Med sitt andra album Lonely Beach fick Miynt ett nytt genomslag på hemmaplan i Sverige. Nöjesguiden har pratat med henne om prestationsångest, det nya albumet och varför det tog tio år att vilja släppa musik.
Fredrika Ribbing debuterade 2015 under artistnamnet Miynt. Sedan dess har hennes lyssnarskara främst befunnit sig i USA, men med albumet Lonely Beach som släpptes i maj har fler äntligen fått upp ögonen för Miynt. I juli gjorde hon sin första festivalspelning på Lollapalooza och näst på tur är Way Out West.
Varför tror du att din publik funnits i USA och först nu även i Sverige?
– Jag bodde i USA när jag började släppa, så det blev en naturlig plattform. Men jag har aldrig fått spela där eftersom jag inte har visum. Men ja, plötsligt händer det! Man kan ju aldrig styra när det går bra eller dåligt, man däremot kan du ju ha en kontinuitet. Om man tror på något och fortsätter, så kanske det till slut lossnar. Man får tänka att det man gör inte är beroende av responsen.
Ribbing fick en gitarr som 14-åring och började direkt skriva sina egna låtar som hon också producerade. 2015 lade hon upp sin musik på Soundcloud under artistnamnet Miynt och blev direkt kontaktad av det amerikanska skivbolaget B3SCI Records.
– Jag ringde min mamma och sa att “jag har signat med ett skivbolag i USA och jag åker nu”. Hon blev förvånad för det var ingen som fattade att jag gjorde musik för jag hade varit så hemlig med det.
Det låter som att det gick ganska snabbt?
– Jag hade aldrig visat min musik egentligen, men hade hållit på i tio år själv och hade skrivit kanske 200 låtar. Jag kände mig jättefrustrerad, för det var det jag ville göra men jag vågade inte. Men jag kände hela tiden att jag hade börjat alldeles för sent. Mina kompisar hade redan spelat i band. Min självbild var att det var en hobby.
Hon började på förberedande konstskola för att hålla på med måleri men tappade intresset då det för henne bara innebar prestationsångest, musiken kändes mer lekfull och fri. När hon var 22 och flyttade till London började hon överväga att släppa musiken.
– Jag gick runt i Victoria Park och lyssnade på mina egna demos. Jag jämförde dem med de sämsta svenska artisterna jag visste, och så kände jag att “det här är ju typ lite bättre”. Då började det väckas en idé.
Varför dröjde det innan du släppte musiken?
– Det var dels för att jag inte trodde på det, då var jag tvungen att bevisa det för mig själv. Jag kände att om jag ska göra det här måste jag göra allting själv, spela alla instrument och producera själv. Jag ville inte ta hjälp, vilket jag nu tycker är det roligaste som finns, att jobba ihop med folk. Men främst var det för att jag inte tyckte att jag kunde sjunga. Jag älskar att sjunga, men det tog ett bra tag att förstå min egen röst och se den mer som ett konstnärligt uttryck. Jag ser mig mer som någon som förmedlar mina låtar än en sångerska.
Inspirationen till hennes sound kommer från musiken hon fick höra som liten, 70-talets Bowie, Rolling Stones och Dylan. Fokuset ligger på riktiga instrument och det organiska. Albumdebuten kom 2019 och följdes upp av Lonely Beach tidigare i år, som drar tydlig inspiration från stranden, både i text och musik.
– Jag har alltid hämtat mycket inspiration från vatten. Lonely Beach är inspirerad av när jag var i Carmel, en stad nedanför San Francisco. Jag bodde där under lågsäsong vid vattnet helt själv. Den stranden var antingen tom eller så gick det runt svinrika äldre par med överviktiga hundar. Jag har varit ensam väldigt mycket, men då hade jag en mer ambivalent relation till det och började reflektera över det. Stranden fick vara en symbol för ensamhet, ibland är den full med människor och ibland tom. Men stranden lämnar aldrig stranden.
Det nya albumet känns mer enhetligt och självklart än det förra, håller du med om det?
– Jag tycker båda är ganska spretiga! Kanske att det är mer gitarrdrivet och lite närmre ljudbildsmässigt på många låtar. Jag känner en annan tyngd i det jag gör nu, det tror jag återspeglas i musiken. Det skedde ett skifte i mig, att jag själv tror på det här. Jag började se det som något jag gör och inte något jag vill göra.
Vart kommer artistnamnet ifrån?
– Jag och en kompis bollade idéer och så blev det Mint. Av copyright skäl slängdes det in ett “y”. Det är tyvärr ingen spännande anledning. Men det är tydligen ett vietnamesiskt pojknamn har jag fått lära mig.
Kul alterego! Hur känns det att spela på Way Out West och vilka vill du själv se?
– Jätteroligt, jag är peppad. Tame impala, det ska bli kul. Det är någon jag lyssnat väldigt mycket på. Nick Cave, kul! Yung Lean, roligt. Dina ögon, älskar!
När kommer mer musik?
– Jag håller på med nästa skiva nu under sommaren. Soundet blir lite åt samma håll, men det blir lite mer en nattskiva. Lonely Beach var en dagsskiva, det här är en “åka bil genom natten på stan” fast soft, fast också lite krautrock.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2022.
