Lykke Eder-Ekman lovade sig själv att aldrig mer skriva privat. Det löftet höll i en dag.
När jag skrev min förra krönika, som handlar om att jag hatar poesiläsningar (surprise), fick jag inte mindre än fyra telefonsamtal under loppet av ett dygn från olika personer (släktingar) som tyckte att texten handlade alldeles för mycket om tjack (kanske för att jag skrev ordet 30 gånger) och alldeles för lite om poesiläsningar. Efter det träffade jag min bästis för att hon skulle kunna intyga att jag inte ”svärtat ner min karriär”, i motsats till vad min farmor darrade fram i luren en halvtimme tidigare. Min bästis berättade att hon och alla andra poeter inte behöver en till som hatar dem, att jag inte kan skriva ur ett underdogperspektiv när jag inte är en underdog och att jag borde skildra Bambi i min bok istället för i mina krönikor. Efter det kände jag mig såklart väldigt mycket som en underdog och lovade mig själv att aldrig mer skriva privat. Det löftet höll i en dag. Det var dagen innan Bokmässan.
När jag stod på mässgolvet identifierade jag mig också med det. Alltså att vara mest uptight i hela Sverige. Skulle jag inte skriva om det? Skulle jag inte skriva om att min kille gjorde si och en poet gjorde så och relatera exakt allt det till mig eftersom vi var på MIN mässa? Det gick inte att låta bli. Eller det gjorde det väl, men jag hade en deadline. Och inget annat var intressant. Bokmässan kanske är ett dåligt exempel, eftersom alla alltid skriver om otrohet och/eller om att supa när de är där, men det är för att Bokmässan är ett andrum. Det är en fest och den är avskild från det normala livet. Vad händer om jag vill fortsätta festa? Vad händer om jag inte lyckas släppa CRFN, Jessica Gedin, Ramqvist eller Skugge när alla andra gjort det? När alla andra återgått till att skriva om riktiga ämnen och jag bara vill skriva om mig själv och mina idoler eller om min krets och deras idoler?
Det enda jag verkar kunna göra är att skriva privat, om mig själv och andra, vilket såklart är tråkigt eftersom det resulterar i att jag aldrig kommer att skriva för DN eller bli som Liv Strömquist. Vet ens någon om hon och Ola fortfarande är tillsammans? Ord som ”min kille” eller ens ”mitt liv” skulle aldrig undslippa hennes läppar. Är det inte kvinnohat, tänker ni, att en tjej aldrig får nämna det privata eller personliga? Då blir hon en bimbo. Jo det är det. Haha. Men det är också en regel som gäller de flesta, oberoende av kön. Varför? Kanske för att folk älskar att späka sig själva. Det privata är knark och det passar sig inte, men man sväljer det med hull och hår. Därför tror folk att vi skribenter kräks upp texterna. Men det gör vi inte. Vi föder fan fram dem. Ändå tycker alla att barnet är fult.
Jag kan inte tänka mig att sluta skriva om mig själv. Mina krönikor är en kedja som bygger på varandra, det säger sig självt att jag inte kan sluta. Jag förstår att folk blir arga. De kanske hatar sig själva, mig, kvinnor eller alltihop, men faktum kvarstår. Jag säger förlåt till de vänner som jag kritiserat, jag menade inte så. Ni är det intressantaste jag vet.
Läs även Lykke Eder-Ekmans Bokmässanblogg
