- Jag sjunger för att jag kan, det är min plikt. När man kommer från en musikerfamilj så blir det så bara. Alla sjunger. Min pappa är musiklärare och spelar jazz och mamma sjunger så det känns inte som att jag har nåt val, säger Melo när jag träffar honom i hans studio på Sveavägen för att lyssna på de sju låtar han hittills spelat in själv. Men det var med houseproducenten Rasmus Faber som Melo först gjorde sig ett namn. De båda delar studio och Melo har sjungit på två av Rasmus låtar trots att Melo under intervjun säger sig hata house. Samt klubbar med mycket folk och hög musik, vilket gör att han mest sitter hemma eller i studion och spelar.
Melo heter egentligen Nils Tull, är 22 år gammal, kommer från Ystad och har bott i Stockholm i tre år. Det här börjar låta som en klyscha, men första gången jag hörde hans soulprylar var över telefon uppspelade av Mad Mats. Det är som om alla svenska artister som sysslar med svart musik och som jag verkligen gillar någon gång mellanlandar i Mad Mats stereo. Melos musik ligger någonstans mittemellan Musiq Soulchild och gamla långsamma soulballader från 80-talet.
Är det inte stort att göra anspråk på att vara soulsångare, det låter som man kallar sig själv för Marvin Gaye?
- Jag har inte sagt att jag är soulsångare.
Vad är du då?
- Soulsångare. Nu sa jag det! Nä vadå, får han så får jag? Jag bara sjunger så får ni kalla det pop om ni vill. Det är klart att det är många som ryggar till när man säger det eftersom jag är smal och vit också.
Vad sjunger du helst om?
- Om kvinnor. Jag har aldrig skrivit en låt som inte handlar om kärlek.
Vilket instrument är viktigast i en soullåt?
- Om man bara har ett instrument så blir det mitt rhodes, då kan man göra rätt så mycket.
Hur skulle du beskriva din egen röst?
- Ljus, mjuk, delikat.Stad:
Kategori:
