Eddie Redmayne som Lili Elbe.
Det enda filmvärlden finner intressant med en transkvinna är att hon “varit man”. Cispersoner verkar fullkomligt fixerade vid att ha ett före och efter att götta sig i. Just nu filmas The Danish Girl, en film om en dansk transkvinna med ännu en man, Eddie Redmayne, i rollen som konstnären Lili Elbe.
Eddie Redmayne har sett de diskussioner som varit om till exempel Jeffrey Tambour i Transparent och Jared Leto i Dallas Buyers Club, och sa i en intervju att han tycker att det finns många fantastiska skådespelerskor som är trans som kunde ha spelat Elbe. “Men ett av problemen är att nu för tiden finns det hormoner, och många transkvinnor har tagit hormoner. För att börja den här rollen som man skulle du varit tvunget att sluta med hormonerna, så det har varit en fråga om det också. För på den tiden fanns det inga hormoner.”
The Danish Girl handlar om den danska konstnären Lili Elbe, som är en av de första kvinnorna i den moderna historien som man vet genomgått könskorrigerande kirurgi. Den bygger på en roman med samma titel av amerikanske författaren David Ebershoff. Boken handlade enligt New York Times mindre om själva transitionen, än om det sätt som det påverkade andra människor. Som alltid när cispersoner skildrar transpersoner, skildras transkvinnan som ett problem och en börda för sina anhöriga, snarare än att cissexism skildras som en börda för transkvinnor.
De allra flesta transkvinnor vi ser på film och tv spelas av män, för att de allra flesta berättelser om transkvinnor som filmas handlar om att de är män. Men det finns några undantag! I filmen Transamerica, och tv-serierna Hit & Miss och Orange Is The New Black spelas transkvinnor i alla tre fall av kvinnor: Felicity Huffman spelar Bree, Chloë Sevigny spelade Mia och Laverne Cox som själv har transbakgrund spelar Sophia. Eftersom ingen av dessa handlar om förvandlingen så vågar man casta kvinnor till rollerna.
Det största problemet är inte att män spelar transkvinnor, det är att historierna som berättas om oss handlar om att vi är män. Att män spelar oss är en följd av det. Transkvinnor har aldrig ett liv – bara en transition och den ses som en maskering, som ett förvandlingsnummer. En transkvinna är aldrig något annat än sin bakgrund och därför börjar filmen nästan alltid före transitionen. Detsamma skymtar bakom alla de exotiserande frågor en kan få på fester, på Twitter, eller var som helst. Det handlar alltid om den "man" jag var innan: vad jag har för genitalier, om hur jag kan veta att jag är kvinna, hur jag kan veta hur det “känns” att vara kvinna. Det handlar om allt som har med transitionen att göra och ingenting om mitt liv. Allting handlar om att klistra tillbaka den mask jag så mödosamt slitit av mig. Inget handlar om de svårigheter som är kvar, och definitivt inget om hur jävla mycket bättre mitt liv är nu. Problemet är att vi så sällan ser dessa berättelser, berättelser om att transkvinnor också kan ha ett liv.
Samma argument som Redmayne använder för att han ska få rollen som Lili Elbe, användes när man castade män till Transparent och Dallas Buyers Club. Samma sak gällde när Hillary Swank spelade transkillen Brandon Teena i Boys Don’t Cry – en film som Netflix nu rekommenderar under rubriken “starka kvinnliga huvudroller”. Och eftersom det här fortfarande är de dominerande berättelserna så fortsätter transkvinnor i det allmänna medvetandet att vara män, och transmän att vara kvinnor.
Läs också Maria Ramnehills text: Var 2014 transkvinnornas år?
