Foto: Jacob Bengtsson.

Nina Jeppsson: ”Jag är lite masochist”

07:33 7 Sep 2020

Hon behandlar Sveriges teaterscener som undersökningsrum. Nöjesguiden har pratat med hjärnan bakom den Dramatenaktuella monologen Till Kärlekens Antarktis om det som finns bortom förtvivlan, lidandet och döden.

Jag vet få som Nina Jeppsson, med lika stark drift att bygga sin karriär på popkulturens och litteraturens skärseld. På Orionteatern är hon åter igång med sin uppmärksammade uppsättning av Marcel Prousts ynka 4 215 sidor ordporr för självutnämnda intellektuella i form av På spaning efter den tid som flytt och på Dramaten med premiären för sin monolog baserad på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis, skriven ur ett mordoffersperspektiv.

Ninas debutföreställning Att öva på våldtäkt var inte heller det mest lättsmälta som skådats på våra teaterscener, för att uttrycka det milt. Likaså monologen Independence Day som handlar om seriemördaren Aileen Wuornos.

Du väljer de allra tyngsta av ämnen. Lider du av morbid nyfikenhet?
– Asså det första som sätter igång mig är ofta stora frågor, sånt som ligger utanför min fattningsförmåga. Om Döden och Tiden och så vidare. Men sedan när jag har lyckats placera mig i rätt riktning för att lyssna och verket börjar bli till så är det en underbar och rätt så mystisk process. Ibland läskig eftersom den kräver en viss kontrollförlust. Det ploppar upp saker och samband som jag inte hade kunnat tänka mig fram till. Världen vidgar sig, visar sig innehålla en massa i sina vindlingar och vrår som jag inte kände till förut. Och det är ofta så, har jag märkt, att när ett samband uppstår, eller rätt idé plötsligt kommer till mig, så börjar jag asgarva. Kanske har universum en knasig humor, och det är skrattet som visar vägen?

 

"Jag strävar efter att vara som den där babyelefanten på Youtube som blir vettskrämd av sin egen fis och far iväg."

 

Du jobbar mest i monologform, visserligen väldigt tacksamt i coronatider, men vad är grejen? Hatar du att arbeta med andra skådespelare? 
 Jag älskar att jobba med andra skådespelare! Och jag längtar verkligen efter att få göra det nu. En skådespelare är ju absolut bäst, det vill säga skapar det där magiska gemensamma händelserummet med publiken, när hon blir störd, överraskad och tappar kontrollen för ett ögonblick. I kontrollförlusten uppstår en rörelse som känns i hela rummet och kastar om maktrelationen mellan scen och publik. Och det där framkallar skådespelare hos varandra. När jag är ensam behöver jag bygga verken så att andra saker överraskar mig, till exempel ljudet. Och jag låter mig färgas och förändras av publiken. Jag har utvecklat särskilda metoder för hur jag riktar min koncentration och mitt lyssnande för att liksom kunna avbryta mig själv. Jag strävar efter att vara som den där babyelefanten på Youtube som blir vettskrämd av sin egen fis och far iväg. Att jag började göra soloshower var ju för att jag inte hade någon budget. Men de här verken där jag är ensam på scenen skulle inte kunna vara på något annat sätt, de är skapade för en ensam person, en ensam kropp som genomfartsyta.

Premiären på Dramaten sammanfaller med att hennes version av På spaning efter den tid som flytt återigen sätts upp på Orionteatern. Uppsättningen har kallats ”Ett övermäktigt vansinnesprojekt” – men samtidigt blivit en stor succé.

Är du masochist? 

– Haha! Ja… jag kanske är lite masochist. Eller så har jag storhetsvansinne. Både och i en härlig kombo. När jag och Maja arbetade fram På spaning så glömde vi liksom bort att det var jag ensam som skulle spela den. Vi var helt överväldigade av att hinna och finna och fånga så mycket som möjligt av romansviten. Vi bara: ojdå den blev ju tre timmar, det är ju jättejobbigt. Och den är lite som ett maraton att spela. Jag försöker ladda upp nu inför den här hösten, jogga och sova typ. 

Och hur kom du i kontakt med Sara Stridsbergs roman?
– När jag läste boken stötte jag emot någonting inuti mig själv. Något som både provocerade och lockade mig. Så är det för mig. Det finns alltid något jag inte förstår i hjärtat av mina verk - platsen bortom ord.

