Musikkritik — Så funkar det

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 14:28 27 Apr 2010

Efter att ha varit besatt av musikkritik i halva sitt liv undrar Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vad fan han håller på med. Han önskar att fler ställde sig den frågan.

Musik är flummig skit. Vad är det egentligen? Och varför gillar vi det? Varför är musik, eller konst i allmänhet, viktigt? Är det viktigt alls? Det är en filosofisk fråga. Men det är en fråga som kritiker måste ta ställning till. Gör alla kritiker det?
Det är 2010. Två århundraden efter att E.T.A. Hoffmann uppfann den moderna musikkritiken – att han inte var ute och cyklade får man en antydan om genom att Beethoven själv skrev ett uppskattande brev. Hoffmann var både tonsättare och skön-litterär författare, så när han skulle skriva en recension kunde han dels se nyanser i verket som gick gemene man förbi, dels uttrycka sina analyser på ett fängslande och lättillgängligt sätt. Men det var länge sedan, och idag begär ingen att en musikkritiker ska vara musiker och författare.

Så vad begärs egentligen idag? Alldeles för lite, skulle jag vilja säga. En litteratur-kritiker förväntas kunna spegla sina bokrecensioner mot teorier om genus eller klass. En konstkritiker gör personliga tolkningar av verken som det rapporteras om. En film-kritiker som inte detaljerat kan beskriva dialog, foto eller klippning tar ingen på allvar. Men en musikkritiker behöver i princip bara ha en sak: koll. En musikkritiker – som för övrigt är en obekväm term, de flesta kallar sig för musikjournalister – kan skriva en recension som inte består av mer än ”det här är den nya artisten x, det låter som en blandning mellan y och, något oväntat, z”. Beroende på vilken status y och z har får x ett högt eller ett lågt betyg. Så enkelt är det.
Varför är det så? Varför behandlas musik annorlunda? Kanske för att musik är så flummigt och abstrakt. Under romantiken sågs musik som den högsta av alla konst-former, just för att den inte lät sig fångas av världsliga saker som språk och budskap. Även om musik har sin logik och sina regler, precis som allt annat, är det svårt att förklara varför viss musik påverkar oss känslomässigt på ett annorlunda eller starkare sätt än annan. Det är subjektivt. Och därför är det väldigt svårt att säga något generellt om det. Då blir det lättare att hålla sig till fakta: ”Morrissey spelade tidigare i ett band som heter The Smiths och till de författare som inspirerat hans texter hör…”. Men vad säger det egentligen?

En sak som skiljer musik från andra konstformer
är den populärkulturella revolution som ägde rum på 1900-talet, och som fick den västerländska musikhistorien att dela upp sig i två grenar. När århundradet började fanns det bara en linje, en historieskrivning – det var nyskapande verk som framfördes av skolade musiker på konserthus som räknades. Den folkliga, populära musiken existerade, men var ansedd som obetydlig i jämförelse med Debussy, Mahler och Puccini. När århundradet slutade hade rollerna helt kastats om: nu var det populärmusiken som stod i centrum, och konst-musiken handlade mer om att konservera än om att chockera.
Att det blev som det blev beror på tusen saker – politiska och ekonomiska förändringar, framväxandet av ungdomskulturen och konsumtionssamhället, och inte minst uppfinnandet av grammofonen. Men oavsett anledningen har faktumet att musikens populärkulturella gren är mycket starkare än den äldre finkulturella grenen påverkat musikjournalistiken. Musikjournalister är ofta avskärmade från historien på ett sätt som litteraturkritiker aldrig kan vara. Och viktigare än så: popmusikens kultur i sig uppmuntrar en sådan historielöshet.

Popmusikens hjärta bultar för förändring, driften att bryta upp och hitta något nytt, känslan av att de äldre släktingarna inte har något att göra med dig och ditt liv. Det är klart att det påverkar musikkritiken. Varje generations kritikerstjärna blir en stjärna genom att befinna sig mitt i sin samtid, att ha koll på samtidens artister och de artister som influerat dem, att prata samma språk som samtidens musikälskare. Varje generation, varje scen befinner sig i sitt eget vakuum. Det är både sorgligt och fint.
Under nittiotalet fick vi lära oss att ta popmusik på allvar. Barriären mellan högt och lågt skulle raseras, och eurodisco förtjänade lika långa analyserande artiklar som Radiohead. (Barriären mellan popmusik och konstmusik fick dock förbli intakt.) Under nollnolltalet kom bloggarna som lärde oss att inte ta musik på så himla stort allvar. Det viktigaste var känslan, inte analysen; känslan av att det här är så himla bra, just nu. Det gick snabbare att skriva om ny musik – man behövde inte vänta på papperstidningens pressläggning, man behövde faktiskt inte ens vara anlitad av någon tidning – och genom att ladda upp mp3:or, imbedda YouTube-klipp eller klistra in länkar till Spotify-listor gick det otroligt snabbt för musiken att nå från kritiker/bloggare till lyssnare.

