Nick Lowe utvecklar en hipness som kommer överens med hans ålder

Bland de lättintervjuade personer jag stött på tar Nick Lowe förstapriset. Glimten i ögat är ständigt närvarande, särskilt när han berättar om de exotiska kvinnor som föll i hans armar under åren som popstjärna eller när han beskriver dagens ungdoms intresse för hans producenthantverk, och frågor han trivs med – de flesta, verkar det - belönas konsekvent med erkännanden. ”Det var intressant, så har jag inte funderat förut”, ”Bra fråga, det är kärnan i resonemanget”.

 

I den mån man får in en fråga överhuvudtaget, förstås. Under de första 15 av våra överenskomna 20 minuter pratar han ganska oavbrutet, innan han kommer på sig själv. ”Åh, förlåt, du hade säkert någon fråga förberedd?”. Det gör å andra sidan ingenting alls, dels eftersom hans berättelser är oerhört underhållande och dels eftersom vårt samtal ledigt blir en timme långt utan att Nick Lowe gör en ansats åt att vilja avbryta.

 

Redan från start känner jag mig tvungen att erkänna att jag varit hans fan i mer än 30 år, och Nick Lowe hummar nöjt, men samtidigt en aning avmätt.

- Tack, det var roligt att höra.

- Ja, faktiskt. Men det betyder väldigt olika saker för olika människor. I USA händer det ofta att folk säger att de lyssnat på mig ända sedan Cruel to Be Kind, men när man fortsätter prata visar det sig snabbt att de inte lyssnat på någon av mina låtar sedan just Cruel to Be Kind.

- Mycket oftare under de senaste tio åren än tidigare faktiskt. I min publik finns ganska många unga människor, faktiskt. Eller unga, det är åtminstone folk från strax under 30 och uppåt. I Justin Biebers publik finns visserligen också tre generationer, men för minst en av dem och kanske två är konserten förknippad med stort lidande och uppoffring. I min publik är alla generationer där av egen vilja.

 

Nick Lowe hade en period som popstjärna i slutet på 1970- och början av 80-talet. Cruel to Be Kind tog sig upp på amerikanska Top 40, och hemma i England låg han till och med på Top 10 med I Love the Sound of Breaking Glass. Men även om musiken fortsatte att komma i samma takt och samma kvalitet under 80-talet tog hitflödet stopp.  

 

- När min som popstjärna var över i början av åttiotalet var det kanske inte lika chockartat som för många andra, men det var ändå en svår omställning. Genom att jag hade jobbat så mycket som producent hade jag ena foten i artistlägret och den andra på skivbolagens 20:e våning hos kostymerna, så jag visste att de struntade fullständigt i artisterna. Jag hade förstått att det måste komma. Ändå var det väldigt svårt att upptäcka att folk inte stannade och pekade på gatan, att inte automatiskt få det bästa bordet på restauranger och att inte ha exotiska kvinnor klängande enbart för att de sett mig på TV. Men jag var långt över 30, och på den tiden var det helt okänt med popstjärnor i den åldern. Det var rätt läskigt att upptäcka att jag var passé innan jag ens hade varit i närheten av att göra något bra eller viktigt.

 

- Men jag kunde inte klaga, egentligen. Jag hade haft hits, fått ihop till en bra bil, köpt en lägenhet. Nu var den perioden över. Så jag återuppfann mig själv, med tanken att försöka använda mitt åldrande som en tillgång. Det krävde tålmodighet att utveckla en hiphet som kom överens med min ålder, att fortsätta vara swinging, och det krävde att jag hittade folk att samarbeta med, både musiker och på skivbolag, som hade samma ambition.

De senaste 15-20 åren har Nick Lowes musik utvecklats från den smarta pop som var hans kännetecken under två decennier, och blivit allt långsammare, djupare och faktiskt bättre. Det är en mognadsprocess som kännetecknats av integritet.