– I boken läste jag en riktning bort ifrån världen. Inni, bokens jag, upprepar gång på gång hur allting redan är för sent. Det finns ingenstans att springa, inget mer att säga. Kampen är över, och med den rädslan och lidandet. Och hoppet. Hon säger: ”Bara de som hoppas på någonting är rädda, och det gör inte jag.” I döden svävar hon över världen, utanför tiden, där allting är stilla. Orörlig och oberörbar. 

I romanen Kärlekens Antarktis talar en styckmördad kvinna vid namn Inni till läsaren. I dödsögonblicket får hon uppenbarelser av hur en skräckslagen Jungfru Maria blir våldtagen av den stora ängeln, och straffad med förbannelsen att föda ett barn som hon sedan måste förlora. Boken kan tolkas på väldigt många olika sätt tack vare Sara Stridsbergs bildrika språk och unika berättarförmåga. 

Vad handlar boken om för dig?
– Jag vet inte riktigt. Bokens Inni berättar om ett liv under specifika omständigheter, ett liv som innehållit väldigt mycket förlust och smärta. Men också kärlek och ljus. Återkommande är att ljuset i slutändan bländar och bränner en. Jag tänker att hopplösheten kommer ur väldigt mycket lidande. Jag funderar över hur mycket lidande som krävs för att en människa frivilligt ska ge upp allt, till och med den man älskar mest, till och med det egna livet. Inni lämnar ifrån sig sin dotter Solveig direkt efter förlossningen. 

– Men det finns också något annat som ryms i detta: ”Gör med mig vad du vill” som Inni säger till mördaren. Den som säger så och menar det, är farlig. Det finns en makt i den underkastelsen. Kanske den enda som återstår när allt har tagits ifrån henne? Kanske ett sätt att skydda sig och behålla sin värdighet? Eller så har hon, likt en buddhist som uppnått Nirvana, lyckats släppa taget om alla rädslor och begär, och accepterat sitt öde? Är det i själva verket ett uttryck för frid?

Liknande svåra frågeställningar har Nina Jeppsson varit inne på förut. Att öva på våldtäkt löd titeln på monologen som hon gjorde 2013 där hon ställde frågor om gränser, särskilt i populärkulturen, vad som är våldtäkt och vad som är romantik. Jag undrar om det finns kopplingar mellan den och hennes tolkning av mordoffret Inni - att det är viktigt att hon framträder på sina egna villkor, ej som just ett offer. Inte ens döden bryter ner henne utan skänker snarare efterlängtad vila och en möjlighet att släppa taget. 
– 
Ja, vad kul att du tar upp Att öva på våldtäkt! Det finns absolut kopplingar till Till Kärlekens Antarktis, och även till Independence Day om seriemördaren Aileen Wuornos som i slutet av 1990-talet mördade sju män längs Floridas motorvägar.

 

"Där finns också en skalbagge som undersöker dödsdriften och någon slags vilde med djurhudar som dansar som Shakira på månen"

 

– Det finns likheter i hur verken blivit till. Den här metoden där det hela startar med en slags ihoprullad gåta, som sedan börjar veckla ut sig i olika typer av sceniskt material. I Att öva på våldtäkt använde jag Fröken Julie, Natascha Kampusch - hon som satt inlåst i en källare i åtta år - och mina egna erfarenheter. I Till Kärlekens Antarktis finns utöver romanen bland annat Den Tibetanska Dödsboken och Nick Caves senaste skiva Ghosteen. Alla de här olika materialen talar med och säger emot varandra, skapar ett utrymme mellan sig. Det är egentligen det där utrymmet mellan som jag är ute efter, det som uppstår i skillnaderna. Båda föreställningarna är monologer, vilket betyder att flera olika viljor, tankar och känslor drivs genom en och samma kropp. Även där är det inkonsekvenserna och olikheterna inom en och samma människa som jag vill åt. För mig kommer detta närmare upplevelsen av att vara människa. Det kanske är så att mina föreställningar sysslar med den frågan, vad det egentligen är att vara en människa? I Till Kärlekens Antarktis finns Inni och hennes ord i skogen, och där finns också en skalbagge som undersöker dödsdriften och någon slags vilde med djurhudar som dansar som Shakira på månen. Den verkliga avsändaren tror jag är den där tysta läsaren eller sökaren. Hon med den vibrerande frågan inom sig. 

