Sångare och gitarrist i ett av Sveriges största rockband, men också förgrundsfigur inom svensk death metal. En av Sveriges största rockprofiler – men ändå är Nicke Royale Andersson något av en doldis i offentliga sammanhang.
Nicke Anderssons betydelse för rock och metal i Sverige är enorm och han är idag involverad i inte mindre än fem band: Imperial State Electric, The Hellacopters, Entombed, Death Breath och Lucifer.
– Jag är först och främst ett fan. Sedan är jag också musiker, men det är fortfarande konstigt att säga det. Det låter så seriöst, säger Nicke Andersson när vi sitter ute i solen på baksidan av hans och fästmön Johanna Sadonis hus.
För de flesta som är bekanta med Nicke Andersson är han mest känd som den smala mannen, ständigt med en keps på huvudet, med rösten bakom det svenska framgångsrika rockbandet The Hellacopters. Med Dregen vid sin sida slog bandet igenom med en smutsig och kaxig rock n roll när de släppte albumet Supershitty to the Max 1996. Bandet rönte snabbt framgångar och plockade hem en grammis för årets bästa rock. Efter flera år av hyllade album, långa turnéer och välspelade singlar splittrades bandet 2008. Men efter mycket snack och väntan gjorde bandet comeback 2016 med anledning av debutskivans 20-årsjubileum. Nu väntar en konsert på Gröna Lund under sommaren och frågan många ställer sig är om detta är något permanent eller om Hellacopters är en nostalgiakt?
– Det är lite löst, säger Nicke med ett litet skratt. Det beror nog lite på vem du frågar!
– Dregen (gitarr) och Robert Eriksson (trummor) vill jättegärna spela in, och det vill jag också men jag behöver hålla dörren lite öppen. Jag skriver det mesta och har aldrig känt en press, men med Hellacopters finns det ett arv att ta hänsyn till. Jag har aldrig haft det förut. Låtarna är inte riktigt där än i mitt tycke, men vi får se vad som händer.
Hur kom det sig att ni valde att plocka upp The Hellacopters igen?
– Det var när plånboken började bli riktigt tunn. Jag vet att de andra hatar när jag säger så, men det är klart att det är en stor morot. Vi spelar musik för att leva. Jag har länge sagt nej, för vi har fått flera förfrågningar sedan vi splittrades. Men efter många år började vi själva prata med varandra om en återförening. Om pengarna var bra, och vi kände att det var en bra grej, ja då är det värt det!
Till en början var det tänkt att återföreningen skulle involvera Robert Strängen Dahlqvist som var en del av Hellacopters mellan 1999 och 2008, men hans dåliga hälsa satte stopp för de planerna. Vid det läget hade bandet kommit så långt i planeringen av comebacken att alla var peppade på idén, så då valde de att köra med Dregen istället. Strängen fortsatte dock att arbeta på sin solokarriär och sin hälsa men 1 februari 2017 fick det ett abrupt slut när han avled efter en olycka i samband med ett epilepsianfall.
– Jag fick ett samtal från Robert Eriksson (trummor) när jag var i studion. Det första jag tänkte var ”I fucking knew it”. Först kände jag inget alls, det kom liksom inga tårar. Men senare på kvällen bröt jag ihop. Hans död var en så dum olycka och jag är fortfarande arg över det hela. Och nu kan vi inte ens prata om det, det känns för jävligt.
Nicke berättar att Strängen hade haft ett missbruk med alkohol och säger att ”hade jag fått detta besked nio månader tidigare hade jag inte varit förvånad”. Situationen gjorde att Nicke distanserade sig från honom mer än de andra i bandet. Samtidigt berättar Nicke att alla han känner som träffade Strängen mot slutet intygar att han verkade vara i ett mycket bättre skede i livet än på väldigt länge, vilket Nicke menar egentligen bara gör tragiken ännu mer frustrerande.
– Jag är långt ifrån över hans död, just faktumet att det inte behövde hända. Jag blir vansinnig av att tänka på det, men det är vad det är. Det är bara så definitivt och du kan inte gör något åt det. Jag hoppas verkligen, i varenda fiber av mig, att han är en på en bättre plats nu.
När The Hellacopters tog farväl gick det inte lång tid innan Nicke hade sått fröet till vad som skulle bli hans nästa band: Imperial State Electric. Enligt honom hade han redan i samband med de sista The Hellacopters-gigen börjat göra demos för ett nytt projekt, men vad det skulle resultera i var långt ifrån klart då.
– Det tog mig nog inte mer än fem dagar efter det sista giget med The Hellacopters tills jag började bli sugen på att göra något nytt igen. Till en början hade jag en idé om ett soloprojekt, men jag insåg snabbt att det inte är lika roligt som ett band.
Det hela mynnade ut i projektet Cold Ethyl där Nicke tog med sig musikerna Thomas Eriksson, Tobias Egge och Dolph de Borst. Bandet formades utifrån en idé om att ha ett klubband som lirade live regelbundet. Men när Nicke sedan släppte musik med sitt nya projekt Imperial State Electric och skulle spela live, tog han med sig musikerna från Cold Ethyl. Bandet har släppt fem album sedan 2010 och tidigare under 2018 kom livealbumet Anywhere Loud.