 

- Integritet? Tjaa. Integriteten har väl kommit i kläm då och då, faktiskt, men på det stora hela så. Jag gjorde ju en väldigt dyrköpt läxa väldigt tidigt i karriären, när mitt band försökte sig på den värsta publicitets-scam man kan föreställa sig.

 

Historien om hur Englands alla viktiga journalister placerades på en jumbojet för att skickas över till USA för att se Brinsley Schwartz, som bandet hette, spela ett förbandsgig i New York har varit lektion 1A i hur man inte gör i utbildningen av skivbolagens promotionfolk sedan april 1970. Flygplanet blev till att börja med svårt försenat redan på Heathrow, och den fria sprit som journalisterna fördrev väntetiden med gjorde att de få som orkade ta sig till spelningen när de äntligen landade på andra sidan Atlanten antingen var ordentligt berusade eller hade svår baksmälla. Lika bra var nog det, eftersom bandet inte hade hunnit repa, hade ihoplånad utrustning och generellt var ganska usla, vilket samtliga närvarande och någotsånär nyktra journalister skrev i sina recensioner både av konserten och av bandets debutalbum veckan därpå.

- Det var hemskt. Vi var så gröna, så dumma. Men det lärde mig att hålla musikbusinessen på en armlängds avstånd i fortsättningen, trots att jag förstod att det innebar att jag aldrig skulle komma att bli superkändis.

 

Och någon superkändis har Nick Lowe aldrig blivit. Istället har han blivit konnässörers val av countrysoulballadsångare, med en närvaro i rösten som man enbart kan jämföra de starkaste soulsångarnas.

- Oj. Tack så mycket. Men sanningen är att det är i den riktningen jag alltid strävat. Jag tyckte nog redan när jag var ung att jag skrev gammalmänniskomusik. Jag sökte alltid en… mognad? Eller… botten? Nä, substans! Det var ordet jag sökte. Även som ung drömde jag i någon mån om att få bli äldre, eller åtminstone att hitta till äldre personers uttryckssätt.

- Sedan jag landade på fötterna, ja, i någon mån har det gjort det.

- Haha, ta den inte så allvarligt. Den är verkligen skriven med glimten i ögat. Jag satt och kollade på TV med gitarren i hand, och så ramlade den där textraden över mig. ”I’m 61 years old now / Lord, I never thought I’d see 30". Jag kände direkt att jag behövde bygga en låt runt den. Men ta den inte allvarligt, om någon skulle tro att jag menade allvar med pompösa textrader om att ”crossing over Jordan into glory” vore det illa. Jag hoppas verkligen att folk tar det på skoj. Mina senaste skivor har blivit väl mottagna allihop, men den nya The Old Magic verkar folk dessutom köpa! Så jag mår ganska bra just nu, och planerar inte att dra mig tillbaka. Tvärtom.

 

Tvärtom, indeed. Fortfarande turnerar Nick Lowe intensivt i perioder, och när vi samtalar är han hemma i England på en kort paus från USA-turnén som förband till Wilco. Där trivs Nick Lowe.

- Deras publik är precis den jag vill åt.

- En del. Men alla verkar musikaliskt öppensinnade och lyssnar verkligen när jag spelar, och det känns bra. Vi har gemensamma bekanta, och via dem fick jag veta att Jeff Tweedy var intresserad av att ses och prata. Men när de bjöd in mig till sitt Loft i Chicago, när jag var i stan för en kväll, var jag alldeles för trött och skulle upp tidigt nästa dag, så det blev inget. Vi träffades först när jag accepterade deras förslag att vara deras förband.

 

- Inte alls. Jag blev lika överraskad som smickrad. Av alla mina låtar är det nog den sista jag trott att någon skulle spela in. Men den passade förvisso perfekt för dem just nu. Jag skrev den med glimten i ögat men samtidigt stor kärlek till min etikett Stiff, och de använde den för att sjösätta sin egen skivetikett.

 

- Har du sett det? Jaha, YouTube, ja. Jo, vi har prövat att spela någon gemensam Jim Ford-favorit tillsammans, och så föreslog Wilco att vi skulle pröva Cruel to Be Kind. Det funkade ganska bra, eller hur?