Eftersom lyssnarna själva på ett enkelt och billigt sätt kunde göra sina egna bedömningar blev det också mindre viktigt för skribenten att vara en bra kritiker – det var inte som tidigare, då man läste en recension och gick och köpte en skiva för att bli förbannad när den inte var så bra som kritikern hade påstått. Så i takt med att vårt sätt att lyssna på musik har förändrats har också vårt behov av musikkritik förändrats.
Ändå finns det en ganska stor samstämmighet kring att kritiker behövs, även på musikens område, även idag. Någon måste ju leta upp den där nya (eller gamla och bortglömda) musiken, någon måste säga att den är värd att lyssna på, någon måste välja just den artisten framför en annan. Att kunna göra det urvalet, att vara J.D. Salingers räddare i nöden och fånga in barnen innan de trillar över kanten, det är kritikerns uppgift. Och det är minsann ingen lätt uppgift. Det kräver att man har någon sorts estetisk kompass, att man vet varför man gillar det man gillar och varför man ogillar det man ogillar.

Det är just den kompassen som många av dagens svenska musikkritiker saknar. Att skriva om någonting bara för att det är nytt är inga problem. Att skriva om en skiva bara för att skivbolaget skickar den till en är ännu lättare. Att skriva om något bara för att det är hypat och hippt är så lätt att folk gör det gratis. Men att utgå från det skrämmande gamla ordet ”kvalitet”, och låta det kritiska sabelhugget obönhörligen falla över det man hör, det är en annan sak. De flesta ryggar tillbaka inför ordet kvalitet. Det kräver ju någonting av dem, det kräver att man som kritiker garanterar att den här skivan eller den här artisten har något som inte bara är hippt eller säljbart, att artisten är en bärare av eviga värden. Det kräver att man sticker ut hakan. Och vem vill göra det? ”Jag gillar bara musik, och jag gillar att skriva” säger de defensivt innan de springer tillbaka till sina hål i underjorden. De tar inte sitt ansvar.

Att vara kritiker är inte att vara allvetande. Det vore fåfängt om jag skulle påstå att jag ”vet” vad kvalitet är. Men att kämpa med den frågan, att erkänna att den existerar och är viktig, och att ständigt utvärdera sina utgångspunkter och motiv, det är gott nog. Kritikern ska inte vara naiv och distanslös, men han eller hon måste kunna gå upp i känslorna som musiken sköljer över en, precis som vilken lyssnare som helst. Det handlar om en dubbel blick, för att låna en term från feminismen. Det handlar om balans. Förnuft och känsla.
Kritik är flummig skit. Vad är det egentligen? Och varför gillar vi det? Varför är kritik viktigt, om det nu är det alls? Det är en filosofisk fråga. Men det är en fråga som kritiker måste ta ställning till. Gör alla kritiker det?

En sann klyscha?

"Kritiker blir bara den som är misslyckad rockmusiker" hävdas det allt som oftast, utan att någon hittar en källa till citatet.

Här är ett gäng som gick i andra riktningen

Josefin Olausson
från Nöjesguiden/Sonic till Love Is All

Lisa Milberg
från Nöjesguiden till The Concretes och solo

Tomas Andersson Wij
från Nöjesguiden till solokarriär

Chrissie Hynde
från New Musical Express till The Pretenders

Neil Tennant
från Smash Hits till Pet Shop Boys

Marilyn Manson
från 25th Parallel till solokarriär

Dessa har hållit båda bollarna i luften samtidigt

Mattias Alkberg
både Norrbottens-Kuriren och Bear Quartet

Kenny Håkansson
både Nöjesguiden och The Hellacopters

Stig Vig
både Nöjesguiden och (ett avsomnande) Dag Vag

Jon Jefferson Klingberg
både Nöjesguiden och Whale (senare Docenterna)

Marcus Joons
både Sonic och solo

Nick Kent
både New Musical Express och The Subterraneans

Lester Bangs
både Cream och solo

Och dessa stämmer klyschan stämmer på

Mick Farren
från The Deviants till New Musical Express

L-P Anderson
från Royal Beat Conspiracy till Sonic

Jan Gradvall
från ON-Birds till Dagens Industri och Ica-Kuriren, för tillfället

Kai Martin
från Kai Martin & Stick! till GT

Patrik Forshage
från diverse hobbyband till Nöjesguiden

Märta Myrsten
från Florian till DN På Stan
 

Stad: 
Kategori: 
6 Visa kommentarer (6)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!