Foto. Sam Seager
När januari månads minusgrader fortfarande höll Sverige kutryggat huttrande förra året släpptes en 20 sekunders lång teaser på YouTube som hoppfullt vittnade om att vi har en framtida musikexport från ett fruset Farsta i Stockholm. Maja Bredberg har träffat Beatrice Eli.
Bortsett från den suggestivt upplysta videon, där det var mer ficklampsljus än strålkastarsken som lyste upp henne, var det öppnings-raderna i It’s Over som verkligen slog an i mig: ”Bang my head into the bars, I’m my own prison guard / And when I think there’s no escape, I find the tunnel out of this place”. Kanske för att jag befann mig på en plats där jag kunde relatera till att agera sin egen fångvaktare, kanske för att populärkulturen generellt hypar igen-känning mest i form av humor, och inte där den är som allra störst och viktigast: i den emotiva soulen. Beatrice Elis smakprov må ha varit kort då, men att hon verkade i den svarta musiktraditionen av bärande text och laddat vokalistuttryck var lika uppenbart då som nu.
– Jag tror att referensen till svart musik blir så tydlig på grund av att jag växt upp på r’n’b, soul, jazz och hiphop. När jag gick på musikgymnasiet på Fryshuset upptäckte jag att jag gillade och hade lätt för att sjunga jazz. Då blev jag väldigt insnöad på jazzgrejer. Rent generellt kommer soul- vibben naturligt för mig, jag tror inte att jag varken kan, eller för den delen vill, göra det på något annat sätt.
Det finns ofta ett stöd att hämta från r’n’b- och soulsångerskor, jag upplever samma sak med dina låtar. Har du några sådana låtar själv?
– Ja, tre låtar jag lyssnat på väldigt mycket under åren är Nina Simones Don’t Smoke in Bed, No Doubts Don’t Speak och Alicia Keys Why Do I Feel so Sad. Jag är en sucker för break-up låtar, som du kanske märker…
Uppvuxen i Stockholmsförorten Farsta kommer hon från en familj som visserligen hade en gammal orgel i hemmet, men fick utöver det ingen större musikalisk påverkan hemifrån. Hennes pappa försökte först få henne att börja pyssla med sport, intresset väcktes dock istället för dans och ledde till år av träning på Farsta Danscenter.
– Jag gillade att dansa och jag gillade att uppträda, jag var bra, men jag var inte bland de bästa i dansgruppen. Ungefär samtidigt insåg jag att jag kunde sjunga bra. Jag förstod att jag i artisteriet kunde få både dansa och uttrycka mig kreativt på många fler sätt när man lade till textförfattande, produktioner och sång.
Dina texter är så sjukt smarta och samtidigt så känslosamma, hur lyckas du med det?
– Jag tycker om texter väldigt mycket, många gånger när jag skriver låtar kan jag verkligen fastna och sitta och nörda med orden och försöka pussla ihop det. Men faktum är att låtarna på EP:n kom väldigt direkt och utan så mycket ansträngning.
Det är mycket melankoli och olycklig kärlek, är det hypotetiska situationer eller kanaliserar du dig själv i musiken?
– Jag försöker skriva så mycket som möjligt från mig själv, jag ser det som en garanti för att det som kommer ut bär en äkta känsla. Vissa låtar, som Definite Mistake, är precis så som det var. Men samtidigt har jag bara levt i 25 år, så det finns inte hur mycket erfarenheter som helst att ösa ur. Jag blandar gärna upp mina egna ord med upplevelser som mina vänner har haft, men det måste alltid ligga känslomässigt nära.
Från att enbart ha jobbat i sin egen studio, signade Beatrice Eli med EMI, släppte The Conqueror – i tre lysande versioner: originalsingeln, den akustiska och en mash-up med Drakes Underground Kings – och har nu arbetat med Astma, Rocwell, Saska Becker och Daniel Ledinsky på sin kommande EP som släpps i månadsskiftet augusti-september.
– Singeln har hängt med rätt länge nu. Mitt sound har utvecklats en del sedan dess, så det känns skönt att musikmässigt snart få byta kläder. Att folk inte bara har en enda låt att bedöma mig efter. Nu kommer jag att få visa att jag gör andra saker också, att jag inte bara är en electropoptjej som det känns som att jag fått lite som stämpel.
Hur skulle du vilja klassificera din egen musik då?
– Det är ganska klassisk soul- och poplåtskriveri, fast i mer nytänkande produktioner. Jag gillar att göra riktiga låtar, det ska inte vara så svårt att förstå, konstigt eller tillkrånglat, utan lätt att sätta sig in i. Jag är inte så där överdrivet experimentell, utan försöker göra något eget genom att skriva texter som känns samtida och kanske sätta dem i ett klassiskt arr. Eller med en väldigt modern synttouch på det. Eller använda feta nittiotals-hiphoptrummor, men ha ackord som att det vore en Neil Young-låt.
Du plockar det bästa från olika världar och sätter samman i en ny konstruktion.
– Ja, och mixen av det blir ju det jag är. Men jag vet inte riktigt vad man hamnar i för fack när man gör min musik, jag vet inte hur jag skulle sätta etikett på mitt fack.
Det är väl bra? Ett tecken på att du kommer med något nyskapande och tar musiken vidare.
– Jag hoppas det! Jag vill det.
Beatrice Eli släpper It’s Over EP i slutet av augusti och ett debutalbum är att vänta under 2013.
