Nöjesguiden älskar: Ken Ring

Maja Bredberg 09:55 20 Dec 2011


Foto: Emil Jönsson

Ken Ring är ständigt aktuell. Två år efter att Hip Hop vunnit honom en Grammisnominering och Manifests hederspris för årets textförfattare, har han inlett en ny karriär som radiopratare. Självklart är även ett nytt album på horisonten. Maja Bredberg har träffat en svensk raplegendar.

Saltsjöbanans små tågvagnar skakar sig oroligt fram på den smala brorälsen. Inuti: en handfull måndagströtta överarbetare, utanför: klassiskt november-mörker. Det blir inte en nämndvärd skillnad när tåget åker in i den sista tunneln som leder fram till Slussens nedre station. Så fort de slöa dörrarna öppnas jäktar jag upp genom Slussen Gallerias deppighet, där överblivna butiker trängs i matos från Taco Bar och McDonald’s. Jag funderar på vilken uppgång som är bäst – vill jag lukta hamburgare eller tacos när jag träffar Ken Ring? – men väljer texmexvägen av ren vana, går över gatan och ställer mig utanför ingången till Gondolen. 

Ken Ring står med mobilen tryckt mot kinden och försöker få den avstängda Katarinahissen att fungera. Skymtar honom halvt mellan byggnadsställningarna som för tillfället omgärdar huset och blir osäker på om jag borde gå fram och avbryta eller vänta in honom. Efter att ha kikat uppåt mot Gondolen knallar Ken slutligen över gatan.
– Är det dig jag ska äta middag med? frågar han och plockar upp en för tidigt avslutad cigarett ur ett Marlboro-paket. Jag ska bara ta den här först.
Vi går in genom porten och tar den minsta, minimala lilla hissen man kan föreställa sig upp till restaurangen och pratar om att vi båda två har supit i baren tidigare, men aldrig käkat middag här. Eller jag har det, men ljuger av någon anledning. Det är fullsatt på Gondolen, vi blir placerade längst in vid ett fönsterbord med utsikt över ett svart Stadsgården. Ken beställer direkt in en stor stark och jag följer lättad hans direktiv.
 
Middagen med Ken Ring är lika mycket en jubileumsmiddag för mannens 20 år som rappare, som en ursäkt till att få snoka kring den kommande skivan 2 Legender utan penger: Igjen med Tommy Tee. En platta som är under inspelning, men när jag frågar om releasedatum får jag bara ett klassiskt Ken-skratt till svar. Nästa år, kan man hoppas. 
I år har Ken Ring varit aktuell med den Tommy Tee-producerade låten Plocka han, där M.O.P. lägger refrängen på svenska, och med sitt podradioprogram Ken Rings samvete i Humorhimlen i P3.
 
Vilken av gästerna i ditt program gillade du mest?
– Gudrun Schyman. Hon kom in och var så jävla tung! Thomas Boström var bra också, Shiva Niavarani med. Men hon pratade lite väl mycket feminism. Tro mig, jag har inget emot jämställdhet, men när de ska föra in det i alla samtal. Om jag börjar prata om typ… min telefon och de ska dra det till kvinnogrejer, det blir för mycket! Jag tycker att det ska vara jämställt, men det är ändå en skillnad på män och kvinnor. Det ska bara värderas lika högt. Det finns fortfarande skillnader och det märker man i förhållandet mellan man och kvinna.
 
Hur menar du, hur är du som man?
– Jag är väldigt mycket så att jag vill fixa saker. Min tjej ska inte behöva åka t-bana för att lämna på dagis om jag kan köra henne. Jag vill att hon ska ha det bra. 
 
Du är den omhändertagande typen?
– Ja, och väldigt familjefokuserad. Jag tycker om att vara hemma, det är inte som att jag vill lämna bort barnen för att gå ut och festa hela tiden. Varken jag eller min tjej växte upp i kärnfamiljer, det är viktigt för mig att kunna ge det till mina barn. 
 
