Lisa Langseth: ”Hur kan folk vara så jävla säkra på allt numera?”

15:48 27 Oct 2020

Mycket har hänt sedan hon slog igenom med sin uppmärksammade långfilmsdebut Till det som är vackert för tio år sedan. Och medan världen nu räknar ned till premiären av hennes Netflixserie, kontorsdramat Kärlek & Anarkiförsöker manusförfattaren och regissören Lisa Langseth rensa i huvudet.

Det är den första icke-digitala intervjun på länge och exaltationen gör att jag är aptidig på kafét bakom Dramaten. Det är Lisa Langseth också och hon bekräftar det jag fått sken av vid bokningen av intervjun: att hon inte är så värst upptagen just nu.

– Jag gillar det, jag vill att det ska vara såhär tomt efteråt. När jag är klar med ett stort arbete tänker jag alltid att det var mitt sista någonsin. Känner mig som ett sånt rockband som brukar säga att det här, det var den sista spelningen, gamla gubbar som spelar sista gången tjugo gånger.

När slutade ni spela in Kärlek & Anarki?
– Ganska nyligen ändå, i maj. På grund av coronan var vi tvungna att pausa, egentligen skulle vi varit klara i mars. Under pausen som produktionsmässigt var rätt bra för mig, klippte jag serien. Jag hade också tid att göra ändringar i det sista blocket. För till slut regisserade jag alla åtta avsnitt.

Och det var inte tanken från början.
– Nej, det var det inte... Jag har hittills regisserat allt jag själv har skrivit för film. Men eftersom jag inte har gjort serier förut så blev jag först avskräckt av denna mängd material. Det kändes, jisses, en långfilm är nittio minuter och det här var trettio gånger åtta. Men sedan klarade jag inte att släppa ifrån mig serien. Vi hade möten med jättetrevliga regissörer och till slut sa min fotograf, Ulf Brantås: men ska du inte...? Först skulle hälften regisseras av någon annan men sedan kände jag att jag vill göra något avsnitt till och till slut var det inte så mycket kvar av serien. Så då gjorde jag allt själv. Det var skönt.

Kärlek och anarki är Netflix andra svenska originalserie. Utöver att regissera står Lisa Langseth som skapare, hon har även skrivit manus tillsammans med Alex Haridi som också var involverad i den första svenskspråkiga Netflix-serien Störst av allt. Bakom båda står även samma produktionsbolag, FLX, och samma produktionsteam.

 

"Det måste finnas en story som säljer"

 

Ser du själv mycket på Netflix?
– Jag ser på allt som jag tycker är intressant. De här streamingtjänsterna börjar bli så stora att det blir svårt att jämföra dem med varandra. Jag har nu kollat mycket på Svt Play och Öppet Arkiv, på Tårtan med barnen och på High Maintenance på HBO. Såg nu första avsnittet av I May Destroy You och Charlie Kaufmans nya I’m Thinking of Ending Things. Jag älskar att se på grejer, för mig är streamingsajterna som ett utökat bibliotek. Men jag tycker också att man hela tiden måste ha en vital diskussion om vem, vem som äger kulturen, varför kulturen görs.

Om något så är all digitalisering och streaming pandemins stora vinnare vilket också är ett tema i din serie. Har du en problematisk inställning till hela streamingkulturen?
– Jag pendlar lite, jag tycker ju tyvärr att det inte är helt enkelt, att det finns så många aspekter. Det är lätt att säga att streamingkulturen har urholkat branschen men det är faktiskt inte riktigt sant. Det har snarare att göra med en allmän inställning och förskjutning inom kulturen som också har skett på flera andra områden. Det har dykt upp ett slags konsulttänkande, där en person kan komma och säga: hej, vi har den här bästsäljaren och har tänkt ut att vi ska göra en film på den och den ska vara på ett visst sätt. Och så letar man efter en lämplig regissör som kan göra det, istället för att låta filmskaparen bestämma. Och detta sker absolut inte bara inom streamingkulturen – det ägnar sig alla aktörer åt. I Kärlek & Anarki är huvudpersonen Sofie konsult på ett förlag och ska styra litteratur. Hon har ingen idé om kulturens kraft i sig utan ska bara effektivisera allt, och det konstnärliga är för henne bara något jävla konstigt fluff. Jag har vänner i litteraturvärlden och jag upptäckte att just den här inställningen väldigt mycket liknar det som händer i filmvärlden. Att man inte riktigt har någon tro på upphovspersonens verk utan det måste finnas en story som säljer. Det genomsyrar hela vår samtid och det har jag försökt berätta om. Netflix har ändå låtit mig berätta som jag ville, annars hade jag gått någon annanstans.

På det anrika gamla bokförlaget som konsulten Sofie, spelad av Ida Engvoll, får i uppdrag att digitalisera och modernisera träffar hon den yngre it-teknikern Max (Björn Mosten) och de påbörjar en lek. I smyg börjar Sofie och Max utmana varandra att göra saker som går emot de sociala normerna. Det som börjar oskyldigt, blir med varje avsnitt mer vågat och oförutsägbart.

Du har skrivit serien under en längre tid. 
– Jag höll på med den helt själv först under ett år. Innan jag ens visste om det skulle bli en serie eller långfilm. Först tänkte jag att det var en långfilm men sedan kände jag att det blev en väldigt lång långfilm, jag hade så roligt när jag höll på! Och då började jag tänka på att det skulle kunna bli en serie som bara blev längre och längre, med längre avsnitt. Och sedan började jag stryka mer tills jag hittade en form för det.

