Ninas val

Foto: Josefin Mirsch

Det är intensiva dagar. Imorgon ska Nina Persson vidare till Sicilien, och det senaste dygnet inleddes på ett transatlantiskt flyg och fortsatte sedan med en späckad pressdag i Stockholm. Att hon inte orkar ta sig ut på stan är med andra ord högst begripligt, och eftersom hon bor på Berns ses vi för middag i samma etablissemangs Asiatiska. Men av trötthet märks inte ett spår när hon slår sig ner i baren för ett glas vin före maten. 
– Jag har faktiskt hunnit träna lite nu på eftermiddagen, ler hon och pustar ut.

En stilla middag under ett par timmar kan man unna Nina Persson, vars hektiska program är orsakat av skivan Animal Heart. När den släpps i januari är det hennes första skiva i eget namn, efter en tjugoårig musikkarriär. Varför beslutade hon sig för att debutera som soloartist såhär 20 år in i karriären?
– Jag har nosat på det förr. Jag har gjort många intervjuer själv, redan i Cardigans. När jag vaknar på morgonen har jag tio mejl att besvara, saker där jag måste ta besluten själv. Så har det alltid varit. 
Att det inte blev en tredje skiva som A Camp – bandet hon hade tillsammans med sin man Nathan Larson och Niclas Frisk – viftar hon undan både känslomässigt och av logistiska skäl. 
– Den andra A Camp-skivan gick smidigt att göra eftersom Niclas Frisk bodde i New York då, precis som jag och Nathan. Nu är inte Niclas kvar i New Ýork längre.

Men även om Animal Heart är Ninas skiva har Nathan Larson i stor utsträckning varit delaktig även den här gången.  
– På sätt och vis har han haft samma roll och bidragit med fingerfärdighet och kompetens. Om A Camp var en triangel mellan tre likvärdiga deltagare – åtminstone på andra skivan –är det jag i centrum den här gången, och Nathan och Eric är runt omkring mig som satelliter. Med A Camp ville jag ha virtuositet, men den här gången har Nathan bara ett enda gitarrsolo, i Silver Like the Moon. Jag har sett till att min röst fått en mer central roll, det är mitt instrument. Egentligen skulle jag så gärna vilja kunna spela instrument själv, men för att komma någonstans med det måste jag sätta mig ned och verkligen lära mig. 

Eric D. Johnson är en ny bekant för Nina Persson. Han har spelat i The Shins och Fruit Bats, och har en central roll intill Nina och Nathan på skivan. 
– Jag lärde känna honom när han och Nathan gjorde ett soundtrack tillsammans hemma i vår studio. Vi trivdes ihop, så jag slängde ur mig en fråga om vi inte skulle göra en skiva tillsammans. Tre gånger kom han till New York för att jobba med skivan hemma hos oss, medan vi hade barnvakt för Nils i övre delen av huset. 
Även om inspelningarna blev utspridda över tid präglades de av spontanitet och känsla snarare än av pedantisk exakthet.
– Vi skulle egentligen bara till den där Brooklyn-studion för att lägga trummor. Men när vi blev nöjda med dem fyllde vi på med mera – någon sorts happy accidents – och så blev den nästan klar. När jag sedan tog fram låten igen för att jobba vidare med den tyckte jag inte att den behövde förbättras, så vi behöll den där första tagningen. I vanliga fall kan jag bli lite för navelskådande i fråga om mina sånger, och hålla på att peta och fixa hur länge som helst. Men här lät vi det bero, till slut. ”Äh, vi skiter i det”.

Det betyder inte att Nina Persson har slarvat, tvärtom. Animal Heart är ett mycket snyggt album, med en spännande dynamik mellan det lättillgängligt popiga och det mer krävande dramatiska. Ofta är åttiotalssoundet påfallande. I synnerhet i Food for the Beast, som är en given singel med en upptemporytm som närapå är den sortens fusk-ska som ansågs så modernt då, och i den softare titellåten. Nina protesterar inte mot åttiotalsassociationerna. 
– Jag skulle säkert kunnat göra ett singersongwriteralbum, sådär americana. Men det är inte riktigt min hage. Det här är mitt val, det här är mina bebisar. De låter så här. 

På titelspåret kombinerar hon en åttiotalssyntig botten med tidstypiskt trummaskinsound och hårt gitarriff anno dazumal. 
– Vi ville ha särskilda gamla syntar, och vi behövde inte leta länge. Joe McGinty är en man i 50-årsåldern som är något av en legend i New York med sitt The Losers Lounge. Han har samlat på sig massor av gamla analoga syntar som vi fick gå och leka med, och just den där trummaskinen. 
Å andra sidan är Silver Like the Moon den sortens låt som Frank Sinatra borde ha sjungit mot slutet av sitt liv, och trots sin titel drar även This is Heavy Metal i Evergreen-riktningen. Nina nickar instämmande. 
– This is Heavy Metal var bara en melodi på pianot till en början. Det var en väldigt tydlig Eric-låt, som vi arbetade fram till sin nuvarande form tillsammans.

