Robyn och Röyksopp förvandlade konserten till ett tevespel.
betyg: 5 I tio minuter står jag och undrar om jag gått till fel konsert. Två killar i neongula plagg står bakom ett mixerbord och spelar hårda och ganska opersonliga beats. Låter Röyksopp så här numera? Vad hände med Eple?
När en sångerska med långt hår istället för Robyns korta hockeyfrilla börjar sjunga Karin Dreijer Andersson-samarbetet What Else is There? blir jag än mer förvirrad, har Robyn ställt in? Är Susanne Sundfør ersättaren? Utan att någon sagt nåt? Jag kollar min festivalapp, men där finns ingen information. Jag sms:ar en kompis, men han svarar bara: ”Jag står fem meter bakom lyktstolpen”.
Inte förrän norrmännen börjar ropa ”Tusen takk” från scenen, känner jag mig säker på att jag är på rätt plats. En mer industritung och mörkt monoton version av Poor Leno en halvtimme in i spelningen gör mig helt övertygad. Och efter fyrtio minuter kommer Robyn.
Hon behöver i princip bara börja sjunga på Be Mine! för att det ska bli tydligt varför Röyksopp fått inleda med lite egentid på scenen. Detta är hennes show, vad programinformationen än säger. Robyn är knappt ens en artist längre, hon är ett fenomen, från sin ständigt lika trendsättande stil, till låtarna hon skriver. Inte ens Volvo-reklamen fick henne att förlora sin kredd och sin integritet. I över en timme varvar hon egna låtar som Call Your Girlfriend och Dancing on My Own, där hon låter publiken sjunga refrängen, medan hon dansar tryckare med sig själv, med klubbiga dansklassiker som Move Your Body, där hon får hjälp av Röyksopp. Medan hon sjunger With Every Heartbeat bankar ett hjärta på storbildskärmarna i samma takt som trummorna.
Sedan förvandlas konserten till ett gigantiskt tevespel. Robyn byter outfit till en månlandarstor, bubblig silverjacka, lägger sig på ett bord och simulerar situpsliknande rörelser, omgiven av två män i glittrande silvermasker, projicerade som virtuella datorskapelser i monsterstorlek. Orden ”I WANT YOU” lyser i mörkret, medan de samtidigt sjungs av två artificiella röster i Sayit.
”Kärlek är inget kul”, säger Robyn efter att ha hämtat andan en stund. ”Det är svårt”. Och så kommer The Girl and the Robot. ”I'm in love with a robot”, sjunger Robyn, medan en man i en robotkostym, som liknar en gasmask, stirrar på henne.
Och när det inte tycks finnas fler toppar att toppa, sprutar ett moln av silvervit konfetti ut över publiken. En helt logisk avslutning på den här föreställningen.
