För många är Moa Romanova mer känd som sitt blogg-alias Monkinodraw. Vi var många som slaviskt följde hennes smådekadenta konstnärsliv där hon hängde runt med sitt coola tjejgäng och pekade fuck you åt ungefär allting. Så befriande långt från andra bloggar. Dessutom målade Moa enormt vackra tavlor. En dag slutade inläggen att komma. Nu, några år senare, är Moa äntligen tillbaka i våra liv med seriealbumet Alltid fucka up!
– Titeln är nån slags parafras på Jens Lapidus Aldrig fucka upp. I hans bok så står allt på spel hela tiden, karaktärerna har en enda chans att typ ta sig ur skiten. I min bok har jag oändliga chanser att ta mig ur skiten, slösar bort dom, fattar ingenting och allt står på spel hela tiden ändå. Döpte mitt första fanzine till alltid fucka upp också, så det var något slags cirkelslutande att boken fick heta samma, berättar Moa som studerat både klassiskt måleri på Göteborgs konstskola och precis tagit studenten från Malmö serieskola.
– Att jobba med serier på det sättet jag gör är så nära man kan komma filmskapande utan att röra kamera eller animeringsprogram. Man får sätta scener, göra karaktärskartor, skriva manus för dialogen, hitta på en värld och så vidare. Allt på nollbudget medan en film är svindyr att göra, menar Moa.
Hon vill inte välja mellan sina två konstnärliga uttryck, istället växlar hon gärna mellan.
– Båda tar en jävla tid, det är min förbannelse, evigt dömd till att sitta och pilla på nån liten detalj. Men det är väl också min grej. För mig handlar båda uttrycken om berättande, men serietecknandet på ett rakare och enklare sätt. Även processen med serier är enklare, man gör en sida i taget och kan ha mer struktur och översikt över arbetet typ.
Moa berättar att boken på sätt och vis tar slut där bloggen slutade. Det är en fin känsla att som gammal bloggläsare känna igen många av miljöerna i Alltid fucka up, till exempel den något märkliga lägenheten i Göteborg där Moa förut bodde.
– Jag bodde ovanpå ett fryshus i ett industriområde, fullt av kabelskalare och annat löst folk. En gång när jag kom ut från porten så hade en leveranstruck råkat välta ut hela sin jordgubbslast! berättar hon
Många av Moas vänner som figurerade i bloggen är lätta att känna igen även i seriealbumet. Jag berättar att jag tycker de verkar ha så fina relationer, så hudlösa och “jag håller dig alltid om ryggen”- nära på ett sätt som påminner om högstadiebästisar.
– Har försökt att skildra vänskapsrelationerna som dom verkligen såg ut, jättefina och vårdande men med rätt hård och kall jargong ibland. Skönt att du tyckte dom var fina, har fått höra tvärtom flera gånger nu.
Alltid fucka up handlar också om hur svårt det kan vara att få den rätta hjälpen när en mår dåligt. Tyvärr har många en dålig erfarenhet av vården just när det kommer till psykisk ohälsa. Moas egna upplevelser är inget undantag.
– Det var en jävla fars. Min favorit var när en läkare skrev ”youtube —> buddhism” på en post-it och skickade hem mig. 300 kronor kostade det jävla hippierådet.
Moa upplever inte att det finns någon vidare tabu kring psykisk ohälsa i kultursammanhang längre. Hon tycker snarare att det känns som att ett trauma eller en livskris kan ge mer uppmärksamhet och credd, vilket hon tycker är “fuckat”. Själv upplever hon det inte särskilt svårt att dela med sig av hur hon mår.
– Jag tycker det är jobbigt ibland när huden är tunn. För det mesta känns det självklart dock, jag saknar helt integritet sen födseln.
För Moa har konsten haft positiv effekt på hennes mående.
– Det ger nån slags mening till alltihop. Nått som händer mellan att jag vaknar och går och lägger mig som gör att jag inte tänker så mycket.
Alltid fucka upp finns ute nu på Karthago förlag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2018.
