Nöjesguiden ♥ Marlene

Marlene är ingen nybörjade i branschen. Hon har skrivit och sjungit för andra artister under många år – men nu satsar hon på sig själv och det egna materialet fullt ut, till allas vår lycka. Singlarna Bon Voyage och Stay Awake har spelats flitigt, och idag får vi äntligen ta del av hennes EP Indian Summer. I hennes stora resedagbok från Los Angeles får vi en inblick i inspelningarna. För Nöjesguiden berättar hon om dolda dalmålstalanger, sitt livsmotto och vänskapen med Ji Nilsson, Julia Spada och Beatrice Eli.

Din nya EP Indian Summer släpps idag! Kommer vi som lyssnat sönder Bon Voyage att känna igen oss?
– Ja, det tror jag! Även om Bon Voyage håller sig på sin egna, lite mer dansiga kant, tror jag att man kommer kunna hänga med i soundet i resten av låtarna. Jag själv ser EP:n som en musikalisk sammanfattning av mitt senaste år, och jag har utvecklats mycket under den tiden.

Hur kommer det sig att du har ∞-symbolen kopplat till ditt namn? Vad betyder den för dig?
– När jag satte igång med mitt projekt ville jag adda någon liten grafisk grej till mitt namn, eftersom jag tyckte att Marlene i sig självt såg lite tråkigt ut. Så jag la till ∞-symbolen som en liten extra krydda. Sedan har jag alltid tyckt om ordet ”evighet”, det är så himla laddat, både vackert och skrämmande.

Om du inte sysslat med musik idag, vart hade man hittat dig då?
– Jag hade nog fortsatt att jobba på gruppboenden för funktionshindrade. Eller så hade ni kanske hittat mig på någon form av floristutbildning.

Du har ju även skrivit för andra artister, har det påverkat ditt musikskapande?
– Det var så jag började att skriva musik överhuvudtaget, det lärde mig själva hantverket. Dock vet jag inte om det är en bra eller dålig grej nu när jag väl skriver till mig själv. Jag är säkert mer ”skadad” av det än jag vill vara, samtidigt som jag tror att mitt melodispråk alltid har varit och kommer att vara detsamma oavsett vem jag skriver till. Det var faktiskt ganska länge sedan jag skrev något till någon annan, så jag vet inte hur det skulle kännas idag.

Har du någon dold talang?
– Jag kan prata ganska grovt inhemskt dalmål! Min familj är därifrån. Sedan kan jag skjuta ut mina skulderblad och vrida på axellederna på ett ganska obehagligt och imponerade sätt.

Varifrån kommer ditt musikaliska uttryck?
– Jag har alltid velat sjunga ut! När jag fick min första sånglektion på gymnasiet blev min sånglärare halvt förfärad/förundrad för att jag sjöng så hårt. Jag hade typ ingen röst på höga toner, utan pressade rösten så högt jag kunde tills det tog stopp. Hon sa att de flesta andra brukar fungera tvärtom och ha svårt att kunna ta i. Jag har alltid lyssnat mycket på gospel, soul, r'n'b. Det är väl inte direkt genrer som håller tillbaka, så där någonstans i mitt ungdomsrum, wailandes till Joyful, Joyful började väl mitt musikaliska uttryck.

Det samarbete och vänskap som du har med Ji Nilsson, Julia Spada och Beatrice Eli är så mäktigt att bevittna utifrån. Hur träffade ni varandra?
– Jag och Ji har känt varandra i fem-sex år nu, men vi började hänga mer ordentligt för tre år sedan och skriva ihop för ett och ett halvt år sedan. Beatrice och jag träffades första gången i studion där Nonono-killarna sitter och vi hälsade på varandra lite snabbt. Sedan sågs vi och tog ett glas en kväll i London när vi båda var där och jobbade på varsitt håll. Julia har jag vetat om sedan jag flyttade till Stockholm för sex och ett halvt år sen. Det var så mycket snack om hennes dåvarande band bland alla på folkhögskolan jag gick på då. Vi åkte och kollade när de spelade och jag minns att jag blev helt knockad av hennes otroliga röst! Och jag tyckte att hennes basist var så grym. Han spelar med mig nu, haha. 

Varför tror du att er grupp är så speciell?
– Vi har aldrig själva utsett oss till en grupp, vilket kanske är lite speciellt i sig. Vi är först och främst vänner, alla är artister som gör egen musik och tror på att lyfta varandra istället för att tävla. Någon som känns helt självklart. Att vi kan samarbeta och jobba ihop är ett dunderplus i kanten!

Vad har du för planer framöver? Ett album kanske? 
– Spot on! Jag vill börja skriva på det på lördag redan… ”Vi måste jobba, men vi måste också få dansa” är annars ett motto jag försöker leva efter just nu.

LYSSNA PÅ INDIAN SUMMER:



Missa för allt i världen inte Marlenes stora resebilddagbok!