Foto: Martin Henningsson.

Mariama Jobe: "Min bok klappar inte det vita egot på axeln"

21:19 23 Jul 2020

Hur bryter man med föreställningen om den svarta kvinnan som naturligt stark, när man samtidigt ofrivilligt tvingas reproducera bilden? Det är en av många frågor författaren och skribenten Mariama Jobe ständigt brottas med. I antologin En svart flickas handbok delar hon med sig av egna minnen och berättelser från 30 andra svarta flickor och kvinnor. Både för att vittna, och för att läka.   

Det är en relativt kall julidag när vi rings, men solen tittar ändå fram för oss båda. Jag sitter i mormors kök på Gotland, och Mariama Jobe är ute på promenad i Jordbro, den plats där hon hittills spenderat större delen av sitt 24-åriga liv.
– Jordbro är som finast på sommaren. Alla är ute, det känns levande och man glömmer att det är en gammal ABC-modell. Sommarjobbarna målar just nu om alla parkbänkar. Det ser bättre ut än det brukar. Det är livligt, basketplanen är full av liv igen, och alla är ute och grillar. 

Mariama Jobe är van att prata om stora ämnen, det märks direkt. Hon är öppen och dyker naturligt in i de frågor jag tänkt inleda intervjun med. Allteftersom sommarveckorna går försöker hon att komma ner i varv, något som inte är helt enkelt efter en intensiv vår med inlämnad C-uppsats och två böcker släppta i egen regi.
– Det är inte ett frivilligt val att logga ut, men jag måste. Mitt tempo har hållit på sedan augusti förra året. Jag har bokstavligen kallat det för sommarlov för att tvingas sakta ner. Jag har varit igenom utbrändhet förut, och jag känner i benmärgen att jag är ett stenkast ifrån att vara där igen. Nu när boken är ute känns det som att jag sakta sakta kan släppa taget, och bara låta den vara ett verktyg för svarta kvinnor och flickor, säger Mariama.

Jag har följt Mariama de senaste två åren, sedan hon släppte sin första diktsamling Sannu 2018. Hennes skrivande blev mer publikt efter att hon vunnit tävlingen Ortens poesi två år tidigare, men hon hade både framfört och skrivit texter långt innan dess. Sedan april i år har hon gett ut två böcker och nu senast antologin En svart flickas handbok. Boken lyfter egna och andra svarta kvinnors upplevelser, och reflekterar i synnerhet över svarta kvinnors välmående – ett tema som är väldigt viktigt för Mariama.
– Jag vill prata om svarta kvinnors välmående, och den svåra vägen för att komma till läkning. Boken innehåller många olika teman, både från mig och gästskribenter, men om man smalnar av allt handlar det om att svarta kvinnor ska få ha det bra. Jag försöker gå emot en lång diskurs av hur vi ser på svarta kvinnor, och den farliga stereotypen om att svarta kvinnor är så naturligt starka. Jag tycker att det syns överallt nu, men jag tror inte att världen tidigare varit redo för vissa ämnen. Man behöver chockerande statistik. Mödradödligheten bland svarta kvinnor är bara ett exempel. Det är viktigt att hålla facklan vid liv, framförallt nu när det är så aktuellt.

 

 ”Föreställningen om att svarta kvinnor skulle vara starkare naturligt är livsfarlig.”


Det är tydligt att Mariama känner ett stort ansvar och ställer höga krav på sig själv. När jag frågar henne om hon har prestationskrav och hur de har artat sig svarar hon att de primärt kommer från samhället.
– Att inte duga, att vara svart, stor, lång: vara allt det som inte hör till normen och därefter försöka vara alla till lags. Det kommer också från dyslexin, talsvårigheten och mobbningen. Jag tog på mig samhällets roll och har blivit min egen största kritiker. Jag har under bearbetningsfasen behövt lära mig att det inte kommer från mig själv. Jag har behövt distansera mig från det för att kunna läka och driva bort all self doubt. 