I förhandssnacket till Nina Perssons solodebut Animal Heart har annars Donna Summer nämnts som en lite otippad referens. 
– Det var en tidig bild som jag ville förmedla till Eric. Det kändes kul att få pröva disco, och Donna Summer var inte så glättig. Hennes Bad Girls är rätt fantastisk. 
Food for the Beast har Nina Persson skrivit tillsammans med Joan Wasser, även känd som Joan as Police Woman. 
– Hon är en kompis, och jag hade fortfarande aldrig prövat att skriva tillsammans med en tjej förut. Redan från början hade vi bestämt att vi ville göra ”Nick Cave-disco”, det var utgångspunkten. Hon är fantastisk. 

Även röstmässigt har Nina Persson en lika stor bredd på Animal Heart. Hon är alltid igenkännelig, men har mognat och tar risker som aldrig förr. I ödesmättade The Grand Destruction Game förstärks associationerna till självaste Emmylou Harris av luftigheten i arrangemanget à la Daniel Lanois.
– Jo, och det finns den där sortens rullande trummande som Lanois brukar gilla. Jag sjunger mitt allra lägsta i den. Vi försökte faktiskt testa en tonartshöjning i den, bara för att se hur det skulle låta, men det funkade inte alls. Det lät bara påklistrat. 
I den dramatiska Clip Your Wings prövar Nina Persson tvärtom en aggressivare hes och nästan trasig sångstil som inte hörts motsvarigheten till från henne tidigare men det är inte konstigt att det finns en spännvidd i röstspannet. 
– Skivan skrevs under ett och ett halvt år och under den tiden hann mycket hända. 

Flera låttexter fokuserar på uppbrott och avslut. I The Grand Destruction Game sjunger hon att hon är “Sad to go but you know I need to stumble on”, i Clip Your Wings att “You can go if you want to go” och i Catch Me Crying än mer dramatiskt definitiva rader som “I'll never follow you down”. Hade inte Nathan varit så närvarande i inspelningarna hade man nästan börjat tro att det är en skilsmässoskiva, försöker jag, och Nina ser rent häpen ut. 
– Va? Nä. Haha. 
Uppbrotten hon sjunger om är inte i familjen utan utanför. 
– Det handlar ju om att resa sig upp gå vidare, att lära sig hantera sentimentalitet. Att få barn innebär en gallring bland vänskaper, det finns de som inte längre är intresserade. Det är visserligen inget som jag mår dåligt över, jag bara konstaterar att det är så. Det finns någon sorts automatik i att sådant ska vara sorgligt, att bäckarna ska porla lite mer. 

Och det finns andra teman också. Dreaming of Houses är gripande låt med stark refräng, som handlar om att Nina Persson …eh… drömmer om hus.
– Den handlar om att jag har… målat in mig i ett hörn… Äh, jag kan inte uttrycka det bättre än där, i den låten. Jag är förtjust i rum och i rumslighet, och har väl närt arkitektdrömmar i livet. Jag tycker om väggar, både psykologiska och fysiska, och det händer ganska ofta att jag drömmer om hus. 

Du drömmer om hus?

– Det har jag alltid gjort. På senare år har jag läst om drömtydning, framför allt Montague Ullman, och då har jag förstått att rumsliga drömmar är av de mest grundläggande drömarketyperna i Jungs drömtolkning. 

Men Nina Persson är inte den typen som tänder sänglampan och omedelbart rafsar ner sina drömmar i ett anteckningsblock så fort hon vaknar. 

– Jag skriver aldrig ner dem direkt. Jag minns dem. Ibland har jag så starka drömmar att de kan bära mig under en hel dag. Jag kan drömma om mina föräldrar, och att jag flyttar in med dem i ett nytt hus. Att det finns tio rum där, som jag inte känner igen eller hittar emellan. 

Jag frågar skämtande om hon drömde om det på flyget över Atlanten inatt, men Nina Persson lutar sig allvarligt fram. 

– Nej. Då drömde jag att jag gjorde en video med Jenny Wilson. Vi var i Venedig och spelade in, och videon vi gjorde byggde på någon film, hmm, kanske Nicolas Roegs Don’t Look Now. Jenny Wilson är bäst av alla, tycker jag. Jag beundrar verkligen henne.

Med Jenny Wilson delar också Nina Persson ett mörker och en kamp. Båda drabbades plötsligt av cancer – Jenny Wilson i bröstet och Nina Persson i livmoderhalsen. Idag är Nina färdigbehandlad och friskförklarad, men sjukdomen har satt spår.
– Jag trodde verkligen inte att något sådant skulle drabba mig.
Hon ler snett och tystnar sedan. Jag undrar om det är för tungt att tala om, men Nina viftar bort min undran. 
– Egentligen tror jag inte att jag ska prata så mycket om det, det är ju väldigt privat. Men samtidigt är det så centralt att det är svårt att välja att inte prata om det, och jag blev ju först frisk och fick sedan barn. Det var en svår period, men det fick ett lyckligt slut. Hade det visat sig att min cancer skulle lett till att jag inte skulle kunna få barn tror jag att jag hade reagerat helt annorlunda. Då vet jag inte om jag hade kunnat prata om det. Men det finns inget svart eller vitt. 

