Hannah Gadsby utmanar standupkonventionerna i sin banbrytande show Nanette.
I sin uppmärksammade standupshow Nanette (som du kan se på Netflix) säger den tasmanska komikern Hannah Gadsby att hon måste sluta med komedi. Detta eftersom en historia har tre delar: en början, en mitt och ett slut. Medan ett skämt däremot bara har två: en början och en mitt. Komedi blir alltså en evig cirkel av setup och punchline som aldrig når ett slut.
“Jag måste sluta med komedi”, säger hon igen. Kanske för att det är det enda sättet för henne att komma vidare. Som homosexuell komiker har hon gjort humor på temat “komma ut”. Gärna på det där avväpnande och självförminskande sättet som alla gillar eftersom det är relaterbart och ofarligt i stället för skrämmande och ifrågasättande.
Som den knasiga anekdoten när Hannah höll på att bli nedslagen i en bar eftersom en man trodde att hon flörtade med hans flickvän. Men han hejdade sig när han såg att Hannah inte var en kille. Publiken skrattar. Haha, det är roligt eftersom hon ser ut som en kille.
Den typen av humor är så härligt förlösande eftersom den är ödmjuk. Men är den det? För en komiker som utgår från en maktposition är självförminskande humor ödmjukt. För en komiker som inte gör det är det bara förödmjukande. Det finns en gräns vi drar självdistans och självförakt och den stavas makt.
Är det därför Hannah Gadsby måste sluta med komedi? Det börjar brännas nu. Det handlar om det hon sa från början: att komedin bara har en början och en mitt – aldrig ett slut. Setup och punchline. Volley och smash. För hennes del har det betytt att hon har gjort humor av att hon växte upp som lesbisk kvinna i ett land där homosexualitet var olagligt fram till 1997, utan att vi som publik behöver ta i de jobbiga följderna. Men mer än så har det påverkat hennes egen självbild. Att hon har vuxit upp som lesbisk i ett land som hatar homosexualitet har fostrat henne att hata sig själv. Och varje gång hon skämtar om sin gayness blir självhatet starkare.
Förstår du nu varför hon måste sluta med komedi? Inte? Hannah räknar med det. När vi träder in i standupspecialens sista akt plockar hon upp den där anekdoten igen. Om den gången hon höll på att bli nedslagen i en bar. För hon hade bara berättat början och mitten av historien – setupen och punchlinen. När det går upp för mannen att Hannah är lesbisk blir det en gamechanger. Hon hade ju stött på hans flickvän. Han slår henne blodig och medvetslös utan att någon ingriper.
Det är inte roligt, det är inte “comedy”, men det är vad som hände. Och det är ett avslut. Det är därför hon måste sluta med komedi. Hon kommer ingen vart, och hon ägnar de sista tio minuterna av sin show åt att fullständigt riva ner det publikfriande fuskbygge som är standupkomedi. Jag hoppas inte att Hannah Gadsby slutar med komedi. Med Nanette visar hon att vi, och komedin, behöver henne mer än någonsin.
