Refused vill ta kontrollen över sig själva

16:13 9 Jun 2015

Sjutton år efter senaste albumet, och splittringen av det band som i efterhand skulle bli ett av Sveriges mest mytomspunna och inflytelserika runtom i världen, kom nyheten att Refused var tillbaka med nytt album: Freedom.

Nyheten presenterades med singeln Elektra som på några minuter fick fans, musiksidor och purister att tvista om ifall det lät som Refused borde få göra, och ifall bandet överhuvudtaget borde få återförenas.

Jag möter upp sångaren Dennis Lyxzén och trummisen David Sandström på en populär restaurangs bakficka för ett samtal om att ta vilja ta tillbaka sitt eget band, ambitiös rock, och vad frihet kan vara. De är märkbart lättade att "munkaveln", som de själva kallar det, är lyft och att skivan har blivit ett faktum.

Albumet heter Freedom. Är det musikalisk frihet ni är ute efter på återkomsten?
Dennis: – Nej, det är inte frihet på ett specifikt vis. Vi ville ha en albumtitel som skruvar sig fast i folks huvuden på något sätt. Det blir ju att man diskuterar med sitt förflutna, och vi hade alltid långa, komplexa albumtitlar. Vi uppfattades som ett tänkande band, så då vi tänkte att om vi släpper en skiva som heter bara heter Freedom så kommer människor att undra vad fan vi menar. Det blir komplicerat och irriterande.
David: – Det känns lite som ett mindfuck. Det finns så många tolkningar att göra kring vad det betyder. Folk som kan vår historia fattar att den frihet vi snackar om är annorlunda mot den där en får välja mellan Pepsi och Coca Cola. Men det gör det också spännande, att det finns en osäkerhet kring vad frihet innebär. Det är kanske det mest centrala begreppet i vår kultur idag, och ingen kan enas om vad det betyder.

Har er uppfattning av frihet ändrats sen, säg, 1993 och er första kassett?
David: – Jag tror inte jag har något perspektiv på något, som inte har förändrats. Förutom Slayer!
Dennis: – Det vore så deppigt om man på tjugo år inte hade skiftat lite i perspektiv. Jag tror att den grund vi utgick ifrån då finns där. Men jag har turnerat i sjutton år, och under tiden har man vuxit upp och gjort massa andra grejer. Det är klart man skiftar perspektiv, man skiftar fokus på vad man tycker är viktigt att engagera sig i eller att vara delaktig i. På nittiotalet var vi väldigt fjättrade vid en scen som vi utgick ifrån i vad vi tyckte.  
David: – Man ville ju egentligen inte att de man skrek åt skulle ta till sig av det man sa, man ville ju ha bråket. En vägg framför sig, en motsats som man fick skrika mot. Nu känner man inte riktigt att man vill ha fiender på samma sätt, eller?
Dennis: – Jo, jag känner så hela tiden! Hela grundtanken när vi skrev skivan var ju att nästan alla ska bli provocerade. Eftersom vi lever i ett klimat där ingen får säga någonting eller trampa varandra på tårna. Det är klart man vill ha motståndet, utan det så står man ju bara och vevar rakt ut i luften.
David: – Jo, men förr fanns det ingen tanke på att nå förståelse, då ville vi behålla motståndet. Det hörde ju till subkulturen att det var vi och dom. Det känns mer som att vi slår åt alla håll nu. Även där vi själva kommer ifrån. 
Dennis: – Det är också en grej med att växa upp och få perspektiv. När du är ung kopierar du andra, skriker och är väldigt extrovert i ditt krigande. Striderna är mer introverta nu. Mycket av det vi skriver är en attack på oss själva lika mycket som på någon annan.
David: – Som i låten Useless Europeans, det är vi som är de där trygga européerna
Dennis: – Eller Dawkins Christ, det handlar jättemycket om min uppfattning av religiositet. Det är klart att det är riktat utåt, men också inåt, det finns en helt annan självanalys och självkritik nu. När man var ung var det mycket mer att man ställde sig upp och skrek ”Jag har rätt, du håller käften!”. Nu är det mycket mer ”Såhär tycker jag, kanske, jag är lite osäker, men jag tror att det är såhär, fast du är dum i huvudet”.