 

- Precis. Det är just den balansen jag söker hos folk att arbeta tillsammans med.

 

- Det är faktiskt en intressant fråga, men jag kan inte svara definitivt. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Att göra en soloturné har fördelar. Jag reser tillsammans med min ljudtekniker, som dels är duktig på det han gör och dels är ett utmärkt resesällskap. Vi kan resa bekvämt, och genom att det inte finns en massa omkostnader kan jag tjäna lite pengar på det. Samtidigt är det fantastiskt att turnera med band också, och fungera som reseledare medan någon gått vilse, någon annan blir sjuk och någon tredje… ja, du vet. Grejen är att jag kan spela olika grejor i de olika situationerna. Jag har låtar som låter fantastiskt enbart på akustisk gitarr och inte alls lika bra med band, och tvärtom.

 

- Nej. Jag är lite stelbent där, och sätter ihop en låtlista som jag repar in inför en turné. Sedan förändras de steg för steg under turnén, någon låt får ge plats för någon annan, men i stora drag är den intakt. Målet är att skapa en helhet där låtarna balanserar varandra och nästan blir som en enda enhet. Och så finns det ju en del som jag måste spela, som just Cruel to Be Kind, annars skulle folk bli så besvikna. Det har jag inget emot alls, jag gillar fortfarande att spela den varenda gång.

 

- Jag har blivit hantverksskickligare med åldern, så att jag vet hur jag ska bygga melodistrukturer på bättre sätt. Men låtskrivandet är något som finns i mig och som aldrig gått att stänga av. När jag hamnar i låtskrivarperioder blir jag som i trans.

 

- Min fru rullar med ögonen, men hon har ju fattat att jag är en person som under perioder hamnar i tillstånd där jag är helt innesluten i mig själv och går muttrande nedför gatan. Det kan hålla i sig i veckor, medan jag gång på gång spelar och justerar en sång. Till slut känns den som någon annans sång, som om jag spelar en cover, och då är den klar. På samma sätt, fast tvärtom, är det när jag hittar en cover jag vill göra, den blir klar först när jag börjar känna att det är jag som har skrivit den.

 

- Jag ska försöka förklara. Ibland känns det som om det är en radio som står på i grannlägenheten, och genom väggen hörs svagt en ny låt som låter spännande. Jag blir nyfiken, och går och väntar på att den ska dyka upp på grannens radio igen, och när det till slut händer är jag snabbt framme med ett vinglas mot väggen för att försöka höra mer. Efter några veckors väntande och lyssnande efter fragment står det klart för mig hur låten faktiskt låter, och då är det klart.

 

- Det har du rätt i. Och för att tålmodigt vänta på att höra mer i flera veckor. Det är det jag menar med att min fru rullar med ögonen. Men jag inbillar mig att det är så det går till för de stora låtskrivarna, som Bob Dylan, att man mera kanaliserar låtar som kommer någon annanstans ifrån än att man faktiskt skapar låtar.

 

Förutom ny skiva och turnerande så pågår det också ett återutgivningsprogram, där Nick Lowes gamla skivor blir tillgängliga igen, med sedvanligt bonusmaterial. Solodebuten Jesus of Cool kom förra året, och 2011 dök uppföljaren Labour of Lust upp.

- Jag är inte särskilt involverad i dem alls. Det är väldigt svårt att gå tillbaka och lyssna på gamla inspelningar över huvud taget, tycker jag. Tänk dig själv om du skulle tvingas sitta och titta igenom film från när du var tonåring, från någon fest du var full på. Ungefär så känns det. ”Åh nej, varför sjöng jag den där korkade textraden? Ouch, två gånger till och med.” Och det finns inte särskilt mycket i arkivet, vi gav ut det vi spelade in, och det som inte riktigt höll har jag kannibaliserat och stulit en brygga eller en refräng från till andra låtar senare.

