Av alla typer av tv-program, älskar jag matprogram mest av alla. Att sitta och titta på folk, som framför en kamera kan stycka, bena ut och tillaga ett kadaver, som känner till varenda ört och rotfrukt som växer ur jorden och som gör uppläggningar som får de att tåras i ögonen på mig är det bästa jag vet.
Ibland är det till och med bättre än att äta. Jag vet att det har påpekats förr, av andra som är så mycket aktuellare än jag, att matlagningsprogram är ett sätt för folk att döva sina samveten, över att de inte lagar någon mat själva.
Men jag ser på matlagningsprogram på samma sätt som jag ser på porr. Det är ett sätt att visualisera något som kan vara njutbart. Det är ett hjälpmedel i en allt mer bekväm men ändå prestationsfixerad verklighet. Det finns mycket mer likheter än vad man tror.
Det är lustigt hur två av våra mest basala behov, mat och sex, när det ska porträtteras och kommersialiseras blir så fruktansvärt könsstereotypt. Kvinnor ska hålla sig till att laga mat och knulla hemma. Inte offentligt.
Båda fenomenen är tittarmagneter och storindustrier. Men medan vi ifrågasätter porrens kvinnoideal ideligen, så pratas det ganska sällan om matporrens, jag menar matprogrammens kvinnoideal. Ibland pratas det om feministisk porr, men pratas det någonsin om feministisk matlagning? Jag läste för ett tag sedan i DN om ett nätverk för kvinnliga kockar och krögare i Stockholm. De skulle finnas där som stöd för yngre kvinnliga förmågor. Ett lysande initiativ. De kvinnor som dyker upp i rutan är så stereotypt menlösa att man nästan blir lite förlägen. Värst av alla är Nigella. Sötsliskigt och lite präktigt. Kom snälla, kom och ta mig.
Jag hade så gärna sett Mat-Tina skjuta en liten älgkalv, skära upp den och slita ut inälvorna, ta hem den och stycka den, stå med armarna nertryckta i en bunke nymalen färs och gurgla rödvin utan att torka sig om munnen och med sina tindrande ögon och nästan maniska blick titta in i kameran och säga: ”Det finns inget härligare än att tillaga mat som man själv har dödat.”
Vilka är det som tar då? Per Morberg?
Han äcklar folk till höger och vänster, samtidigt som han ogenerat svingar sin maskulinitet till höger och vänster, mellan stora koppargrytor och gjutjärnspannor men en rakbladsvass kniv i handen.
Per Morberg blir som Rocco Siffredi.
I varje fall när han porträtteras som kock. Jag gillar Per, men tacka vet jag de två tjocka tanterna som lagar mat ihop. Så oförställt så att det nästan blir vulgärt, men de är en parentes i mat-tv. Och resultatet av den dominerande grabb-kulturen är som det sas i DN: ”Det kommer hit nyutbildade kockar med rent skrämmande lönekrav och attityd. Alla vill egentligen jobba på stjärnkrogar.”
Det kan vara lättare att angripa porrens kvinnoideal, för det förväntas vi göra. Det ska vara skamligt att titta på porr. Men vi måste alltid ifrågasätta ojämställdhet, även om det betyder att vi måste granska och kritisera våra egna intressen. Vilka de än må vara.
Shahin Dehghani