Servitrisen kommer in med våra öl och vi börjar kika på menyn. Ken bestämmer sig snabbt för hjortytterfilén då han aldrig tidigare har käkat hjort. Själv får jag panik av att lägga allt för mycket av intervjutiden på att välja bland rätterna och tar en jäkla fisk på måfå. En med selleri.
– Det är bra, fisk. Bra för hjärnan. Bra för potensen, säger Ken och tar en klunk öl till.
 
Haha, hjärnboosten kan jag väl ha nytta av, men potensen vettefan. Du förresten, det är en grej jag vill ta upp med dig. Apropå samvete. Något jag vill be om ursäkt för.
– Okej?
 
Kommer du ihåg när Fredrik Strages bok Mikrofonkåt kom ut? 
– Ja, visst. Typ tio år sedan?
 
Efter all dramatik kring din spelning på Vattenfestivalen satt jag i ett kök på Hallandsgatan i Stockholm och Fredrik Strage intervjuade några rappare. Samtalet ledde in på dig, de pratade om att du hade haft det rätt tufft, och jag slängde ur mig något i stil med att jag trodde att du var rätt nöjd ändå, för att du rökte och låg med en massa tjejer… När boken väl kom ut upptäckte jag att det citatet var med i boken. Hrm. Så, tack Fredrik Strage för det, och ursäkta Ken Ring för att jag uttalade mig om saker som jag inte visste något om.
– Haha. Det är ingen fara. Det stämde ju. Alltså, , bör jag tillägga eftersom vi spelar in detta.
 
Kan du känna igen dig i att bara säga saker rakt ut utan att tänka sig för innan?
– Ja, fan, jag har också alltid varit sån. Jag har aldrig valt att anpassa mig efter vad folk tycker och tänker, har alltid varit väldigt självgående och skapat hela min fucking karriär utan att hålla mig till branschens regler.
 
Nu när du tar upp branschen, hur ser du på den? Lyssnar du på svensk hiphop?
– Jag har koll på allt som släpps, men jag lyssnar inte hemma liksom. Om jag har hört alla skivor i år? Ja. Om jag sedan lyssnar på det? Nej. Om jag spelar det ute? Ja. Det har hänt mycket i år, men rapparna behöver ändå komma upp några snäpp i etablissemanget. Vilka är mest välkända hos svenska folket? 
Jag duckar frågan med en stor klunk öl.
– Jo, det är fortfarande typ Timbuktu, Petter och Ken Ring. Bra att jag pratar om mig själv i tredje person förresten.
 
Haha.
– Jag är i alla fall fett nöjd med att ha skapat min karriär helt vid sidan av, kört mitt eget race. Mina fans vet om det, det är det de uppskattar hos mig. Ärlighet. Att jag ger folk som inte hörs så mycket i vårt samhälle en röst. 
 
Vilka tänker du på då?
– Alltså, inte bara ortare, men förstås det också. Folk från förorten hörs alldeles för lite. Men det kan lika gärna vara en svenne som sitter i vårdnadstvist och lyssnar på Bryter tystnaden och kan känna att någon förstår hans situation.
 
Vilka är dina bästa pappadrag?
– Enligt mig eller ungarna? Haha. 
 
Börja med barnens syn.
– Jag ger dem det de vill ha. Till jul och så, jag tycker om att skämma bort dem. Med saker de önskar sig. Annars är jag väldigt sträng. Det blir mycket tjat hemma. 
 
Vad tjatar du om?
– Disken. Tvätten. Det är fett viktigt för mig, mina äldsta barn diskar varannan disk hemma. Jag vill lära mina barn att klara sig själva, de ska kunna allt. Jag vill inte att min dotter ska vara beroende av någon pojkvän, jag vill inte att min son ska vara beroende av någon flickvän.
 
