Det har runnit mycket vatten under många broar sedan Mapei slog igenom med 2007 års Video Vixens. Idag är hon på en annan plats i en annan tid, men alltid i en ständig rörelse av organiserat kaos. För Nöjesguiden berättar hon om den svåra tiden kring karriärstarten, sin mammas bortgång, det nya albumet Sensory Overload och att manifestera sin egen lycka.
De som har följt Mapeis karriär vet att det har varit en oförutsägbar bana, på många sätt svår att summera. I vissa anseenden är hon nästan som en mytisk figur, känd för inbitna hiphopfans som en av de bästa och för den bredare massan med det internationella genombrottet Video Vixens (2007) och minnesvärda återkomsten Don’t Wait (2013). Förklaringen går dels att finna i en spretig bakgrund, en rådvill och sökande själ och en öppen och genuin personlighet.
Med en förkärlek för tidig 00-talsrap som 50 Cent, Dipset och Missy Elliott flyttade Jacqueline Cummings som 18-åring till New York för att ”få den ultimata stimuleringen”. Hon gick på community college och studerade teater där hon träffade mångårige vännen John Chan. ”Vi insåg att om vi gifte oss skulle jag heta Jackie Chan, haha”. Bosatt i Bushwick och omringad av konstnärliga människor började hon snabbt absorbera allt runtomkring. Både det märkliga och obehagliga, men också det kreativa och inspirerande.
– Jag blev väldigt influerad av dem. Jag kunde gå in i en railroad-apartment och där satt en tjej med en sträng och vampyrtänder och jag bodde med en som hängde upp sig själv i ryggen, jag vet inte vad det heter men typ ”suspensions”? Smärta som nöje liksom. Så jag gick från att vara r&b-tjejen med fitted hat till att embraca allt det här konstnärliga.
När hon på grund av ekonomi och kärlek kom tillbaka till Sverige började hon återigen studera, denna gång medieteknik på Stockholms universitet. Samtidigt skulle den experimentella musiken hon då skapade formas till något annat när hon stötte på barndomskompisen Marcus Price - producenten och rapparen känd från grupper som Fattaru och kollektivet Safehouse Staff med bland andra Näääk & Nimo. Med gemensam inspiration från DJ Assault och booty base sökte de sig till studion där Mapei började lägga freestyles över Marcus produktioner. Så skulle bland annat hennes första genombrott Video Vixens skapas. Ett genombrott som skulle utvecklas till något bitterljuvt.
– Jag älskade uppmärksamheten och jag älskade att uppträda. Jag spillde mitt hjärta på scenen. Men jag hade inga andra låtar så jag freestylade jämt och jag och Mackan var fulla hela tiden. Sen åkte jag på turné med Timbuktu och helt plötsligt var det typ 40 pers omkring mig hela tiden. Jag kunde vakna på morgonen och någon frågade ”vad händer ikväll?” och jag bara ”vem är du?”, typ.
– Det blev värsta hypen så jag hann inte göra låtar och var hes hela tiden… Folk snodde min stil och började fråga ”vad ska du göra? Vad händer med musiken?”, för det blev att alla tänkte ”Mapei ska lyckas”, liksom. Alla ville vara med på karusellen.
Med tiden ser Mapei andra artister gå om henne, dels med hjälp av inspiration från henne själv men också tack vare mer priviligierade förutsättningar. Hon blir less och senare även deprimerad. Hon flyttar till Los Angeles och får en uppstuds i skapandet, knyter kontakter som producenten och världskända dj:n Diplo och skapar bland annat sitt nästa internationella genombrott Don’t Wait. Men hon börjar också röka marijuana, hamnar i en ny depression och börjar äta medicin som snabbt gör henne mer och mer avtrubbad.
– Jag vet inte vad weed gör, men jag skulle inte rekommendera det till någon som är känslig, haha. Så jag gick från sunny LA till att världen är fucked up, liksom.
Någonstans här utvecklas Mapeis musik från hiphop till mer världslig pop, något som fortfarande förbryllar en del fans. Kanske i synnerhet då hon enligt bland andra Timbuktu kallats för ”Skandinaviens bästa rappare någonsin”. Jag frågar om hon är förvånad över det starka intryck hon gjort på den svenska rapscenen.
– Ja, men det är folk som älskar hiphop som tycker det. De är ju samlare och fans som vet vad jag kan så det blir ”ska du inte rappa mer?”. Men jag försöker mest vara öppen och göra vad jag känner för. Sedan vill jag göra en rapskiva bara för att samla in mammapoäng, ta lite ansvar liksom… Haha! Jag måste ge det till rapgamet, det känns som jag sviker en familj om jag inte gör det. Och sviker mig själv också för jag vet att när jag hör allt ifrån typ Kendrick Lamar till Rae Sremmurd så vill jag också göra det. Det blir lite tävlingsinstinkt i det.
