Den tårdrypande, sista finalen av The Last Waltz.
Resan har varit lång för radarparet Filip och Fredrik. Framgångarna har radats upp sedan tiden då de delade tv-studio med Christer Ulfbåge under Sydney-OS år 2000. Detta är de väl medvetna om när de intar Globens scen för att framföra det tvåhundrade avsnittet, The Last Waltz, av sin podcast och slår ett häpnandsväckande rekord på 16 592 besökare – Rihanna, Beyoncé, påven samt Metallicas publikrekord från 2009 får alla stiga åt sidan. Men duon är inte så progressiva som de en gång har varit.
Det är just till tonerna av hårdrocksbandets låt Enter Sandman som Fredrik Wikingsson gör entré, sjungandes, och gensvaret blir ett öronbedövande jubel. Efter att ha introducerat Filip Hammar genom att rulla in själsfränden fångad i en gigantisk Xanax-burk, en tydlig anspelning på hans omdiskuterade hälsa, slår de sig ner för att avsluta sitt magnum opus till (svenskspråkiga) podcast. Strumpan är dragen över Filips mick och de är redo att börja – men det tar inte lång tid innan skeppet börjar svaja.
Tekniken tycks inte vilja vara med dem när deras ord ekar över hela Globen. Några besökare på parkett får snabbt nog och ställer sig upp för att göra sin besvikelse hörd. Duon gör sitt bästa för att hålla tillbaka paniken och introducerar en kavalkad av Så Mycket Bättre-kompatibla artister och deras personliga tolkningar av podcastens högt älskade vinjett. Markus Krunegård, Timbuktu och Lill Lindfors har nog aldrig gjort så pass korta framträdanden inför en så massiv publik.
Även fast ett 30-tal människor lämnar tillställningen i protest över ljudet verkar resten av åskådarna vara återvunna när duon fortsätter med att introducera videohälsningar signerade två i podcasten omtalade figurer: Skrillex och Filips amerikanska, något udda gymkompis. Därefter låter de sin kärlek för USA bokstavligen flöda när de bjuder upp till romantik i form av en kiss cam. Tyvärr har få förstått kamerans innebörd, men tur nog finns andra manliga radarpar likt Alex och Sigge i publiken för att kompensera för det i övrigt uteblivna hånglet.
Konstruerad stjärnhimmel till ett av podcastens alla musiknummer.
Föreställningens styrka ligger dock inte i hångel, eller den absurda visualiseringen av en uråldrig fransk porrfilm; istället är det i de musikaliska uppträdanden som de tårdrypande ögonblicken existerar. Mikael Wiehe-hyllningen till det somaliska bandylaget de följde till VM i år, och låten dedikerad till en cancerpatient som fann hopp i deras podcast, är några av kvällens starkaste tillfällen. Att de är så mäktiga gör det dock svårt för duon att följa upp dessa tributer med sedvanligt podcastsnack.
I slutändan lyckas de avrunda showen på ett mästerligt sätt, med ett magnifikt extranummer. Fredrik drar inte helt oväntat en anekdot, denna gång om Ronald Reagan, för att sedan minnas första gången han och Filip möttes. Till rösterna av en gospelkör sänks hans kompanjon därefter ner från Globens tak i en sele, i ett publikfrieri av imponerande magnitud. Här påminns vi återigen om den vattentäta vänskapen mellan de två – som har gått likt en röd linje genom föreställningen – och ett flertal manliga fans greppar efter Filip när han har landat på marken. Det är nästintill gudadyrkan och duon framstår som de mysigaste av sektledare när de lämnar scenen en sista gång.
I bild: Filip Hammar, svävande från Globens tak i en sele.
Samtidigt är det uppseendeväckande med denna "sista vals" hur programledarna tycks blunda inför sin position inom tv-etablissemanget. De började som två uppstickare men ses nu av många som symbolen för allt som är fel i branschen, något de skojar bort genom att titulera sig "vita kränkta mediemän" och utropa "var är Soraya Post?". Tonen känns smått trivaliserande, inte bara av feminismens framgångar utan även av den makt duon faktiskt besitter. SVT Flow-succén Full Pattes "Snubben" är ingen fiktion Bianca Kronlöf har skapat utan en spegelbild av de killar som skriker ut sin kärlek till Globens huvudpersoner. Här uppstår även en underlig fariseism när de under kvällen talar till publiken om sin längtan efter ett Martin Luther King-tal som kan sänka den högerextrema vågen i Europa. Samtidigt diskuterade de i sin sista inspelade podcast om hur opportunistiskt det är av Jocke Berg att ta ställning mot denna våg under Kentfest, och även om hur det upplyst nyfrälsta bandet fyllde festivalens lineup med kvinnliga artister.
Att diskutera politik och samhällsfrågor har kanske aldrig varit en del av duons agenda – därför är det svårt att begära detta från dem under sin egen fest. Men att ta i kritiken och problematiken som omger dem på sättet de gör, inför denna enorma publik, känns ändå klandervärt. De har inför och under föreställningen talat om hur showen skulle kunna bli deras tillintetgörelse. Varför inte då ta sig an den roll de har hamnat i efter denna framgångsrika karriär som showen ändå är en symbol för? Korten spelas istället säkert, "riskerna" de ofta önskar att andra tog uteblir och det mest minnesvärda utöver Filips färd över publiken blir det publikrekord de trots allt slog.
Läs även vår (väldigt) långa intervju med duon inför denna kväll.
