Nöjesguiden ❤ Paul Alarcón

Paul Alarcón, kreativ chef och storstadsexpert på analysföretaget United Minds och kommunikationsbyrån Prime, har varit med och tagit fram en studie om framtidens boende utifrån ungas behov och önskemål. Greta Thurfjell träffade honom för att prata gemensamma vardagsrum, nejsägare och det centrala i att känna att man har ett hem.

Utifrån den studie du gjort, vad är det viktigaste ungdomar vill få ut av sina boenden?
– Där är faktiskt unga precis som äldre. Anledningen till att man bor i en stor stad är att man vill ha tillgängligheten till det mesta. Det är inte primärt jobben som lockar med storstäder, utan utbudet. När man frågar unga människor vad som är viktigt när de ska välja nästa boende svarar de att det är tiden till och från jobbet eller skolan, och närheten till kollektivtrafik, eftersom det definierar hur nära man har till allting.

Vad måste unga då tolerera för att få det de vill ha av sitt boende?
– De måste förmodligen stå ut med att bo enklare. I stora städer idag är problemet att man kanske inte ens har något boende att stå ut med. Man får bo i andra, tredje eller till och med fjärde hand, om man ens hittar någonstans att bo. Det är svårt för unga att efterfråga centralt belägna bostäder, men en ung människa idag vill inte bo någonstans ute i Upplands-Bro.

Vad innebär det då att hamna någonstans där man kanske inte alls vill bo?
– Den plats du bor på har blivit ett identitetsval, du flyttar till de människor och den atmosfär som är du. Var du bor har gått från att vara en relation som kan beskrivas ett arrangerat äktenskap – där du föddes förblev du – till ett medvetet val i hög utsträckning, en mer romantisk kärlek till platsen där du bor. Och kan man inte bo där man vill så skapar man inte den emotionella kopplingen till platsen, vilket gör att man inte känner sig hemma. Man pratar ofta om den rationella nyttan, men känslan av att ha ett hem är oerhört central, nästan en mänsklig rättighet, och den berövas unga människor om de hela tiden tvingas flytta runt. Förnekar vi dem möjligheten att bo i attraktiva lägen finns risken att de flyttar någon annanstans. Om det då finns en stad med motsvarande kvaliteter, som Berlin där det är mycket lättare att få bostad, finns risken att man tappar mycket talangkapital till den typen av städer. Det hotar i förlängningen en stads konkurrenskraft.

Det känns som att många unga tänker att ”det kanske löser sig”, att man tar det man får, men att många andra inte ens har det privilegiet. Vad oroar sig unga för i bostadsfrågan?
– Det kan vi se är att bostadssituationen är det största problemet för unga människor i Stockholm. Inte kriminalitet eller att man sitter fast i trafiken, utan det är bostadsfrågan som är den absolut viktigaste. Där skiljer sig också storstadsunga från unga i andra delar av Sverige, där jobben är det överlägset största orosmolnet. Här är jobben lättare att få. Men om inte bostäder skapas på samma sätt som jobb, skapas en obalans där företag behöver en massa anställda, men där det inte finns någonstans för de anställda att bo; de tvingas bo hemma eller får flytta någon annanstans.
Men det finns förstås massa lösningar på det här. Undersökningar visar att man kan tolerera att bo ganska litet för att få bo i rätt läge, och det indikerar till politiker och näringsliv att börja tänka nytt kring hur stort vi ska bygga. Eller skapa funktioner i en fastighet som är gemensamma för alla, som har samma höga kvalitet som i en bostad, men inte nödvändigtvis ligger i bostaden. Det skapar också nya värden, det här med gemensamma ytor. Det vi ser i undersökningar är att det finns ett stort intresse för att umgås mer med sina grannar, och det har att göra med att platsen du bor på har blivit ett identitetsval. Du vill bosätta dig med folk som i viss utsträckning liknar dig, som du vill umgås med, men då måste du hitta sätt du kan umgås med dem på. Att skapa gemensamma vardagsrum, exempelvis, som finns i många andra delar av världen, är ett bra sätt att göra det på. Hemmet kan vara en trygg plats att sova på, men när du ska umgås kanske du kan göra det någon annanstans. En stad fungerar redan på precis det sättet, det handlar om tillgänglighet när du umgås utanför hemmet. Man brukar prata om att en stad består av tre rum: det första som är hemmet, det andra som är arbetsplatsen, och det tredje som är det offentliga. Man kanske behöver skapa ett fjärde rum som är någonstans emellan hemmet och det offentliga.