Samhällets sätt att se på svarta kvinnor är enligt Mariama den största orsaken till att så många svarta kvinnor mår dåligt. Hon säger att svarta kvinnor måste börja ses mer som människor.
– Ibland likställs vi med män, och i det ligger att vi då ska klara av mer. Vilket i sin tur tillhör den förlegade bilden av att män skulle klara av mer. Med svarta kvinnors välmående pratar jag framförallt om att tillåtas vara mänskliga. Från en tidig ålder fostras svarta flickor till att ta hand om sig själva, och omvärlden tror därav inte att vi är i behov av hjälp. Det är också ett av skälen till att så många kvinnor till exempel nekas hjälp från vården – för att systemet och läkare tror att man klarar av det själva. Man tror faktiskt på det. Föreställningen om att svarta kvinnor skulle vara starkare naturligt är livsfarlig.

Just detta är centralt för Mariamas hela förhållningssätt till sitt skrivande. Hon beskriver att hon hade ångest när hon skrev om sina egna upplevelser. Hon har mått dåligt i samband med avslag på manus från bokförlag, beslutet att släppa böckerna själv och utbrändheten.
– Jag har velat prata om mina hjärnspöken kring min roll som egenutgivare, men har också varit väldigt rädd för att reproducera en bild av att vara en svart kvinna som slår mot alla odds. Det enda alternativet hade varit att inte släppa boken, och det var inte ett alternativ. Nu har jag blivit Mariama - en svart kvinna som släpper en bok helt utan hjälp. Det riskerar att förstärka bilden av att svarta kvinnor klarar av allt.

För att bemöta och bearbeta denna känsla förklarar Mariama att hon alltid försöker se till balansen mellan skörhet och styrka i det hon skriver.
– Oavsett om det är en instagrampost eller ett författarsamtal försöker jag få till dualiteten. Det kan lätt bli så att alla bara ser styrkan, inte svagheten. Jag vill demonstrera balansen mellan styrka och svaghet för att motverka den internaliserade självbild svarta kvinnor själva bär på, som är skadlig. 


Mariama påbörjade arbetet med En svart flickas handbok redan för tre år sedan. Att boken släppts just nu, mitt under de upptrappade omständigheterna kring George Floyds död, och den växande Black Lives Matter-rörelsen världen över, är något Mariama ser på med tudelade ögon.  
– Många har talat om det som ett slags ”golden opportunity” och gratulerat mig, men som svart skapare känns det tragiskt att släppa något i en tid då svartas liv plötsligt blivit aktuella. Jag ville inte vänta med släppet och istället blev nu boken politiserad redan lång innan den släpptes.

 

 ”Vi arbetar förebyggande med gatuvåld, men det är först när någon bli skjuten som politiker och andra vill komma på det vi arrangerar.”


Hade den någonsin kunnat släppas och inte bli politiserad?
– Antagligen inte. Men den har blivit det i mycket högre grad, man har frågat om den på förhand för att den ska kunna lugna en upprörd massa – för att det passar bra just nu. Det är lite samma sak när jag jobbar som fritidsledare. Vi arbetar alltid förebyggande med gatuvåld, men det är först när någon bli skjuten som politiker och andra vill komma på det vi arrangerar. Problemet är att efterfrågan från de personer som borde vilja skapa en tydlig förändring inte känns genuin.

Givetvis finns det även positiva effekter av en ökad efterfrågan. Mariama har tidigare känt att Sverige ofta vänder sig bort från vittnesmål på svenska för att de kommer oss för nära inpå och att vi är mycket mer bekväma att prata om problem utanför Sverige. Därför är hon glad att hennes och medskribenternas berättelser, och andra böcker böcker som kallar icke-svarta till att ta ansvar, nu tas på större allvar.
– Jag är hoppfull. Det måste komma någon byggsten efter det vi ser nu. Om så många samlades på Black Lives Matter-demonstrationen i Stockholm och runt om i Sverige, måste nya verktyg komma. När detta har lagt sig måste det finnas något som blir kvar.