Kan du bli stressad av det?
– Ja, det är sant. Jag blir lite stressad för att man alltid har sina sinnen öppna för intryck, så man ser sig själv i allt. Om någon annan skulle komma ut med Sensory Overload skulle jag känna ”jag vill göra det där!”. Så jag försöker bara blanda de stilarna jag vill och vara äkta mot mig själv, det är typ nya mottot.
Jag vet att du sagt att du känner dig friare som både människa och artist när du sjunger kontra rappar?
– Ja, för att det är en sådan attityd som jag aldrig har tagit till mig när det gäller rap. Det är så många regler och jag försöker bryta loss mig från dem och vara öppen, det är precis som att jag vägrar att vara i ett förhållande där någon är dominant och bestämmer att så här ska det vara och så här ska det se ut. Så jag kan ha hiphop-swag hela livet och göra folkmusik samtidigt, och det kan fortfarande vara jävligt hiphop, förstår du?
Det känns om att det har varit en identitetsgrej för dig också? Det är åtminstone känslan jag har fått.
– Ja, för att det är så många som har satt på mig den hjälmen, att jag ska vara raptjejen. Och jag fattar det, det är jättekul när jag rappar men jag vill inte… Jag vill göra det bra och ta min tid.
Har du letat mycket efter din identitet? Jag tänker på flyttlassen till USA, de breda musikaliska influenserna och de olika människor du har umgåtts med?
– Jag vet fortfarande inte hur jag ser ut. Förstår du? Är jag vacker eller ser jag ut som Mini Me? Jag är kameleont, men jag är mig själv och kan vara med alla. Jag kommer från så unika föräldrar som ville vara med människor. Min pappa var aktivist och åkte på demonstrationer i Washington med 100 000 pers och pratade med alla. Så jag är van att kommunicera, samtidigt som man är lite introvert ibland. Jag har sett alla möjliga olika människor under min livstid, sen har man flyttat hit och kommit in i en helt annan kultur som jag fortfarande försöker hitta mig själv i. Det är så segregerat och så många grupperingar, på Facebook och i världen, så jag vet fortfarande inte hur jag ser ut för andra men jag vet hur jag känner och jag vad tycker är bekvämt.
Åren mellan Hey Hey och nu beskriver hon som lugna. Hon har för första gången levt ett så kallat Svensson-liv med Nyhetsmorgon, matlagning och slottsbesök. Åtminstone fram tills nyligen, då ännu ett förhållande gått i kras, samtidigt som hon möttes av beskedet att hennes mamma gått bort.
– Hon lever genom mig. Hon är här. Vi är så lika och hon har gett mig så många välsignelser sen hon gick bort. Jag kan inte må dåligt när hon sina sista sekunder kollade på mig och sa ”må inte dåligt”, förstår du? ”Du har levt så många år deprimerad, var stark och låt inte de där dåliga stylisterna styla dig”, haha. Hon var komisk in i det sista och ville verkligen leva. Så jag gjorde en låt till henne nyligen som heter I’m Gonna Live For You och jag tror det är hennes ord som kommer från mig. Jag tror verkligen på spiritualism, ännu mer efter det här.
Mapei beskriver det som att hennes karriär och musik har blivit en levande manifestation av hennes liv. Av den anledningen har hennes texter och tankar formats av den nyfilosofiska, och av belackare benämnd som pseudovetenskapliga, teorin ”law of attraction”.
– När jag säger typ ”rockin designer” så menar jag att varför ska inte jag ha tillgång till det som de rika har? Varför ska det vara så elitistiskt, liksom? Sossen i mig känner att det är fult med materialism, men någonstans som människa känner jag att det är så orättvist och jag vill förmedla det på ett nice sätt. Jag vill ändra storyn lite från att det är stackars mig och lucky them. Nu manifesterar jag att jag tar plats. Nu manifesterar jag att jag får kärlek, eller nu är jag ”O to the G, holding down the fort suckafree”. Det är en aura av styrka istället för att gå och tycka synd om sig själv.
Det känns som att vi är lite lika i att du alltid har pratat om orättvisor och blivit ganska påverkad av dem, samtidigt som att man försöker vara positiv och tro på att människor är goda. Men det blir svårare ju äldre man blir. Känner du igen dig?
– Absolut. Att vara positiv och snäll bär med sig många dåliga grejer. Man är passiv och sen blir man passivt aggressiv. Man blir trampad på och har ingen åsikt. Så jag försöker hitta balansen i att vara klar och tydlig även fast det är jättesvårt för mig för jag gillar när folk gillar mig. Jag försöker jobba på att vara mig själv och att vara allvarlig och det är ganska svårt.
