Carl Reinholdtzon Belfrage tog med sig två böcker och flög till Monaco: Germine Greers The Female Eunuch och Robert Nozicks Anarchy, State and Utopia. Båda fantastiska, men särskilt en fick honom att se Monaco ur ett än ljuvligare skimmer.
Monaco. Det har inte undgått någon att det hippaste just nu är att vara snäll. Jag är med andra ord det minst hippa som finns. Hippast just nu är istället personer ansvariga för Monte Carlos infrastruktur. De har sett till att fylla delar av asfalten längs Liguriska havet med mjuka segment av gummi för att spara Monte Carlo-joggarnas knä, ben och ligament. Ni kanske tycker det är en petitess, kanske till och med onödig lyx? Jag tycker att det är fantastiskt.
Jag och en övernattningsväska i mjölkblått skinn flydde Sverige för Monaco. Vi kände att vi behövde frisk luft att andas. Luft fri från landet som upprörs över människor som bor i vindsvåningar, luft fri från landet som härbärgerar en okritisk Håkan Hellström/Kalle Anka/trumpetkör, och, slutligen, luft fri från landet som numer inhyser både ett ointelligent kommunistparti och ett nationalparti från socialgrupp 3. Jag och min nallebjörn Aloysius är överens: Sverige rör sig mot ett klimat präglat av depressiv moralism och ideologisk fanatism. Jag kunde inte vara gladare av att komma därifrån. Ni misstycker inte? Ni håller med, inte sant?
Så, jag flydde till Monaco. Monaco är det perfekta samhället i mina ögon. Ett furstendöme färgat av Robert Nozicks frihetstankar. Känner ni till Robert Nozick? Det borde ni göra. Han var inte bara fantastiskt klädd, utan också en briljant filosof.
När jag läste politisk filosofi i slutet av nittiotalet var det dock John Rawls A Theory of Justice som vi fokuserade på. Robert Nozicks Anarchy, State and Utopia nämndes bara i förbifarten. Min institution präglades av utilitarism, kommunism och professor Torbjörn Tännsjö. Inget ont i det. Jag var djupt förtjust i Torbjörn Tännsjö. Men jag blev hopplöst förälskad i Robert Nozick.
Nozick var av ryskt-judiskt ursprung och studerade vid Princeton University. År 1969 blev han den yngste filosofiprofessorn genom tiderna vid Harvard University. Där Rawls hyllar välfärdsstaten är Nozick en stark kritiker. Nozick menade att bara en minimal stat är förenligt med frihet. Staten kan inte omfördela välfärd utan att kränka individens rättigheter. En rättvis fördelning var vilken som helst som uppstod genom legitima och frivilliga avtal mellan individer. Han ser alltså en nattväktarstat med bara plats för militärt försvar och rättssäkerhet. Detta är, i stora drag, furstendömet Monaco.
Monaco är inte ett Sverige där människor fortfarande drömmer om Engels och Marx och andra hippies. Här har samhället lösts upp och befriat människan. Människorna är unika, inte strömlinjeformade och hjärntvättade att söka minsta gemensamma nämnare i förhoppning om att tänka, prata och tycka likadant.
Från takpoolen på Fairmont Hotel blickar jag således ut över mitt drömsamhälle, en liten bit av världen så ljus, ren och vacker. Från helikoptern från Nices flygplats ser jag ut över ett samhälle byggt på fria människors kontrakt med sjukhus, barnsomsorg och Ferrari-handlare.
Jag njuter här av middagar på Joël Robuchons Metropole och Alain Ducasses Louis XV (två meter från Barbra Streisand). Rysk kaviar, gratinerade benpipor med märg, Krug, Didier Dagueneau och Lapierre på Black Legend med unga män och kvinnor i Lanvin-kostymer och Chanel-dräkter. Det är klassiskt, men samtidigt så uppdaterat att en kväll på Black Legend kunde vara en hipp takfest på Upper West.
Detta är Monaco. Fri från ängslan över att ständigt nå konsensus eller, ännu hellre, en kram. Du hittar inga antiintellektuella människor som diskuterar hur Håkan Hellström räddar livet på getingar som ramlat ner i saftglas, hur hemskt det är med människor som bor i takvåningar eller om preppymodet är rätt eller fel. ”Up on the hill, people never stare, they just don’t care”, som Donald Fagens beskriver i sin urbana poesi.
Arrogant och elitistiskt kan tyckas, men företeelsen ”indie” där unga människor, på fullt allvar, samlas på Strand för att tillsammans ölkramas till Fleetwood Mac, Dungen och, låt oss säga, Yeasayer blir i sammanhanget komplett befängd.
För övrigt vill jag att ni genast införskaffar höst/vinter-utgåvan av Fantastic Man Juergen Tellers bilder på Bryan Ferry är i Monaco-klass.
Jag åt också middag med Henrik Berggren på Thörnströms för ett par veckor sedan. Hans nya texter och låtar är fantastiska. Och jag identifierar mig hänsynslöst med honom.
