Carl Reinholdtzon Belfrage beskriver det nya skuggsamhället.
Hej, mitt namn är Carl Reinholdtzon Belfrage och jag tillhör socialgrupp P2. Alltså vi som lyssnar på…P2. Ja, ni kan kalla mig P2-mannen om ni vill. För vi är oftast just män. Herrar med ordnad ekonomi, analoga intressen och god hygien. Alltså den totala motsatsen till Jonathan Unge. Varför vi inte dyker upp i något hippt flöde eller som gäst i en streamad talkshow. Etablissemanget tittar i själva verket lite snett på oss. Vi är punk på det viset. Vita, medelålders män är det nya outsiders.
P1 och P3 är etablissemang. P1 är en duktig dokumentär, ett försök till objektiv intervju eller en troskyldig gudstjänst. P3 är en Johan Ehrenberg-kvinna som gäst i ett barnprogram som urartat till en kvarsittning utan tillsyn. P2? P2 är…bara en vit, medelålders man. Där P3 är klädd i kjol från någon andrahandssortering är P2 klädd i handsytt och moraliskt förkastligt herrmode försedd med spårsändare som leder till Lärkstan. P3 spelar politiskt korrekta Benjamin Ingrosso, Molly Sandén och Markus Krunegård. P2 spelar vit maktmusik (Morrissey, Mahler och Steely Dan). P3 tar formen av Pat från Saturday Night Live. P2 ser ut som Alan Partridge.
Ja ni förstår, P2-mannen är lika hipp som ett praktiskt garderobssystem från Ikea. Jag önskar att jag hade lyssnat på mina föräldrars råd och flytt från ett krigshärjat land, växt upp som liten flicka i ett patriarkat eller som ung miljöaktivist försökt stoppa en morgontrafikant. Eller i alla fall närt komplexa tveksamheter till min könstillhörighet. Men på golfklubbens medlemsansökan fanns bara två alternativ.
Nej, P2-mannen lyfts inte fram. P2-männen tillhör samhällets mest underrepresenterade grupp i media. Ett skuggsamhälle, om ni så vill. Och den enda gången vi känner samhörighet är när vi varje fredag klockan 17.06, efter jobbet, lättar på slipsen, häller upp ett glas sherry och aktiverar ett väldigt dyrt hifi-system för att lyssna på Rendezvous i Program 2. Och när programledaren Kristjan Saags sammetslena röst når oss samtidigt som sherryns aromer slår ut som blommor i vårt inre är vi inte längre lika ensamma. Under ett par timmar får vi ligga med huvudet på Kristjans bröst och lyssna på sådant som aldrig skulle spelas i den vanliga etern. Det känns nästan lite förbjudet. Och kanske är det därför Kristjan viskar fram sina ord när han presenterar avancerad harmonik från Stan Getz eller Donald Fagens senaste livstecken.
Samtidigt sitter tre vuxenbarn med huva och skriker i P3. Ett skrik som fortsätter alstras som ett digitalt rop på hjälp genom etern – i en livesändning på Instagram, i en morgonstudio i SVT, i ett frågesportprogram på kanal 5, på dags- och kvällstidningarnas monokultursidor. Men P2-mannen sitter lugnt kvar under radarn i sin välskötta bostadsrätt, läser J.G. Ballard och Jeffrey Archer parallellt och doftar på sherryblommorna omringad av en i vårt snäva samhälle djupt förbjuden ljudbild. Och där sitter han än idag.