I ett musikaliskt klimat som lever i symbios med sociala medier och drivs i ett rasande tempo med lättsmält musik är Mapeis nya album tvärtom något att bita i. Det händer mycket, både soundmässigt och innehållsmässigt. Det är en resa mellan amerikanska södern, karibiska öar och Stockholms kalla gator. Det är positivt och stärkande, men bär samtidigt på mycket melankoli – precis som processen att finna sig själv ofta innefattar.
– Jag ser det som att jag har gått tillbaka till början. Att cirkeln har blivit sluten. För Hey Hey-skivan har med lättare tider att göra, den symboliserar musiken som var ute då och även om jag visste min core så kunde jag inte uttrycka det.
Men att föregångaren skulle vara mindre djup håller hon inte med om.
– Den är jättedjup om man tänker efter. Det finns sådana tjejer som sjunger med nasal röst och bara vill vara snygga. Det är också en vibb som är äkta, förstår du? Jag gråter när jag lyssnar på den ibland för jag tänker ”gud, vilken gullig människa”, liksom. Prayers har ju med min barndom att göra. Det är en sådan låt som spelades på den västafrikanska klubben där min mamma och pappa träffades. Samma med rytmerna i Lykklebit, jag hade aldrig kunnat komma på dem om jag inte hängde på min mosters klubb när jag var fem år. Så det är som att jag gått tillbaka till min barndom.
Var du besviken med Hey Hey-plattan?
– Nä, jag var inte besviken men jag tycker jag kunde sjungit bättre.
Det hörs att du jobbat med den biten på det här albumet.
– Ja, i LA gick jag hos en sångpedagog där vi körde italienska skalor och jag rökte inte eller drack utan bara tog hand om min kropp. Rösten blev mycket bättre. Jag vågar också mer. Jag låter lite blyg på Hey Hey.
Berätta om ditt och Magnus Lidehälls samarbete i att hitta det här komplexa soundet?
– Jag tror han kommer från samma hjärtslag som mig. Vi kan lyssna på Ludacris samtidigt som vi lyssnar på hipstermusik från LA. Varje gång jag kommer på något bra så skrattar han och då blir man peppad, annars är han tyst. Man vill impa lite på honom varje gång man är där, och han vill impa på mig tror jag. Då blir det en kemi som är tävlingsinriktad och man vill göra det bästa som går.
Till skivan släpps även en kortfilm som är skapad av enbart kvinnor och syftar till att belysa det som Mapei tycker saknas i världen i stort.
– Budskapet är bara självkärlek och self-empowerment och att kombinera världar och para ihop folk som vanligtvis inte är med varandra. Till exempel spelade vi in på dansbana där det mest brukar vara tanter men nu var det bara unga, queer och invandrare som dansar tryckare. Jag har en video med Mwuana och en raggare där vi åker runt och lyssnar på Sensory Overload, du vet, det är bara surrealistiskt! Och allt är gjort av tjejer – åtta videos och fem interludes. Det är väldigt visuella saker och handlar om kärlek, besvikelse… En besvikelse på samhället och det sociala klimatet att alla bara kollar på varandra på avstånd och inte pratar. Så filmade vi allt med en sån här Alexa-kamera och gjorde ett mästerverk.
Du har tidigare sagt att du vill göra en jazzskiva också, är det fortfarande aktuellt?
– Det vill jag. Jag vill verkligen det. Jag går till Chords hela tiden och ber honom köra MAJ7-ackord och sånt där. Men man måste kanske öva sin röst lite, eller så gör man inte det och låter som Billie Holiday i sina sista dagar. Men jag tror på det. Jag vill vinna en Grammis också och det är lättare att vinna i jazzkategorin i USA, haha.
Fett! Så det kommer en jazzskiva och ett rapalbum? Haha.
– Ah, på svenska. En rapskiva med Embee, en jazzskiva med Chords och sen jobbar jag på ett till världsmusikalbum. Jag har typ tre låtar varav en är den här som jag skrev till min mamma.
Mapei spelar upp I’m Gonna Live For You, en helt otrolig låt med kraftig bas, högtidlig stämning och oerhört stark sång. Det är tydligt att hon är inne i en ny fas av sin karriär och kanske i sin bästa form någonsin. Hon utlovar också att hon den här gången är här för att stanna.
– Nu ska jag inte försvinna! Jag ska vara maskin och göra massa musik. Jag är 35, jag kan inte försvinna i fyra år till och vara 40 och försöka twerka liksom, haha!
Sensory Overload släpps den 8 november.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2019.