Musse Hasselvall om att erkänna sorgen

11:33 21 Oct 2019
Kampsportaren, programledaren och numera författaren talar ut om problemen med att män inte erkänner sårbarhet. 
 
Musse Hasselvall hade länge rationaliserat bort kärlek, och känslor som inte kunnat kontrolleras. Men han blev kär, blev dumpad, och det väckte en känsloreaktion som öppnade upp dörrar till rum som tidigare varit stängda. Den till känslorna efter pappans självmord, den till illusionen om den egna ilskan och den till acceptansen av andras sorg. Nu har denna bearbetningsprocess blivit boken Sorgen – smärta är vekhet som lämnar kroppen.
 
Musse Hasselvall är för många känd som kampsportare och programledare, men numera även författare och en av de män som offentligt pratar om problemen med att män inte erkänner sårbarhet. Jag träffar honom på fiket mitt över vägen från Gothia Towers och bokmässan i Göteborg. Ett litet fik kallat Tonys Coffeebar. Det är mest som ett hål i väggen och på dörren hänger en skylt om att det blivit rekommenderat i White guide 2013. Det känns fint och ärligt snarare än ouppdaterat.
 
Det som först slår mig är Musses ödmjukhet, och lättsamhet i samtalet som snabbt går bortom frågorna jag förberett. Han känns bekväm med att prata om sorgen, vilket inte alltid har varit fallet. Bearbetningen av densamma, samt ödmjukheten inför att den resan antagligen aldrig kommer att ta slut, påverkar honom fortfarande i allra högsta grad. 
 
Pratar vi för lite om sorg?
– Jag tror att det finns mycket oförlöst sorg kanske främst hos män men även hos andra. Som livvakten jag mötte på ett politiskt möte. När vi hamnade bredvid varandra sa han plötsligt utan att titta på mig: ”Jag läser vad du skriver”. När jag tittade förvånat upp på honom hade han blanka ögon och vi stod en stund och pratade om hans separation och sorg. Under den här processen har jag sett mycket av det. Det hade jag aldrig exponerats för om jag inte själv var öppen med min egen sorg.
Bokens mest centrala föremål för sorgearbetet rör hans pappas självmord. Trots att dessa känslor inte utlöstes förrän tre år efter hans död blir en personlig kris oundviklig. Pappan beskrivs med stor kärlek, men där finns också en stor besvikelse, kanske framförallt över hans oförmåga att bearbeta den egna sorgen i tid.
– Jag har framförallt varit arg på min pappa. Det har varit mitt sätt att hantera den sorg och besvikelse jag känt över honom. Det har funkat för mig men plötsligt gjorde det inte det längre.
 
Lär man sig ilska eller har man det med sig?
– Jag tror nog att det är en kombination. Jag har alltid varit bra på att vara glad och arg, men inte allt däremellan. Jag trodde ju att jag höll på med kampsport för att jag var en arg person som behövde driva ut ilskan. Och det var kanske delvis sant, och effektivt, men jag hade inte förstått att jag kände sorg och att den behövde bearbetas. Pappa var otroligt konflikträdd och vi pratade aldrig känslor.  Mamma var raka motsatsen. Vi kunde prata om allt, utom kärlek. Så jag antar att jag ärvt delar från dem båda. Jag tror att man kan lära sig att prata om känslor, och få verktyg att hantera saker bättre än vad jag gjorde.
 
Du skriver i boken att sorgen brukade äckla dig, finns det någon sanning kvar i det?
– Jag har rester av det kvar. Jag har emellanåt inte kunnat stå ut med andra människors sorg. Äcklats inför den och blivit arg när någon har blivit ledsen istället för att trösta. Jag har ofta förminskat andra människors sorg. 
 
Musse berättar att bearbetningen av den egna sorgen kom utav sorgen som öppnade sig när han blev dumpad. En väninna frågade honom om ledsamheten inte kanske främst handlade om någon typ av stolhetsproblematik.
– Jag insåg inte det då, men det kom ju ett tag senare att det kanske bara handlade om att jag var kränkt över att ha blivit lämnad. Det var äckligt att inse. Det känns så sorgligt och patetiskt på något sätt.
 
Utifrån insikten om den egna kränktheten talade han med andra väninnor, som precis som oftast är majoritetsansvariga för att få någon på bättre tankar. Hans väninna My Wingren sa något till honom som etsat sig fast: ”Kvinnor blir kränkta över mäns ageranden, och män blir kränkta över kvinnors känslor”.
– Jag har klurat vidare på det där en hel del. Vad hon egentligen säger är ju att män blir kränkta över kvinnors känslor, över vad de själva har gjort. Hur sjukt är inte det?
 
Under Bokmässan deltar han i ett seminarium och börjar gråta när han blir ombedd att läsa ur sin bok. Han läser inte upp någon text. Istället får han fram att det är jobbigt. ”När jag hade skrivit den här boken trodde jag att det skulle vara klart, men det här är bara början”. 
 
Var befinner du dig nu i din sorg, och din bearbetningsprocess?
– Jag måste försöka vara nykter i min sorg precis som jag förhåller mig till att vara en nykter mansgris och en nykter mobbare. Det är idag min idé om min egen utveckling; att det är ett konstant arbete. Att det inte tar slut. Det finns saker i mig jag aldrig kommer bli klar med. Om jag plötsligt tror att jag är klar faller jag lätt tillbaka för att jag inte är uppmärksam. För min egen skull, för de som står mig närmast, men framförallt för min frus skull. 
 
Sorgen – Smärta är vekhet som lämnar kroppen finns ute nu. 
 
 
Stad: 
Kategori: