testvisningar, jag är inte intresserad av att trycka in filmen i ett spår. Speciellt Pojkarna är en historia som jag tror skulle må ganska dåligt av en testpublik som antagligen skulle kräva mer lösningsfokusering än storyn tillåter.
Pojkarna har innan premiären i Sverige visats på festivaler runtom i värden och reaktionerna har varit väldigt olika. Gemensamt är att det varit knäpptyst i salongen under visningarna.
– I mer religiösa länder har folk blivit jätteprovocerade. Vampyrer och superhjältar går bra men killar är killar och tjejer är tjejer, det får man inte hålla på med. Det har blivit heta diskussioner men ofta är de så långt gångna att jag inte kan relatera. Jag är heller inte intresserad av att förstå dem utan försöker tänka att deras reaktion ju betyder att filmen faktiskt har väckt något i dem.
Om den magiska blomman fanns, tror du det hade varit bra för alla att testa? Och för hur länge?
– Ja! Att ändra perspektiv är väldigt väldigt nyttigt. Jag har inte gjort filmen som en ungdomsfilm, det är omvärlden som definierar den så. Jag tycker den är till för alla, den får folk att fundera. Sen tror jag man hade behövt testa blomman ganska länge, ingen snabbis, så att man får uppleva både bra och dåligt.
Alexandra-Therese Keinig har aldrig gjort en film eller skrivit en bok med en manlig huvudkaraktär. Hennes nya projekt handlar om att filmatisera den egna serieromanen Nour och den magiska drycken, med illustrationer av Peter Bergting, om en yngre tjej som kommer från Iran. Men den är svår att få igenom och hon har fått förslaget från finansiärer att byta kön på barnet – för att publiken enklare ska förstå och kunna identifiera sig.
– Men det är svårt att faktiskt få igenom den här typen av historier. Det var samma med Kyss mig, “ingen kommer se det”. Man måste slåss som ett jävla djur.
Nu är du etablerad, men hur lätt var det att stå på sig i början?
– Jag har alltid drivits av en kraft och övertygelse om att det jag gör är rätt för mig. Det är den här typen av filmer och historier som jag själv är väldigt intresserad och blir inspirerad av. Sen är det det gamla vanliga att man får skita i vad folk tycker och tänker. Dessutom känner jag att jag har all tid i världen.
Det låter härligt, hur kan du känna så?
– Jag har varit igenom en massa jobbiga saker i livet. Jag fick växa upp så snabbt och hårt och det har skapat en känsla av att det aldrig kan bli värre än det var då. Det ska mycket till för att jag ska bli stressad eller tycka något är hopplöst och inte värt att kämpa för.
Läs också vår recension av Pojkarna.
