På jakt efter den stora off-switchen i hjärnan

09:16 13 Apr 2021

Utmattad och sönderstressad överger tv-redaktören alla sina pretentiösa finsmakarambitioner och omfamnar comfort food-tv.

Egentligen borde jag ta mig i kragen och bocka av någon av serierna som ligger i min att-se-lista. Traven med screeners som jag borde se, analysera eller åtminstone raljera om växer i alarmerande takt. I stället för att skriva det här kunde jag artikulera något skenbart smart om Small Axes socialrealistiska skildring av minoriteternas levnadsvillkor i 70-talets London, och hur Steve McQueen belyser den strukturella rasismen som om det vore en inrökt tapet.

Trots det sitter jag här och tittar på ännu ett avsnitt av Superstore. Vad är Superstore undrar du? En arbetsplatskomedi i samma skola som The Office, minus tonsäkerheten i manus och utförande. Men i grund och botten är det samma. I stället för Jim och Pam har vi motsvarande duo i Amy och Jonah, och papperskrängarna på Dunder Mifflin är avlösta av butikspersonalen på ett jättevaruhus modell Walmart.

Jag fortsätter titta trots att jag vet exakt hur Amy och Jonahs will-they-won’t-they-relation kommer att spelas ut, trots att de komiska sidokaraktärerna Dina och Glenn är mer sidokaraktärer än komiska. Det är en komediserie, så långt har jag förstått. Men tre säsonger in kan jag inte minnas att jag har skrattat högt en enda gång. Varför tittar jag då? För att det är som att titta på en lavalampa. Inte särskilt utvecklande, men så oemotståndligt rofyllt.

Glöm bingewatch och hatewatch. Om du är ett lika hopplöst fall till människa som jag så är det comfort food du är ute efter. När du känner dig trött och mentalt urlakad efter en oändlig ström av dagar som är likadana, då är det comfort food-tv du ska ha – en sövande ström av tv-underhållningens motsvarighet till valsång.

Absolut, Mare of Easttown är garanterat mer intressant, Exterminate all brutes är säkert mer stimulerade. Jag påstår inte annat. Men om du bara vill checka ut hjärnan, hur gör du då? Om inte titta på en löst sammanhängande rad harmoniska ljus- och ljudsignaler som omfamnar din sönderstressade hjärna och långsamt vyssjar dig till sömns? En produktion vars avslappnade förhållningssätt till verkshöjd viskar ”Såja, såja, allt kommer bli bra” i ditt öra?

Det är lätt att göra narr av plebejer som läser (lyssnar på) löpande band-producerade Läckberg-deckare och toppar lördagen med Let’s dance snarare än förkovrar sig i något intellektuellt och bildande. Att jag ber om hjärndöd kräm att hälla i ögonen är det närmsta harakiri man kan begå som kulturtyckare. Men nog fan finns det ett värde i kulturen som med en öm hand sträcker sig efter den stora off-switchen i hjärnan.

Men lugn, nästa gång ska jag tillägna det här utrymmet något smart och genomtänkt. Lovar. Till dess sätter jag på ännu ett avsnitt Superstore och somnar till ljudet av min hjärna som stämplar ut.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden undefined.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!