Precis som Jenny Wilson vägrade Nina Persson låta cancern styra hennes liv eller hennes reaktioner. 
– Jag reagerade mer med ilska. Kom igen då, cancerjävel! Folk runt omkring mig drabbades väldigt hårt av min cancer, men jag var konstigt fokuserad, och var kanske den som led minst just då. Andra grät över min sjukdom när vi pratade i telefon, men aldrig jag. Min mamma fick cancer 1990 och hon berättar samma sak, att hon stod lugn mitt i en tågkrasch. 
Ändå upptäcktes cancern mitt i en annan kris. 
– Jag och Nathan hade bestämt oss för barn, men det blev inget. Så cancern upptäcktes när jag skulle göra ett fertilitetstest, och det var stressande. 

När jag intervjuade Nina i samband med A Camps andra album 2009 var cancern inget Nina hade offentliggjort, och tillsammans med Nathan Larson och Niclas Frisk ägnade vi oss istället fullt ut åt New York-romantik och rock’n’roll-referenser.
– Då var jag nyopererad, och skivan blev mitt hela fokus. Det var plattan i mattan helt och hållet. 

Även om det varit lugnare under en period, jämfört med för några år sedan när Nina Persson syntes på alla magasinomslag och hördes överallt, är hon fortfarande påpassad. På väg till bordet vrider folk huvudena ur led för henne, i synnerhet när hon viker av för att hälsa på Per Sinding-Larsen och Fredrik Lindström på vägen. Medan vi sitter och äter är det minst tre bordsgrannar som mer eller mindre diskret tar fram sina mobiler för att föreviga henne. Nina märker det inte. 
– Jag tänker inte på sådant. I eftermiddags tog jag en promenad till Gamla stan, och i en butik där jag var inne ville mannen bakom disken berätta att han tyckte om min musik. På den nivån är det enbart trevligt. 

Men när man är exponerad överallt, blir man inte trött på sig själv då?
– Det beror på dagsformen. Oftast är det nog bara kul, men en del dagar känns det väldigt klaustrofobiskt. När jag kommer in i en klädaffär eller på Konsum och hör min egen röst, då händer det att jag går ut igen. Jag kom in på Nike Store i New York någon gång och på alla videoskärmar var mitt ansikte i någon musikvideo. Det blev jobbigt, då vände sig folk om. Det passar inte mig att vara påpassad. I Japan är det galet, men så är det ju där. Och i Sydamerika.
Till Sydamerika längtar Nina ändå. 
– Det vore kul att turnera där med The Cardigans nu, men det verkar inte gå, det kostar för mycket.  

Drygt fem år efter att The Cardigans senast hördes av är de alltså tillbaka på världsscenerna. 
– Vi ska ut tillsammans nu i höst igen. Det är jättekul, jag njuter verkligen av det. 
Men någon återförening vill inte Nina kalla det. 
– Inte egentligen, tekniskt sett, för vi hade aldrig splittrats. Vi spelade i Japan under förra året, och nu fick vi frågan från Hultsfredsfestivalen om vi inte kunde tänka oss att komma dit och spela hela Gran Turismo-albumet som fyller 15 år. Först sa vi nej men sedan ändrade vi oss. Det är skitkul, men det för oss inte vidare. Och visst är det lite av sing for your supper – det innebär att jag kan betala advokaträkningarna för Tambourine-rättegången. 

Hennes huvudfokus ligger dock inte på The Cardigans. 
– Det viktiga är att få göra det nya, och jag är glad att det gick att få ihop det med mitt soloarbete.
Förutom resandet med The Cardigans ser hon alltså fram emot att göra sologig, bland annat i USA. Ändå har hon fortfarande inte brytt sig om att skaffa greencard för att bosätta sig i landet.  
– Men jag har fått mitt artistvisum förnyat, och det räcker. Om vi är kvar i USA när det går ut om tre år tänker jag skaffa grönt kort. 

Om? Funderar ni på Sverige igen, i samband med att Nils hamnar i skolåldern?
– Jo. Vi har det bra i Harlem, och det har hänt mycket positivt med grannskapet de senaste två åren. Men det är ingen miljö för en sjuåring. Att komma till Eric i Portland och jobba däremot. 

Det var liksom lagom stort, ungefär som Vaggeryd men med coolare småbarnsföräldrar. Både jag och Nathan var alldeles kära, så skulle vi vilja leva. Det vore livskvalitet. 

Så Portland är ett alternativ?
– Nej. Det är för långt från Sverige.

Animal Heart (Universal) släpps den 29 januari. Lägg det datumet på minnet.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10. Recensionen av "Animal Heart" läses här.