Foto: Sofia Runarsdotter.
Tove Folkesson är tillbaks med en vild, böljande uppföljare till rosade Kalmars jägarinnor. Nya boken Sund släpps den 17 april, och beskrivs av författaren själv som ”ett ömsint farväl till patriarken.”
Romanen är en sorts bedårande hopplös utvecklingsroman där huvudpersonen Eva Zackrisson slungas mellan livsval, kriser, Janis Joplin-drömmar och samhällsattityder. Eva kryssar runt i livet som ung vuxen, och det är skitsvårt, helt enkelt. Hon förtrollas av odrägliga new age-plattityder och svindyra nyliberala livscoacher, för att sedan svänga om och vasst raljera över budskapen som levereras. För att sedan svänga om igen, fysiskt och mentalt. Hon hamnar i Stockholm, lämnar en arkitektutbildning, börjar skriva låtar, blir kär, läser Alkemisten, drar till Kuba, blir kär igen, söker en flummig teaterskola, turnerar med Scenkonstkollektivet Pudelkärnan, förhåller sig till ungdomens vänner och nya relationer.
Sund gestaltar ett frustrerande, ofta smärtsamt livspussel; det handlar om den pretentiösa konsten med stort K, att ge sig hän, men också om klass och socialt arv. Här finns en bitande kritik mot medelklassens hycklande romantisering av ekologiska produkter och hippieestetik, ställt i bjärt kontrast mot Ölands harvande bönder och en alkoholiserad kommunistfarsa. Den senare, kallad Havets Gud, skildras med en särskilt ömsint och varm precision. Det är sorgligt, kärleksfullt, lite mörkt, ja, komplext och klyschigt, som livet stundtals ter sig.
Hur ska man kunna hitta sig själv när bilradion envisas med att spela Laila Bagges sommarprogram? Och hur verklighetsfrånvänt och själviskt är hela ”hitta sig själv”-projektet? Vilka har råd? Sund är en bok om avstånd mellan människor, men också om avstånd och splittringar i den egna, rastlösa kroppen. Om att inte nöja sig. Vilja klara sig själv. En bok om kärlek. Tove Folkesson hoppar kvickt mellan första och tredje person, mellan platser och känslotillstånd, ironi och smäktande allvar – allt skrivet med en flödande poetisk prosa som varken räds det storvulna, existentiella eller de små tidstypiska markörerna.
När hon inte författar böcker är Tove Folkesson musiker. Hon undervisar också i svenska på Fryshuset i Stockholm. Det är med glädje som Nöjesguiden presenterar hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Det är en absurd fråga, helt enorm. Jag vet faktiskt inte varför människan känner ett behov av att skapa och varför det är så starkt hos vissa individer medan andra verkar klara sig bra ändå, men det är väldigt spännande. Jag började skriva en natt när jag var tjugotre år och i desperat behov av mening i livet. Kanske är det ett sätt att hitta på en mening, det som beskrivs får ju liksom större värde ungefär som när man tar ett fotografi av någon eller något, det är ett sätt att ge det värde. Uppmärksamhet. Och uppmärksamhet och kärlek ligger nära varandra. För att kunna skriva om något måste det betyda något för mig, ja, jag måste nog nästan älska det.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Jag älskar att skriva, det svåra är att vara disciplinerad när det gäller att hålla undan allt annat som vill ta plats. Och att göra saker som fyller på depåerna för skrivandet: läsa, vandra, träffa människor som får en att lätta, vila, resa, sortera gamla papper, leka, dansa, hitta på sådant som verkar totalt meningslöst, spela piano en hel eftermiddag tills grannarna råmar.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Det är väl samma som överallt: mer närhet, försoning, medkänsla.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Hm. Det kan vara bra att odla sin egen genimyt, det vill säga tanken om att skapandet som något skilt från mig själv, så att jag kan gå ur vägen, lämna plats för något större än det lilla ”jag” som jag uppfattar mig som till vardags.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Du är inte unik, du är inte ensam.
Snille eller smak? Motivera!
Snark. Inget.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Jag tänker väldigt sällan på litteraturvärlden, och särskilt inte sekunderna innan jag somnar. Men om jag skulle råka göra det vill jag väl säga god natt, sov gott nu, lämna alla bekymmer och rynkade pannor till morgondagen, då ska vi skriva nya dikter, då ska vi överleva tvivel och skam.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Då vill jag vara tyst och tänka på vad som ska motivera mig att gå upp ur sängen, det är sällan litteraturvärlden om jag ska vara ärlig. Men det kan vara att få spela piano innan frukost.