Betyder det här att kollektiven kommer få revansch?
– Ja, jag tror det. Stockholm kallas ibland Sveriges och till och med Europas mest ensamma stad – vi har högst andel singelhushåll. Det betyder dock inte att stockholmare är ensamma, utan att vi bor ensamma, och behöver platser att umgås med andra på. Vi ser en efterfrågan på ”urbana byar” – Sofo är ett exempel i Stockholm, där identiteten är stark och bykänslan påtaglig. Den här känslan av samhörighet tror jag framförallt är viktig om man skulle titta på det ännu mindre sammanhanget, alltså fastigheten, och de du bor tillsammans med. Våra undersökningar visar att många skulle kunna tänka sig att bo i någon form av modernt kollektiv. Däremot är det få som ser sig som skogsmullar som vill flytta ut i skogen. De vill bara hänga med schyssta människor.

Men hur ska man få makthavare att förstå det? Varför byggs det inte så, om det är vad som efterfrågas?

– Det är en stor fråga utan enkla svar. Jag skulle kunna räkna upp många saker som brukar framhållas som gör att det är så dyrt att bygga och inte byggs mer, allt från planmonopol till överklaganden och att ett fåtal aktörer dominerar marknaden. Avgörande ur ungas perspektiv är dock att vi börjar bygga bostäder som de har råd att efterfråga i attraktiva lägen, och det innebär förmodligen att man behöver bygga mindre, enklare bostäder med kollektiva utrymmen.

Jag tänkte på det du sa om att det inte går att bygga så som, eller där, folk vill bo, eftersom det är så mycket annat att ta in i beräkningarna. Skulle inte en ganska logisk lösning, och en många unga nog skulle vara med på, vara att helt enkelt bygga högre hus?
– Ett problem med det är att man inte tjänar så mycket på att bygga högt i dagsläget. Det blir helt enkelt dyrare med hissar och konstruktioner. Jag tror inte att höga hus, med fler än typ åtta våningar, är lösningen. Det vi riskerar att göra om vi bygger skyskrapor är att skapa en stad som inte har en mänsklig skala. En hög stad blir lätt ogästvänlig. Vi ska bygga täta städer, med lokaler i bottenplan, restauranger och affärer, för det skapar ett inbjudande myller och trygga ögon på gatan. Det kan innebära att lägga på några våningar, men vi ska inte bygga Manhattan.

Det är väl annars ett exempel på en stad eller stadsdel som ändå känns livfull, motsatsen till ödslig, trots att den är helt baserad på att så mycket ska få plats på den lilla ytan Manhattan är.
– Men om man tittar på Manhattan, vilken del är då den dyraste? Var är det människor helst vill bo? Jo, i Tribeca och Soho. För urbanisten Jane Jacobs var Greenwich Village förebilden för hur vi ska bygga staden, och där är skalan lägre. Skyskraporna är snarare där man jobbar. Men ska inte eftersträva att separera boende och arbetsplatser för mycket. Det har vi gjort en gång och det blev inte så bra. Människor är inte uppdelade och vill heller inte leva funktionssegregerat – fritidssysslor, boende och arbetsplatser borde blandas för att ge en stadsdel liv alla dygnets timmar.

Den mest självklara lösningen på krisen skulle väl vara att helt enkelt bygga fler bostäder. Men finns det några andra sätt för främst politiker att hjälpa bostadssituationen på traven, som kanske inte skulle behöva ta fullt så lång tid?
– En sak som skulle kunna göra bättre än idag är att samrådsprocesserna, dialogen med medborgarna när ett område ska utvecklas. Den lokala opinionen måste man få med sig, annars riskerar visionen för området att urvattnas och överklagas i oändlighet. Dialogen borde ske så tillgängligt som möjligt för att så många som möjligt ska få kunskap och känna sig delaktiga. Där ligger det också på ungdomar själva att ta ansvar. Om politikerna nu går halva vägen och försöker flytta dialogen så nära medborgarna som möjligt, så måste medborgarna också engagera sig, visa att ”vi är för det här, vi vill att det här området ska utvecklas”, så att inte de högljudda rösterna mot någonting är de enda som hörs. Det tror jag kan ge råg i ryggen åt beslutsfattarna att våga stå för sina ambitioner.