 

- O ja! Wreckless (Wreckless Eric /skribentens anm) och jag ses med jämna mellanrum, och Elvis. Rat Scabies från The Damned bor bara runt hörnet, så honom springer jag på hela tiden. Jag vet inte hur många barn han har, hela tiden är han på väg någonstans med massor av ungar runt sig!

- Terry (Williams, trummis) spelar inte längre, men vi har kontakt. Dave Edmunds träffar jag aldrig, tyvärr. Han har alltid varit sin egen värsta fiende – en så fenomenal musiker borde också unnas en sen blomning liknande min. Men då måste man ta tag i det själv. 

 

- Inte alls. Men jag har ingen aning om var han är eller vad han gör. Billy Bremner bor väl där hos er fortfarande, i Sverige?

 

- Är det sant? Hur har jag kunnat missa det? Det måste jag omedelbart kolla upp. Tack för uppdateringen.

 

- Hahaha! Nä, han har inte heller hört av sig. Grejen var att hans hit - (sjunger) ”never gonna give you up, never gonna let you down, never gonna turn around” - där i början av 80-talet verkligen var så plågsam, dels för att den var dålig och dels för att den var överallt. Så jag skrev in honom i texten till All Men Are Liars, på ett så elakt sätt att jag faktiskt har funderat på om det var okej efteråt. På den turné jag gör i USA nu har jag börjat spela låten igen, och publiken jublar åt textraden om Rick Astley. Trots att ingen hört talas om honom sedan dess, och trots att större delen av publiken förmodligen aldrig hört hans namn överhuvudtaget. 

 

- Tekniken hände. Plötsligt blev det en så gigantisk förändring av hur producerande gick till, och det som utvecklades var något som jag varken kunde eller var intresserad av. De där första digitala grejorna lät så oerhört illa – för mig var det som att dra med fingernaglarna på en svart tavla, så outhärdligt var det. Min produktionsstil var alldeles för risktagande. Jag var aldrig någon knappvridare, snarare var jag bra på att interagera med musikerna jag jobbade med, både i att fatta hur de ville ha det och att vilja få dem i den riktningen jag ville. Jag var bra på att ta reda på var den verkliga makten i ett band låg, till exempel. Det kanske inte alls var den karismatiske sångaren som var den som i grunden styrde sitt band utan den buttre basisten i hörnet. Genom att övertyga honom kunde jag få hela bandet att göra något annat än de tänkt sig från början. Eller kanske via deras gamle roadie, som varit med dem och burit grejor ända sedan starten. Det var i sådant min styrka låg, och dessutom hade jag den bristen att jag gjorde fel för ofta. Det hade på ett sätt inneburit att band fick svetsas samman genom att göra samma sak många gånger, men på 80-talet blev det inte så längre. Då konstaterade man bara att man skulle göra ett pålägg till, inget sampel alls.

 

Sina egna skivor producerar han fortfarande, och allt som oftast får han fortfarande frågan om att anta producentrollen vid något bands inspelning. Lite frestad börjar han bli.

- Jo, lite kanske. Jag får höra att mina egna skivor, som är inspelade huvudsakligen med gammaldags teknik, har en varm hemmainspelningskaraktär. Så de unga samlas runt mig, som vore jag Howlin’ Wolf, för att få veta hur. ”Släng era Stratocasters på elden, barn, så ska jag berätta.”

- En hel massa. Du vet, ibland dyker någon av låtarna jag fick jobba med upp på radion, och några av dem låter fortfarande fantastiskt där. Både Watching the Detectives och Alison av Elvis Costello, till exempel. Och New Rose, med Damned, ett fantastiskt litet stycke. Det är en kostig känsla att upptäcka, för jag minns egentligen mera stämningar och händelser än detaljer av inspelningarna. Men att det låter så bra kan ju ha att göra med att det är rätt bra låtar i sig också, och sådana sticker ut i den tsunami av medelmåttighet som kännetecknar vad som spelas i radio. Ärligt talat, det mesta låter riktigt illa.