– På grund av att Imperial State Electric var så öppet från början har allt varit väldigt enkelt. I början fick de andra betalt som musiker, men idag är vi ett band. Jag sa tidigt att ifall det uppstår några problem så pratar vi om det och det är likadant nu i The Hellacopters. Det är ett tecken på att man i alla fall har lärt sig något om att driva band genom åren!
The Hellacopters må vara det band som förde Nicke Andersson in i en mer kommersiell del av musikbranschen, men det som först satte honom på kartan inom den svenska hårdrocksscenen var death metal-bandet Entombed. Bandet han var med att forma 1987, som i sin första inkarnation hette Nihilist, var en del av hans liv i tio år. När bandet splittrades 2014 så uppstod en offentlig och långdragen konflikt inom den dåvarande medlemsuppsättningen vilket ledde till att sångaren LG Petrov fortsatte under namnet Entombed A.D. När jag kommer in på ämnet och vill framhäva att jag menar ”det riktiga Entombed” så säger jag namnet dubbelt med mening. Men Nicke skruvar på sig lite.
– Nej, nej, det är ju fel att säga. Det är bara Entombed. Entombed minus A.D.
För många representerar Entombeds tidiga år det klassiska svenska death metal-soundet som skapades i studion Sunlight. Senare i karriären utvecklades deras musik och när de släppte sitt tredje album Wolverine Blues började benämningen Death n Roll att dyka upp för att beskriva deras musikaliska inriktning, men jag hinner inte mer än nämna det förrän Nicke bryter in.
– Först och främst, jag hatar det ordet, brister Nicke ut ut. Death n Roll – jag vet inte vem som kom på det! Vi såg det som att vi var death metal. Efter Clandestine, där vi nog tog oss lite vatten över huvudet med att göra den ganska teknisk, ville vi gå tillbaka mer till våra influenser från 1984-1985 som var mer basic. En reaktion mot vårt andra album, inte att spela någon rock n roll-vibe.
Även Entombed gjorde en återförening 2016 när Nicke, Alex Hellid (gitarr) och Uffe Cederlund (gitarr) stod på scen tillsammans och spelade en konsert på metal-tidningen Close-Up Magazines kryssningsbåt. Men efter det har det varit tyst från lägret.
Vad är planen med Entombed?
– Jag skulle vilja göra ett nytt Entombed-album, säger Nicke med en fast blick. Ett album som visar hur jag tycker att Entombed ska låta. När det var som mest drama i lägret så pratade jag mycket med Alex och Uffe och det tände någon eld i mig. Det kanske låter lite sandlådenivå, men det var som om att ”nu ska vi visa dem allt”, du vet?
– Jag har gjort en demo och jag vet att både Alex och Uffe har sina visioner om vad detta kan bli. Allt vi behöver är en sångare som är lika bra som LG. I den bästa av världar skulle han sjunga, men det kommer inte att hända. Den dörren är stängd för all tid. Och den dörren stängde han själv.
Även om The Hellacopters och Entombed har tagit upp en stor del av Nicke Anderssons liv och fortfarande gör det, så är han i dagsläget främst aktuell som låtskrivare och trummis bredvid sin fästmö, den tyska sångerskan Johanna Sadonis, i hennes band Lucifer.
Lucifer släppte sitt debutalbum 2015 och var då baserade i Berlin och London. Men efter att gitarristen Gas Jennings, som också var Johannas låtskrivarpartner, lämnade bandet så dök möjligheten upp för Johanna och Nicke att göra något tillsammans. Nu släpps uppföljaren Lucifer II den sjätte juli och även om den röda tråden är intakt, är det ett helt nytt sound som presenteras.
– På vår debutplatta var soundet väldigt rotat i doom metal, vilket är naturligt med tanke på Gas Jennings bakgrund i Cathedral, säger Johanna. Men min idé var ursprungligen att göra det till mer av ett 70-talshårdrocksband och när Nicke kom in i bilden var det ett bra tillfälle att revidera soundet.
– Det blev mycket snack om Blue Öyster Cult och det finns nog några små stölder, några som kanske inte är så subtila, erkänner Nicke med ett flin.
Just bandet Blue Öyster Cult är något som paret delar mer än som bara en referens för den nya inriktningen åt Lucifer. Bandet var en bidragande faktor till att de blev ett par.
– Vi hade träffats tidigare i Berlin. Och när jag var på turné med Imperial State Electric under 2016 träffades vi igen i Berlin och började prata om just Blue Öyster Cult och den gången slutade vi aldrig helt enkelt, berättar Nicke.
Paret flyttade in i en villa utanför Stockholm i vintras och snart ska de gifta sig. Det är många förändringar på kort tid, men paret verkar ta det med ro.
Ser du fram emot livet som gift?
– Jag tror inte att det blir speciellt annorlunda, det är mer att jag vill ha detta (Nicke håller upp sin hand och pekar på ringen) på mitt finger och jag har aldrig känt så förut. Tidigare var jag emot själva idén med giftermål, jag såg det som bara pappersarbete, men det ändrade sig när jag mötte Johanna. Så jag tänkte om och då friade jag till henne.
Lucifer II finns ute nu, och fick näst högsta betyg av Nöjesguidens recensent.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2018.