Hur tycker du att politiker och makthavare har hanterat den bostadskris som varat förhållandevis länge nu?
– Ett stort problem är att man inte har jobbat tillsammans med de här frågorna. Ansvaret ligger på många aktörer. Men jag ser också mycket positiva tecken. Nu har Stockholms stad gått ut med ett ganska aggressivt mål på 140 000 bostäder, men det måste gå snabbare. De som bor i fjärde hand eller som vill flytta till storstaden för att förverkliga sitt liv vill flytta hit nu, inte om fem år. Vi som storstadsbor måste också ha en mer öppen attityd till att förändra stan. Det som händer idag är att så fort man kommer in i ett område och ska förtäta, bygga fler bostäder, så sätter folk stopp. Men det är själva essensen av en stad – den ska rymma många människor, så att vi kan få det utbud vi vill ha och träffa nya människor. Då kan vi inte ha insiders som haft turen eller är tillräckligt gamla för att ha fått en bostad som sätter upp gränser mot de som inte vill något annat än att komma dit.

Men varför har storstäderna så stor dragningskraft när de har så pass dåligt bostadsrykte?
– Det enkla skälet är att vi vill flytta till en plats som är rolig och där vi kan förverkliga oss själva. I dagsläget är det i storstäder som du kan förverkliga dina drömmar, både i avseendet jobb och livsstil. Så även ifall bostadskrisen växer kommer Stockholm, Göteborg och Malmö att fortsätta attrahera folk. Samtidigt kommer de förmodligen att tappa konkurrenskraft mot andra städer, som är bättre på att erbjuda folk någonstans att bo. Det är inte så att vi kan stoppa utvecklingen i exempelvis Stockholm och säga att ”nu är staden färdig”. Säger vi stopp nu betyder inte det att staden kommer att bevaras som den är precis nu, utan det skapar en negativ spiral som gör att staden tappar i attraktionskraft och arbetstillfällen. Vi kan inte se en stad, fotografera och tänka att ”nu är det perfekt”. Vi måste alltid förändras.

Det känns som att det finns vissa sådana, ”lyckade” nybyggen, som Hammarby sjöstad i Stockholm till exempel, som gått bra hos en viss typ av människor. Samtidigt känns det som att det är inte de ställena som är de mest attraktiva, utan man vill hellre bo i stadsdelar som känns gamla och inbodda än att flytta någonstans där det finns en ny galleria och nya hus runtom. Hur motverkar man det?
– Hammarby sjöstad dras fortfarande med den känslan av att det är lite inautentiskt, inte på riktigt. Det där kommer alla nya områden att dras med – det man attraheras av med gamla stadsdelar är deras historia och känslan att vara en del av det sammanhanget. Det är svårt när man ska bygga nya stadsdelar att skapa den typen av autenticitet. Därför är det bättre att förtäta befintliga områden, att bygga vidare på de platserna som redan finns. Det är ett bättre sätt att göra det än att bara smälla upp nya bostäder på någon åker, och hoppas på att folk 50 år framåt ska känna sig hemma där.

Så det är ett faktum att det finns för få bostäder. Kan unga göra något för att försöka lösa, eller iallafall förbättra, sin egen bostadskris?
– De har gjort sin del. Det här är verkligen något marknaden måste göra. Unga gör det de kan – de bor i fjärde hand, de bor oerhört tätt, de bor hemma längre än vad de kanske skulle vilja. Det som behöver göras är att bygga fler bostäder. Eller, det är inte bostäder som behöver byggas, det är stad som behöver byggas. Vi behöver tänka bortom bostäder och bygga platser som folk vill bo på.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #2, med bostadskrisen som tema. Alla texter på temat finns här.