Det låter väldigt vettigt. Det här med att klara sig själv, jag lyssnade igenom Mamma innan den här middagen och fick en klump i bröstet för min son är lika gammal som du var när din mamma fick diagnosen cancer. Hur ser du på döden nu när du är pappa själv?
– Jag är mycket lugnare inför döden nu. Innan kunde jag känna ångest för att man skulle försvinna helt när man dog. Alla ens gärningar, ens tankar. Nu när jag har barn är det som att en del av mig ändå lever kvar, det är betryggande.
 
En snärtig handrörelse från servitrisen och Kens hjort landar elegant på bordet, tätt följt av min fisk. Det är svårt att avgöra vem som gjort det klokaste valet.
– Vadå, får man ingen sylt eller ketchup till det här? frågar Ken missnöjd och servitrisen far genast iväg efter en liten skål ketchup med silversked till honom.
 
Hur smakade det? 
– Det här var helt okej. Hjort! Smakar som kött. Vill du smaka? Vänta, jag ska fixa en tugga till dig med inte så mycket ketchup på, säger Ken och matar mig över bordet.
Vi delar syskonsnällt på maten och hinner avhandla beefs från förr, diverse rappares kukstorlekar, Kens tid i häktet och på anstalt, min farfars fängelsetid på Långholmen, vår delade fascination för rapparen Abidaz och Ice – Kens första artist på BaraBazz – samt ett par öl till innan tallrikarna är tomma....
 
En annan sak jag funderat på är att det är mycket ”bögjävel” i dina låtar. Hur fresh är det egentligen? 
– Tja… 
 
Har du homofobi?
– Jag har inte homofobi. Så här: Jag tror på the circle of life. Jag tror att man ska respektera naturen. Det finns vissa saker som krävs för att en familj ska bildas. Jag tycker att man måste respektera det. Men det är mina åsikter. Jag tycker till exempel inte att man ska skjuta djur heller. Men jag blir inte upprörd om någon skjuter en älg. Jag blir inte upprörd om någon är bög. Jag accepterar det. Däremot har jag svårt att förstå det. Hur fan kan man bli kär i ett annat arsle?
 
Kvinnor har visserligen också arslen.
– Men du förstår hur jag menar.
 
Du kallar dig själv för ”lilla negern” också. Är ”neger” ett positivt eller negativt ord för dig?
– Det är bara uttryck, det där är bara ord för mig. Jag kan kalla mina vita kompisar för ”idiotneger”. Jag kan säga bögjävel till en av mina polare, men det betyder inte att jag tror att han knullar snubbar. Jag skulle kunna kalla dig för journalisthora, men det betyder inte att jag tror att du säljer din fitta för pengar.
 
Men du kan aldrig vara riktigt säker.
– Hehe. Det jag menar är: det är ju bara ord.
 
Absolut, jag håller med. Men ord har ju alltid en värdeladdning. 
– Har du aldrig känt så, att ”shit, vilken idiot, vilken journalisthora jag var nu”?
 
Haha. NEJ. 
– Har du aldrig sagt något sådant till dig själv?
 
Ken. Jag har aldrig, hur konstigt, Ronnie Sandahlskt det än må låta, kallat mig själv för hora. Idiot, ja. Ett antal gånger. Men hora? Nej. Idiotneger? Nej, inte det heller. 
– Haha, okej.
 
Det är ganska självdestruktivt, tycker du inte?
– Jo, det är fett destruktivt! Men vad är det som är så farligt med det då? 
 
Inte farligt, men rätt… deppigt.
– Vad ska jag säga, livet ÄR deppigt ibland, Maja. Sedan får man förstås välja sina tillfällen. Det är inte alltid det passar. Som nu, jag skulle aldrig säga ”Är du klar med dina frågor snart, journalisthora?”, för det vore fett med otrevligt. Så istället föreslår jag med vänlig röst: ”Vad säger du Maja, ska vi gå ut och ta en cigarett?”
 
Ken Rings 2 Legender utan penger: Igjen släpps, kanske, nästa år.

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!