Har du haft kontakt med Sara Stridsberg under arbetet med Dramaten-monologen? Har hon sett den färdiga föreställningen?
– 
Ja, vi har haft kontakt under hela processen. Det har varit väldigt ärliga och viktiga möten för mig. Föreställningen är min läsning, dess värld har framträtt ur det som resonerat i mig efter att ha läst boken, den gör inte anspråk på att förmedla bokens värld och sanning. Men jag hade inte kunnat göra föreställningen om jag inte hade haft Saras förtroende, och våra samtal under arbetets gång har bidragit mycket. Hon såg en av de sista visningarna i juni, jag tror att hon tyckte om den. Du får fråga henne. Jag vet att hon älskar den stora projektionen på mig som Jungfru Maria som håller om Jesus vars kropp bara är vatten som forsar och rinner. Hon fick ett vykort av den bilden som minne. 

Dina föreställningar blandar just in projektioner på väggarna, konsertmoment, performance, och väldigt mycket annat. Till Kärlekens Antarktis känns som helhet väldigt lynchig och filmisk.
 Jag tycker väldigt mycket om David Lynch. Inland Empire är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag läste faktiskt hans bok Fånga de stora fiskarna under repperioden nu i juni. Där finns ett kapitel som bara är så här: ”LÅDAN OCH NYCKELN - Jag har ingen aning om vilka de är” Jag skulle kunna säga något liknande efter arbetet med den här föreställningen: KUBEN OCH MÅNEN - Jag har ingen aning om vilka de är. Jag och Johannes, föreställningens videoscenograf, hittade på kubens och månens dans i föreställningens prolog. Jag tycker den säger något om längtan efter att bli berörd. En bok som inspirerat mig mycket i skapandet av detta verk är Jag och Du av Martin Buber. I prologen säger jag denna mening i telefonen, inspirerad av Buber:  "Jag kan inte hålla kvar denna närvaro och Du måste återigen bli ett föremål i världen som jag kan lära känna och begagna. Bli besviken på. Sviken av. Men kraften blixtrar ständigt fram på nytt. Bryter ut och påverkar. En sådan rytm. En vulkanisk rörelse utan sammanhang."


Det projiceras också youtube-klipp där amerikanska kvinnor berättar om sina NDU (nära döden-upplevelser). Kvinnorna är helt saliga och man kan ana en viss dödslängtan hos dem. Varför just dessa och hur ser du på det? Har du haft dödsångest som kanske har tilltagit under de senaste månaderna?
 Jag ramlade över de där youtube-klippen. De fascinerade mig, och jag tyckte att kvinnorna och färgerna i filmerna var så vackra. Deras berättelser påminde om vad som beskrivs i Den Tibetanska Dödsboken, som jag läste just då. Den är en guidning in i döden som ska läsas i örat på den som precis har dött. En av kvinnorna berättar att hon såg en stor arm och en hand som höll en stor sten, och så släppte handen stenen och den föll genom rymden länge och sedan ner i ett gigantiskt hav och den bildade en stor svallvåg. Och så hörde hon orden: ”You are the rock. You are the ripple.” I Den Tibetanska Dödsboken liknas dödens symptom vid jord som sjunker i vatten. Kvinnorna i filmerna pratar om det där välkända starka ljuset och hur de upplevde en sådan kärlek och lycka. Jag ville ställa det bredvid den frysta stillastående döden i Kärlekens Antarktis. Det har också betydelse för mig hur kvinnorna dog, en av bantningspiller och en av hormonbehandling. Det är könade dödar. Jag har haft mycket dödsångest. Jag vågar till exempel inte flyga, jag får panikångest. Jag vågar knappt åka tunnelbana… och jag har haft många fobier. Bland annat för smittsamma sjukdomar… Jag vet inte riktigt hur det är nu, jag känner det som att jag håller på att förändras på något sätt. Vi får väl se hur det blir med rädslorna…

 

