Marknadskäbbel och Lekman-rariteter

”Tidal hotar”, ”Apple går till attack” och ”Spotify samlar ihop en krigskassa”. Det är formuleringar som utan vidare får en att tappa lusten. Som får en att tråna efter något mindre… stridslystet. Vi ville bara höra musiken – nu är det enda som hörs ett ändlöst marknadskäbbel.

I ett sådant här tidevarv, där kulturens kärnvärden urholkas i allt högre takt, kan det vara skönt att bli påmind om något annat. Något som inte nödvändigtvis handlar om pengar, konkurrenskraft eller att peppra sönder lyssnarna med tusen och en sorters riktad reklam. Jag tänker på en sån som artisten Tomas Andersson Wij, som häromåret ledde en serie liveintervjuer på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Det var små samtal i all sin enkelhet. Två mickar, lite publik. Som en podcast minus allt förutom själva pratet, menad att finnas till enbart för de som var där då, i stunden. Intimt, förgängligt, ett garanterat minne för livet. Det tar jag framför hot, attacker och krigskassor vilken dag som helst.

En annan som är något av en mästare på intimitet är Jens Lekman. I våras lappade han ihop en turné genom spelningar på lokala kaféer, landsorts-bibliotek och i vardagsrum – trots att han förmodligen skulle kunna fylla ut de mest etablerade klubbarna i hela Sverige. Han valde det lilla framför det stora för upplevelsens skull och för det älskar jag honom. 

Det är samtidigt inte första gången Jens Lekman ger sken av att vara en av branschens allra hyggligaste figurer. I oktober 2014 skickade jag honom ett mejl med texten ”Bästa Jens! Det verkligen brister varje gång jag hör All Your Sorrows Reversed på senaste mixtapet. Vad är det för låt? Kommer den släppas i någon form?”. Missförstå mig rätt här: jag brukar inte mejla artister lite ledigt och försöka låtsas som att vi har känt varandra sedan mellanstadiet. Det hör liksom inte till vanligheterna att jag ger utlopp för min fanboyism på det sättet. Men här satt jag, fullständigt förtrollad av fem-eller-så specifika minuter på hans mixtape och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så bra var den. Så bra är den. För Jens svarade någon dag senare: ”Kära Hateff! Jag blir så himla glad att du gillar just den, ingen har nämnt nåt om den innan. Från början var den en väldigt lång remix på Erica America från förra skivan. Sen blev den nåt eget, som liksom inte passade nånstans, så förmodligen kommer den vara exklusiv för mixtapet. Men här får du en isolerad mp3:a i alla fall, så kan du lyssna så mycket du vill. Många varma, J.”

Och mycket riktigt låg All Your Sorrows Reversed bifogad där i mejlet. 12 megabyte soulsamplande motkultur, en låt att stänga ute varenda jävla krigskassa med.

Jag unnar er alla liknande upplevelser, vad ni än må gilla i kulturväg. Sök upp det lilla, det personliga, sånt vi har gott om här i Malmö. Försök bryta igenom muren om det går. Efterfesta med era hjältar. Skicka lästips till era favoritförfattare. Gå fram till dem och säg något som känns efter spelningen. Ge dem och er själva en anledning att glömma marknadskäbblet, om så bara för en stund. υ