Månadens bästa musik, enligt en föredetting - maj

16:00 31 May 2021

Under maj har Nöjesguidens egen ålderman Patrik Forshage faktiskt inte bara lyssnat på St. Vincent, tro det eller ej, utan också på Per Svensson, Mattias Areskog, Pascal och strålande retro från Redskins, Straitjacket och Bowie. 

St. Vincent - Daddy’s Home

Album (Loma Vista)

Hon är ett geni. På riktigt, inte bara så där som överentusiastiska musikskribenter brukar påstå om kreti och pleti, utan på riktigt. Med sitt sjunde album, grundat i pappas samling av 70-talsfunk och soft rock men med en hypermodern elektronisk egg och en musikalitet vars like inte har någon motsvarighet. Hur länge dröjer det tills vi får konstatera att hon är på samma nivå som till och med David Bowie?

Hon hade ledigt knipit alla platser på månadens lista, om det inte vore för…

Per Svensson - Gothenburg Sounds

Album (Rundgång)

En av Göteborgs mest spännande konstnärer är dessutom en av Göteborgs mest spännande artister. Här rör han sig med auktoritet mellan protopunk, psykedelisk visa och Jim Morrison-poesiläsning. Med höjdpunkten Shadowland kommer vi så nära Cortex höjder det går i salig Wadlings frånvaro. 

Straitjacket - Demented Perverts

Album (Busy Bee/Border)

På tal om Freddie Wadling. De studioinspelningar han tillsammans med de blivande Liket Lever-kollegorna gjorde tidigt 1978 är rent sensationella. Här möts gedigen pubrock med nyupptäckt punk, med en strålande försvenskad variant av New York Dolls Human Being som allra mest engagerande. Från deras avskedsspelning på Errols senare samma år rekommenderas särskilt I Hate Skateboards, som senare byggdes om till Liket Levers Levande begravd. Här finns också en senkommen demo - daterad 20 år senare, men fan tro’t - kallad The Mussolinis of Rock ’n’ Roll, där en engelskspråkig Nationalteatern-cover halvvägs får ge plats för ilsket framspottade Sex Pistols-textrader. Just i det riktningsbrottet ligger essensen i svensk punk. 

Pascal - Fuck Like A Beast

Från albumet Fuck Like A Beast (Novoton)

Och den sortens urladdningar existerar fortfarande idag, till exempel hos Pascal. Det är ett band har alltid varit bäst. Men så här täta, så här stenhårt fokuserade, så här mäktigt elektriskt sprakande har de aldrig varit. Så här bäst har de aldrig varit förr. 

Sharon Van Etten & Angel Olsen - Like I Used To

Singel (Jagjaguwar/Playground)

Från ingenstans kommer den här fantastiskt fina duetten. Med den Abba-inspirerade videon är det än mer strålande!

Mattias Areskog - Bashjärta

Album (Malmö Inre)

”Texterna är ganska mörka” konstaterar veteranen från Brothers of End, Consequences och band bakom Marit Bergman och Anna Ternheim. Det är en underdrift - ”käkar piller man fått på recept / för att jämna ut sitt humör” sjunger han sammanbitet i höjdpunkten Mardröm och verklighet (om man nu kan använda ord som ”höjdpunkt” om den här sortens ångest). Men det varma och organiska handlaget liksom melodikänslan är lätt och flyhänt, och effekten blir ett lättillgängligt stort allvar av den karaktär som till exempel Ulf Sturesson brukar erbjuda.

Lambchop - Papa Was A Rolling Stone Journalist

Från albumet Showtunes (City Slang/Playground)

Enbart låttiteln i sig förtjänar en plats på den här listan. Annars är nog det elektroniska pianostycket Drop C det mest spännande stycket på Kurt Wagners säregna femtonde albumföreställning med ett stadigt föränderligt Lambchop där James McNew från Yo La Tengo är ny medlem. 

Redskins - Rarities

Album (Outsider)

Fortfarande inspirerar Redskins soulpop från 1980 till engagemang och eufori. Moneybrother lärde det lika mycket här som hos Dexys, och även Redskins uddaspår spöar det mesta. 

Black Midi - Cavalcade

Album (Rough Trade)

Ett andra album där band rör sig mot mer utpräglade musikaliska riktningar är rätt vanligt. I Black Midis fall kan man till och med tala om rörelser mot det extrema, men det som verkligen skiljer sig mot de allra flesta är att Londonbandet rör sig mot minst fyra aparta extremer samtidigt. Det är stenhårt, det är postpunk-experimentellt, det är stillsamt fint och det är King Crimson-progressivt samtidigt. Utmanande, utmattande och mycket spännande. 

David Bowie - The Width of a Circle

CD-box (Parlophone)

Man kan ha synpunkter på hur strömmen av nymixningar c/o Tony Visconti används som försäljningsknep för den ena Bowie-retrospektiven efter den andra. Men man kan inte under några omständigheter ha några invändningar mot att få tillgång mot en komplett radiospelning från 1970, där en småflamsig ung David Bowie sjunger själv eller med sitt nya band The Hype och vänligt skojas med av John Peel. Eller en stenhård radiospelning bara ett par månader senare, där nytillskottet Mick Ronson hunnit bli varm i kläderna och där tolkningen av Velvet Undergrounds Waiting for the Man aldrig hanterats mer distinkt av Bowie. Så ska en retroutgåva se ut! 

----

Och i juni är det sommar, med bland annat nytt från favoriten Johannes Vidén (nu i duon Vidén&Eckerstein), Gary Louris, Hiss Golden Messenger, John Grant, ShitKids avskedsalbum och som grädde på moset årets första halva av Record Store Day.

Stad: 
Kategori: