Hur funkar det egentligen att lyssna på podcast tillsammans med andra i en nedsläckt biosalong? Hateff Mousaviyan har varit på smygpremiären av Biograf Spegelns senaste satsning.
"... och till sist kommer vi att få höra en gripande berättelse av Diane Weipert som heter The Living Room. Den är något av en personlig favorit. Hoppas ni gillar den också." Salongen släcks ner, sånär som på den gröna exitskylten. Det är kvällens nionde och sista segment. Man märker tydligt hur kuratorn Frederik Berg vill avsluta starkt. Avsnittet vi får höra nu är nämligen renaste radioguld, ett sådant man sent kommer glömma.
Under de senaste åren har jag verkligen slukat poddar. Det är jag knappast ensam om. Podcasten har blivit synonym med resesällskap, diskunderhållning och godnattsaga för många därute. Den är överallt men hörs bara för en själv. På så sätt är ju formatet egentligen perfekt för någon som i långa perioder kan känna sig inåtvänd. Det är bara du och dem. På dina villkor närhelst du känner för det, som låtsaskompisar på tapp.
Vad händer då när man röjer undan hörlurarnas intimitet, som Frederik Berg nu gör med sin podcastbiograf på Spegeln? Blir det en annorlunda lyssningsupplevelse? På sätt och vis, ja. Men först känns det mest märkligt. Man förstår inte riktigt poängen med att göra det här i grupp. Det är ju bara ljud. Ljud och mörker. Men snart släpper otåligheten. Den amerikanska storytellingen tar över mer och mer. Små kortfilmer målas upp framför ögonen på en. Att dessa kortfilmer sedan ser fundamentalt olika ut beroende på vems huvud man befinner sig inuti spelar mindre roll – effekten blir densamma.
Utan att egentligen växla några ord med de andra i lokalen känns det som att vi kommer varandra närmre. Kanske inte varandra per se, men alla därute. Massorna. De ensamma och förvirrade. Med väl valda urklipp från poddar som This American Life, Memory Palace, The Heart, 99% Invisible, The Moth och Wiretap tecknar kuratorn ett kollage över den moderna staden. Avsändarna är företrädelsevis amerikanska men budskapen är för oss. Det är ju sådant här vi lyssnar på och förnimmer själva i vanliga fall. Nu blir vi istället tio om det.
Parallellt med gåshuden man får av alla otroliga berättelser infinner sig en annan, rätt ovanlig, känsla. Sajten dictionaryofobscuresorrows.com skulle förmodligen klassa det som sonder – insikten om att alla människor har ett precis lika rikt och komplext känsloliv som du själv. Banalt, kan tyckas. Att det ska krävas två timmars podcastbio för att inse detta. Men vi pratar inte om sånt här. Vi pratar ju knappt överhuvudtaget.
Jag lägger ingen värdering i den så kallade svenska instängdheten. Den håller väl på att luckras upp, den också. Det faktum att vi har tystnaden gemensamt räcker dock gott och väl för att podcastbion ska kännas som ett slags enande kyrkobesök. Vi behöver inte alltid säga något. Vi förstår ändå.
De amerikanska kvalitetspoddarna gör det bara enklare att försonas med denna tanke där i biomörkret, där vi sitter ensamma tillsammans.
Biograf Spegelns podcastbio drar igång på riktigt under hösten.
Här kan du läsa mer om satsningen. Läs även: "Kommunikationsguide för silent disco".
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2016.