Trots stundvis frustration över att allt Mariama skriver och gör automatiskt blir politiserat säger hon att det inte går att bortse från kampen hon mer och mindre medvetet för.
– Jag kan inte distansera mig från kampen. Jag brukar se mig själv som en retired aktivist, från den mer vanliga politiska formen av aktivism. Jag har varit en sådan person, och det behövs sådana personer, men jag tror att aktivism finns i alla konstformer. Jag klarade inte av att vara en sådan som stod inför ett folkhav på Sergel och som marscherar till Nytorget. Jag såg på mig som svag väldigt länge, men har nu hittat skrivandet och det är mitt sätt att föra kampen. Jag försöker få ett Stockholm och ett Sverige, med en massa utbrända svarta kvinnor, att förstå att vi måste sprida ut oss och föra kampen i olika rum: som egenföretagare, konstnär, som förskolelärare, som socialsekreterare och så vidare. För mig är det som författare.


Nöjesguiden #7 finns ute nu.

Mariama finner det tröttsamt att viktiga frågor och problem hon vill berätta om ofta klumpas ihop, och därmed tenderar att reduceras. Hennes texter om utbrändhet kopplas automatiskt till rasism fastän de två inte nödvändigtvis måste kopplas till varandra. 

  Jag tycker att det är konstigt att ämnen, som vem som helst kan känna igen sig i, kopplas till rasism specifikt. Det är tråkigt för mig att man inte ser bortom hudfärg. Jag tror inte att det kommer att förändras under min livstid. Jag får fortsätta skriva. Känner någon, vare sig det är vita eller svarta som läser mina texter, att de kommer till insikt – då har jag uppnått något.

Viljan att hjälpa andra att bearbeta och ge unga kvinnor verktyg har varit en stor del av processen kring skrivandet och redaktörskapet av den senaste boken. Själva skrivandet har inte varit det svåra, utan snarare att navigera i rollen som egenutgivare. Den kanske största utmaningen menar hon har varit att genom berättelserna i antologin inte reproducera trauman och endast lämna läsaren med smärta.
– Alla har sina egna upplevelser. Vissa texter kan slå väldigt hårt mot någon, andra kan se dem som läkande och som en väg till välmående, vilket har varit fokus för mig. Jag har behövt skicka tillbaka vissa texter, ta bort eller bett att få dem omskrivna eftersom att fokus inte varit på berättandet om trauma och läkande. Jag ville fokusera på det läkande för att jag själv tycker att det är viktigt. Jag har lärt mig från poesin och mina år som estradpoet att man ofta litar väldigt mycket på sin publik, att man förväntar sig att de ska kunna gå hem med alla trauman och bearbeta dem på egen hand, men det går inte.

Mariama tar ett exempel på en upplevelse hon medvetet tagit ur boken. Hon berättar om
Makode Lindes tårta kallad ”Painful cake”, bakad i form av en fruktbarhetsgudinna, som dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i på Moderna Museet år 2012 och som skapade starka reaktioner och rubriker. Mariama säger att det var en nidbild som var levande och att händelsen skedde i en tid när hon försökte hitta sin egen väg inom aktivismen. Makode var då en ledande frontfigur inom kultursektorn och har alltid varit.
– Den upplevelsen satte sig djupt, men jag tog bort den efter provtrycket. Jag kände hur ont det gjorde att läsa om händelsen. Om jag hade haft ett förlag, resurser till att turnera med boken och anordna temakvällar på trauma och läkande kring den sortens texter, hade jag nog inte strukit den essän. Men jag valde att ta bort den. Jag vill inte lämna läsaren med den sortens smärta.


Samtidigt finns det berättelser hon känt måste vara kvar, som texten om den gravida kvinnan som våldsamt omhändertogs av ordningsvakter på en tunnelbana i Stockholm. Hon fortsätter och säger att den var tvungen att vara kvar då det känns som att Sverige redan glömt: att ett barn som ännu inte fötts redan utsätts för fara för att dess moder är svart.
– Jag tror inte att man behöver vara svart för att förstå att man aldrig skulle vilja sätta en person i en sådan situation. Jag tror att många vita nu går runt med en skam och en känsla av att vilja förändra saker. Då behöver man inte känna skam: man kan inte ändra på vem man varit, men kan vända på vem man kommer att bli och det är vad jag hoppas att boken talar till. 