Känns Refused större för er när ni fick flera års distans till bandet?
David: – Det tog väldigt lång tid att bli kvitt bilden av Refused. 
Dennis: – Problemet var att det inte var något bra breakup. Vi var inte vänner med oss själva och vi var inte vänner med vad bandet hade blivit heller. Jag startade The (International) Noise Conspiracy direkt, och David och de andra startade Text. Vi ville slå oss fria från det ok som bandet hade varit. Man var ute och turnerade och så kom människor fram och ville bara prata om Refused. Det var så sammankopplat med dåliga vibbar att det tog väldigt lång tid för mig att lyssna på The Shape Of Punk To Come och förstå storheten med den. Det var kanske 2010, jag messade David och sa ”det här var ju faktiskt helt okej”.  Sen när vi började spela igen 2012 blev jag förvånad över hur piggt och fräscht det lät. Texterna kändes inte ett dugg lökiga och det var rätt mäktigt.
David: – Vi hade distans till låtarna och kunde känna att en del saker var bra och andra dåliga, samtidigt som vi kunde kännas att det fattades vissa låtar när vi tittade på det vi tidigare gjort. Det kändes inte riktigt som att allt var färdigt. Men man ska inte underskatta slumpen i det här, det hade lika gärna inte kunnat hända att det blev en ny skiva. Vi råkade alla ha möjligheten samtidigt. Lite som att vi av en slump befann oss på samma våning i lustiga huset just när möjligheten till skivan dök upp.  

När ni släppte Elektra och nyheten om ny skiva var det många som inte tyckte att det ”var” Refused.
David: – För varje skiva vi har gjort har människor kritiserat hur vi låtit. Redan på vår andra demo klagades det på att vi ändrat stuk, sedan kom låten Everlasting som lät lite annorlunda, då var folk irriterade på det, och så har det fortsatt. Jag tror skivan kommer sätta Shape Of Punk i ett nytt ljus. Förra skivan var ett brådmoget verk av unga personer. Freedom är som en uppdaterad, långt mer fokuserad och blodtörstig version av samma människor och samma band.

Hur var samarbetet med Shellback?
Dennis: – 
Folk har fått uppfattningen att Shellback var med och skrev låtar, men han var bara med och arrangerade om två låtar på slutet. Han trimmade bort massa onödigt och lyckades framhäva det som han tyckte var Refuseds styrkor i ljudet, utifrån hans perspektiv som stort Refused-fan. Nu efteråt är det väldigt roligt att det står om Taylor Swift i artiklar som handlar om Refused. Haha, det svider hos många!

Ifall förra skivan formade punken, vad ska den här skivan forma?
David: – Jag tycker inte att hårdrocken från vår uppväxt har infriat sitt löfte. Ganska länge nu har män med gitarrer varit det långtråkigaste och blekaste inslaget i popkulturen. Ska Foo Fighters vara ett spännande band? Det är klart man lyssnar på annan musik då. När jag vill höra en fet modern dänga, på det sättet jag lyssnar på Led Zeppelin eller Slayer, är det exempelvis New Slaves med Kanye West jag sätter på. Där finns det riff, där är det någon som har något på hjärtat, aggressivt och hårdkokt. Helt utan respekt för vad som är god smak, det är befriande musik. Vi vill vara ett sådant band.

Under den här intervjun har ni hela tiden pratat om Refused som ”Reffe”. Det låter nästan som att ni refererar till en person. 
Dennis: – ”Reffe” är vi, människorna. Refused är något som är svårt att ta på. Vi var ett halvstort hardcoreband, sen gjorde Kristoffer ett riff, vi la ner och efter fjorton år var vi jättestora. Det är väldigt märkligt. Vi la ner bandet och Refused flög iväg och blev någonting annat. Refused blev en stor grej, som vi inte hade någon kontroll över eller något att göra med, men vi skulle hela tiden ta hänsyn till det i våra liv. Med en ny platta kan vi nu ta kontroll över vårt öde, och Refused blir vårt igen.

Läs även: Bo Kaspers orkester vs Refused.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!