Bästa jag läst i år:
Sapfo. Jag var på hennes hemö Lesbos i september och upptäckte hennes dikter där, vet att jag är sen i vändningarna men det var så otroligt fint. Lånade alla olika översättningar jag kunde hitta men skulle helst vilja lära mig läsa fragmenten i original, helt lysande, skälvande skärvor från en tid och plats där varken homosexualitet eller kvinnligt ledarskap tycks vara laddat utan bara självklart. Det finns en avslappnad högspändhet som är honung och vin, skimrande och enkel, som livet deluxe.
Bästa jag läst i mitt liv:
Måste alltid säga Ardundhati Roys De små tingens gud, den var min ingång till språkets egen värld, jag blev totalt uppslukad och förstod för första gången att det är språket och inte berättelsen som bär en historia.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Tycker att poeter som Maria Küchen, Anna Hallberg och Aase Berg ofta skriver intressant. De har liksom en annan ingång till texter och det känns mer givande att läsa, åtminstone för mig som också skriver.
Vad är relevant litteraturkritik?
En person som kan gestalta en läsupplevelse utan att lämna texten de läst.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Att det är jobbigt att bli bedömd, det känns förintande att lämna ut sin tufsiga duvunge till allmän beskådan och antagligen lite vassare kritikerpennor än vid debutboken.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Att den tar en bort från skrivandet, för den kastar ljus på personen bakom texten. I skrivande stund kämpar man med att kasta av sig sin personlighet, bli fri från idéer om vad och vem man vill vara eller framstå som. Att skapa är ju att helt glömma sig själv och bli lojal med det som vill skapas genom en. Bakom texten står egentligen ingen, den står för sig själv. Jag typ bara håller den lite i handen när det behövs.
Favoritpoeter/författare just nu: Läste just Agnes Gerner (Skall) som fick Katapultpriset istället för mig, och Maxim Grigoriev (Städer), som fick Borås Tidnings Debutantpris istället för mig. Älskar båda. Även om de snuvade mig på 140 000 för att de var så bra.
Litterära förebilder:
Håkan Hellström för sväng, Evert Taube för schvung, Arundhati Roy för blick, Pär Lagerkvist för innerlighet, Karl Ove Knausgård för uppriktighet, Josefine Klougart för klarsynthet.
Poesins största utmaning:
Att överleva i ett rationalitetstänkande samhälle som låter naturens principer ta över. Poesi är inte nyttig, eller naturlig, den är en förutsättning för civilisation.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej. Poesi är något som lever och vibrerar. Allting lever inte, det finns också mycket som är dött.
Bästa titeln (någonsin):
ALLMÄN MÄNNISKOKUNSKAP, Rudolf Steiner.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Josefine Klougart. Jag träffade henne förra veckan och vårt samtal om skrivande var ungefär lika värdefullt för mig som alla samtal jag fört om skrivande i hela mitt liv. Hon har en vaken blick och kan ta in andra människors perspektiv, hon går inga omvägar utan använder orden för att söka efter exakt det mest pregnanta i varje situation. Det samtalet var som att få en massa kamerafilm framkallad efter ett långt och hårt arbete med att fotografera.
Mest underskattade litterära genre:
Visor, särskilt från sjuttiotalet. Och Evert Taubes ofattbara förmåga att göra musik av svenskan.
Min finaste mening:
Den har förhoppningsvis inte kommit ännu, men i nya boken Sund är det kanske: ”Det luktar mörkt lovande gräs, det luktar främling, det luktar skogen, så som den luktar, det luktar jord och torrspruckna elefanter, det luktar hem, hur det nu luktar.”
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Sveriges regering i samtal med oppositionen och SD, och dikterna får inte handla om politik. Vore kul att se vad de är för några i ett sådant sammanhang.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Litteratur är egentligen allt annat än politik. Politik drar gränser mellan grupper av människor och syftar till att strukturera och utöva makt. Litteratur och berättelser förenar oss, gör oss medvetna om det allmänmänskliga och gör det möjligt att förstå och förlåta människor som inte är som oss.
Litteraturens framtid tillhör:
Den som orkar vara ärlig.
Sista ordet:
Falköga ser dig. (Du är inte unik, du är inte ensam.)
Tove Folkessons ”Sund” kommer den 17 april på Weyler förlag. Det är den fristående uppföljaren till romandebuten ”Kalmars jägarinnor”, en bok som blev nominerad till Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset.