I På Spaning… hade du en flygel och ett moln på scenen. I Till Kärlekens Antarktis finns det en hel drös attribut: en sladdtelefon, en kub som du går in i och som det projiceras på och en bajsboll som du gungar och rullar iväg iklädd skalbaggskostym. Hur kom denna idé till scenografi till?
– 
Den växte fram efter hand. Först kom kuben, vi ville kunna projicera på flera sidor, använda video för att undersöka det återkommande dödsögonblicket inifrån Innis perception, hur synen, hörseln och tidsuppfattningen förändras. Jag tänker också på kuben som en telefonkiosk. Den där telefonkiosken hon kanske försökte gömma sig i. Telefonen är en symbol för hoppet, ett hopp som lätt kan slå över i ångestladdad väntan… ”Att känna ångest i telefonen = det verkliga tecknet på kärlek” skriver Roland Barthes. Jag älskar av någon anledning telefoner, och vill alltid ha med dem på scen.

Skitbollen kom som en räddare i nöden vid precis rätt tillfälle, och löste en massa problem. Det var min vapendragare Kents dotter Signe som pratade om dyngbaggar och jag tänkte: Ja! Jungfru Maria är också en skalbagge som rullar en stor hög med skit. Som Sisyfos. Skitrullandet är människans orimliga villkor och öde. Första gången jag fick på mig skalbaggekostymen och satte mig på skitbollen höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag övar på att få till det rätta darret med bakdelen. Gungan har något med gravitationen att göra, den hänger där som en pendel mellan kubens/dödens himmel och skitbollens tyngd. Det är något ursprungligt över det här verkets värld, som har att göra med de fyra elementen. 

Till Kärlekens Antarktis är ditt tredje samarbete med tonsättaren Kent Olofsson. Jag har hört talas om er arbetsprocess, bland annat om en Clas Ohlson-låda som hjälpt er att söka sanningen och ert motto: "att öppna sig för världen istället för att konsumera världen”.
– 
Independence Day var vårt första samarbete. Det var jag som frågade Kent om han ville göra den föreställningen med mig, efter att ha hört ett hörspel där han arbetade med surroundljud. Jag kände på mig att Independence Day borde vara som en malström, en virvel runt ett tyst centrum. Då hade jag ingen lön att erbjuda honom. Det var då vi sökte sanningen med Clas Ohlson-kartongen. Det gick ju väldigt bra! Kent är otroligt kunnig, han kan allt från att komponera för symfoniorkester till elektronmusik till ”sloppy jazz”, och han är väldigt öppen och prestigelös. En fantastisk kombo.

 

"Det är en kroppens rytm"

 

– Från Clas Ohlson gick vi vidare till att söka sanningen med Marcel Proust. Vi arbetar väldigt nära varandra, och med alltihop samtidigt: idéer, text, musik, dramaturgi, komposition och så vidare. Precis i starten av arbetet med Till Kärlekens Antarktis, när jag var upptagen av detta med att klamra sig fast och släppa taget, kamp och vila, och pratade med Kent så associerade han till barockmusiken. I boken spelas Stabat Mater i bilradion när mördaren kör ut Inni till skogen. Kent spelade Pergolesis Stabat Mater för mig och uppmärksammade mig på hur den rör sig mellan dissonans och konsonans. Det är en kroppens rytm, som finns i till exempel gråten. 

Berätta om ert möte med kaninen och apan i Kärrtorp. 
– 
Kent och jag hade residens några veckor på Turteatern i Kärrtorp. Vi repade Independence Day och hade verkligt flow, vi hade precis skrivit en låt som heter Daddys Blues. Sen gick vi ut en sväng för att pausa. Det var på nationaldagen, den 6 juni, vilket har betydelse i sammanhanget. Det var någon slags festligheter där på torget. Och plötsligt var de bara där: apan och kaninen. De kom fram till mig, och så vände sig kaninen mot mig och gav mig en lång stor kram. Sedan försvann de igen. Jag och Kent återvände till repsalen upprymda och omskakade. Vi sa till varandra att ja, det kanske var seriemördaren Aileen som kom tillbaka, utklädd till kanin för att peppa oss i vårt arbete. Aileen Wuornos sista ord före hon blev avrättad var:

”I’d just like to say I'm sailing with the Rock, and I'll be back. Like Independence Day with Jesus, June 6th, just like the movie. Big mothership and all. I'll be back.”

Till Kärlekens Antarktis har premiär den 16 september och På spaning efter den tid som flytt har nypremiär den 14 oktober på Orionteatern.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!