Idag kommer orden naturligt för Mariama, men så har det inte alltid varit. Hon lärde sig att läsa och skriva långt senare än alla jämnåriga i klassen. I boken finns en stark text vid namn ”Hjälten i sneakers” som berättar om det starka bandet till storasyster Isatou, som boken också dedikeras till. Isatou var den enda som förstod Mariama när hon var liten och hon hjälpte till att tyda vad Mariama ville säga.
 – Det kommer alltid att vara de jobbigaste minnena, alla tillfällen av att inte kunna göra sig förstådd. Att hela tiden misstolkas. När jag inte kunde göra mig förstådd behövde jag ha olika överlevnadsstrategier och en av dem var att alltid säga ja. Vilket ledde till att jag blev någon som man lätt kunde trampa på, att jag blev en dörrmatta. Så jag har sedan dess behövt lära mig att säga nej. Det har gått upp och ner. Jag märker att talsvårigheterna kommer tillbaka när jag känner mig osäker, befinner mig i vissa rum eller behöver leva upp till någonting jag inte är. Då krymper jag i skostorlek och blir liten.

Idag vill Mariama istället vara uttolkaren åt andra. Hon tvingade sig själv att lära sig bemästra skrivandet och har sedan dess använt det för att göra sin röst hörd, något hon även vill uppmuntra de yngre systrarna Awa och Sannu till. Den första boken Sannu döpte hon efter sin syster för att hon skulle kunna se sitt namn på biblioteket, och se Mariamas namn på bokens rygg. Mariama som jobbar som biblioteksassistent säger sig se förändringen ske, men bara på vissa sätt: 

– Jag har bara under det här året sett många människor, och vänner till mig, släppa böcker. Jag jobbar extra som vikarie och ser bokstavligen förändringen på bokhyllorna, men ser också att förändringen inte sker där den borde, vilket är inne på förlagen.

Hon säger att hon är besviken på författarsverige.
– Vi ligger otroligt långt efter i detta. Samtidigt som jag fått avslag tre år i rad ser jag andra utomlands som får kontrakt för liknande historier. Det känns tyvärr som att det finns någon som vill hålla mig tillbaka på min plats. Den svenska kultursektorn vill helst ha kvar mig som en underhållningsakt under galor, evenemang, poesitävlingar och liknande men inte ge mig verktygen och stödet till att manifestera mitt författarskap.

Mariama berättar att hon tror att det handlar mycket om hur man lägger fram sin historia.
– Om jag hade skrivit om tacksamhetsskulden, tackat Sverige för allt, hade det nog varit lättare för mig. Man vill ha dessa historier. Min bok klappar inte det vita egot på axeln och gör sig därför inte förtjänt av en guldstjärna och stöd.

Vi fortsätter att prata om framtiden en stund, och om att den definitivt är ljus. Till hösten ska Mariama fortsätta att studera. Hennes målsättning är ett anti-mål om att inte ge ut ytterligare en bok fastän hon redan arbetar på en fjärde. Hon uppmanar sig själv att stanna upp och förvalta det hon skapat hittills och säger att hon vill arbeta närmare fältet och ungdomar, kanske resa runt med berättelserna. Ett annat mål är att bli bättre på att ta betalt för det hon gör.
– Det är få som vågar prata om det ämnet, i synnerhet i förorten. Det har tagit några år att förstå att pengar verkligen är det som skapar långsiktighet. Vi är många som får titeln eldsjäl, men en eldsjäl tar ofta på sig mer än den kan och bränner ut sig själv för att hålla andra varma.

Tills nästa bok, låt oss läsa Mariamas tidigare böcker och följa hennes sätt att föra kampen i andra forum. Det enda som är säkert är att många av oss har mycket att lyssna på, och mycket kvar att lära. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!