Mens, dans och tjejers pubertet i ungdomspjäsen Girls Will Make You Blush

15:04 24 Oct 2014

Foto: Sara P Borgström

Tjejers pubertet talas det tyst om. Det vill Unga Klara sätta stopp för – med ungdomspjäsen Girls Will Make You Blush.

"Det är inte meningen att mitt ansikte skulle se ut såhär, det kommer att vara mycket snyggare sen. Och kroppen, den är inte färdig än, den kommer att fixa till sig sen."

Den nyskrivna dans- och teaterföreställningen handlar om tjejers tonår, kvinnlig sexualitet, varför mens är blå i bindreklam – kort sagt sånt som vi aldrig fått prata om. Gustav Deinoff är konstnärlig ledare på Unga Klara, och regissör och koreograf av Girls Will Make You Blush, tillsammans med Mari Carrasco. Vi pratade med honom om Carolina Gynning som inspirationskälla, den växande mensrörelsen och när publiken lägger sig i.

Vad menas med titeln? Är det att tjejer i allmänhet får en rodna, eller att skådespelarna får publiken att göra det?
– Kanske både och! Jag tänker att det handlar om att våga prata om det skämmiga.

Hur valdes skådespelarna ut?
– Tre ur ensemblen är dansare i grunden och kommer från koreografen Maris kompani Carrasco Dance Company, och tre av dem är skådespelare i grunden och frilansar. Någon har varit på Unga Klara mycket, och någon är med för första gången.

Hur har publiken reagerat under era föreställningar?
– De skrattar, skriker, skäms och gråter. Några blir provocerade också, men det är bra.

Är det någon skillnad på respons ni får från tonåringar och vuxna?
– Det är mer röj med ungdomarna, och mer artigt med vuxna. Det handlar om att vara mitt i det vi spelar om eller att se tillbaka på det, tänker jag.

När jag såg den var det ett gäng killar i publiken som tog mycket plats och skrattade och pratade skithögt, nästan med er. Hände det fler gånger att publiken började diskutera?
– Absolut! Den form vi valt är ju väldigt inkluderande. Publiken är ju mer eller mindre med på scenen. Då får en vara beredd på att publiken lägger sig i. Sen är det alltid så att det finns killar i publiken som tycker det är jobbigt när tjejer tar plats, men de har inte så mycket att vinna i vårt rum.


Foto: Sara P Borgström

Varför pratar ni bara om tjejers pubertet?
– För att den inte pratas om eller inte har pratats om särskilt mycket genom historien. Däremot finns oändliga berättelser om pojkar som blir män och upptäcker sin sexualitet. Många frågar just om detta, att vi bara är tjejer på scenen, men ingen reflekterar över den otroliga obalans som finns åt andra hållet. Det som handlar om män, är skrivet, regisserat, spelat av män är otroligt överrepresenterat i all kultur. Att vi gör detta återställer inte balansen men det är en vikt i rätt vågskål. Jag tänker på alla pjäser, filmer, böcker där tjejer inte haft nåt annat val än att identifiera sig med en manlig karaktär för att det är det som erbjuds. I en jämställd värld skapar ju det bara mervärde. De flesta killar tycker vår pjäs är skitbra, så för mig handlar den inte om bara en en sak.

Ser ni föreställningen som en del av den stora mensrörelsen som pågår just nu? Med till exempel Liv Strömquists sommarprat, hennes nya bok och antologin Kvinnor ritar bara serier om mens
– Absolut! Vi visste inte det när vi började men märkte det snart. Det känns som en bekräftelse på att vi ligger rätt i tiden och är en del av något stort.

Varför händer det just nu? Vad hoppas ni att det ska leda fram till? 
– För att tiden är mogen. Jag hoppas att vår föreställning ska peppa unga tjejer till att ta mer plats. Att mens och kvinnlig pubertet ska bli mindre skambelagt. Att killar ska få en aha-upplevelse och bli peppade på att skapa ett jämställt samhälle. Inte mer än så.

Hur tänkte ni när ni kombinerade dans och teater? Betydde dansen något, eller fanns den för att skapa stämning?
– Vi tänkte att i en pjäs med detta tema, som handlar så mycket om kroppen, vore kombinationen dans och teater ypperlig. Dansen betyder naturligtvis allt och är lika viktig och genomarbetad som texten. Sen tror jag att det outtalade, kroppsliga ibland betyder mer än det sagda ordet i det här fallet. 

Spelade kläderna någon roll i föreställningen? Jag tror att det var en hoodie med ett kvinnotecken med, var det kopplat till feminism?
– Absolut! Det är två personer ur konstnärskollektivet Mahoyo som designat kläderna, och allt de valt är noga övervägt. Just den symbol du syftar på är faktiskt Sailor Mercurys symbol från Sailor Moon.

Var det något speciellt som fick er inspirerade att göra pjäsen?
– Idén föddes faktiskt efter att jag läste en intervju med Carolina Gynning, där hon pratade om hur hon kände sig begränsad under sin pubertet. Men min största inspirationskälla är publiken.

Mer om pjäsen, som går till och med den 17 december, finns att läsa här. Passa på att köpa biljetter till kvällsföreställningarna.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!