Men varifrån kom själva idén?
– Första känslan var att jag skulle vilja göra någonting om samtiden som var roligt att titta på. Och det är inte den lättaste uppgiften. Och så saknade jag lite det temperament som min film Hotell hade, som börjar kolsvart och slutarsvart men som komedi. Jag trivs väldigt bra i den här världen där man blandar humor och allvar. Det väcker väldigt mycket känslor. Hotell handlade en hel del om fantasins teater och om den inre friheten och dess kraft när man släpper fram den. Då kan den hitta egna vägar. Och likadant är det med Kärlek & Anarki och Sofie och Max lek, att man kan hitta på egna lagar och sociala regler. Det undersöks i Hotell också, hur man får göra i det sociala. Det hänger ihop med detta med digitaliseringen, att vi är så vana att göra allt på det sätt som är etablerat. Och marknaden har bestämt: det här är frihet, och så här ska allt se ut.

Stockholms innerstad som du placerade serien i är en definition av detta, en spelplats karaktäriserad av yta och outtalade regler som alla följer.
– Ja, verkligen, den här serien är så Stockholm. Åh, vad roligt att du säger det för jag har verkligen försökt att skildra det. Men jag undrar om man kommer att kunna se och förstå det om man inte har någon erfarenhet av att bo här. Jag är uppvuxen i Stockholm men jag har också varit utomlands en hel del. Och varje gång jag kommer tillbaka hit så tänker jag gud, någonting med liksom att alla är så... det är så svårt att förklara. Men det finns något slags tunnelseende och även det att man är inordnad i ett fack. Det är som att alla spelar sina förutbestämda roller hela tiden. En av mina bästa vänner bor i Paris och hon pratar alltid om att varje gång hon kommer till Stockholms närförort bli medveten om vad hon har på sig, vilket hon aldrig behöver tänka på i Paris på samma sätt. Här är det första hon måste göra att gå och köpa sig en ny tröja innan hon ska på något möte.

 

"Ibland undrar jag om missförstånden beror på att man som kvinna förväntas göra personliga filmer"

 

Tror du Kärlek & Anarki, liksom dina tidigare filmer som väckt mycket diskussioner runt om i världen, kan vara provocerande för vissa?
– Ja du, det är möjligt. Jag upplever att jag har gjort provocerande saker utan att jag hade någon tanke med det. Men sedan har det växlat över tid. Jag gjorde min första film innan kulturmansdebatten. Och då var det feminister som blev provocerade av den och jag fattade aldrig varför. För mig handlar den just om en struktur, jag är ju också feminist. Men sedan har filmen kommit ikapp och nu är det många som ser den på ett helt annat sätt. Och med Hotell var det provocerande att huvudpersonen överger sitt sjuka barn och att filmen går från det fruktansvärda till komedi. Och Euphoria som har blivit det mest upprörande av allt jag gjort, då var det att det handlar om ett assisterat självmord. Sprängkraften i det här ämnet. Jag tycker att alla mina historier är idédramer och jag upplever ibland att folk missförstår dem. De förväntar sig mer underhållning. Ibland undrar jag om missförstånden beror på att man som kvinna förväntas göra personliga filmer som kretsar kring en viss känsla. Och när det istället är uttänkta idédramer där filmen ställer en fråga, läser folk det som dagboksanteckningar. Och det är de ju verkligen inte.

Jag kan inte se det som något dåligt att folk blir upprörda. För mig har dina filmer varit en nyckel till någon slags skandinavisk eller västerländsk mentalitet. Har du tänkt på det? 
– Menar du att vi till exempel är mer egoistiska i Sverige?

Åh, ja. Och det bygger ju förstås på en massa olika faktorer, ekonomiskt välstånd inte minst, och avsaknad av religiös tillhörighet. Detta med att inte stå ut med att konfronteras för mycket med jobbiga känslor, man gör det bara till en viss gräns. 
– Det är intressant att du säger det här. När jag visade min film Hotell på en liten filmfestival i Marocko var alla ganska chockade, likadant var det i Frankrike: de tyckte huvudpersonen Erika var så komplicerad, de såg en komplexitet ingen såg här på samma sätt. Frihetsbegreppet precis som du säger tolkas väldigt olika i olika delar av världen. Vi tar förstås friheten för givet .Just det, och sedan kanske faktiskt också att man i Sverige alltid ser att skulden ligger någon annanstans och utanför oss själva. Det finns alltid ett system att skylla på. Och då handlar Hotell just om huvudpersonens egen personliga frihetslängtan och om vad som är moraliskt rätt och riktigt inne i henne i existentiell bemärkelse. När det inte finns något utanför som säger vad som är rätt och fel utan det är något som du själv måste konfrontera. Där finns ingen tydlig struktur att hålla sig i. Och det var väl det jag försökte göra i Euphoria också men där upplevde jag att vissa tyckte att det var för mycket. Det är ju lättare när du har en förklaring utanför dig själv. Men då blir det aldrig riktigt intressant och livet är inte heller så där enkelt

Tillbaka till serien. Saknar du sociala lekar i din vardag? Är det vad du försöker säga med Kärlek & Anarki
– Jag tycker att barn påminner mig mycket om det i vardagen. Jag skulle dock inte hinna hålla på som Sofie och Max gör i serien. Men jag försöker påminna mig om att jag kan tänka hur jag vill, även i det lilla. Jag tycker inte om när jag blir intryckt i att det ska vara på ett visst sätt. Det är så jäkla mycket folk i vår tid som har så mycket starka uppfattningar om hur man ska leva och vad man ska göra i vissa situationer. Hur kan folk vara så jävla säkra på allt numera? Jag har ingen aning om någonting och har väldigt svårt när någon säger något säker på att det är såhär det ligger till. Jag försöker hålla mig öppen, även om det kan vara svår.

Är Björn Mosten som spelar Max din nästa Alicia Vikander?
– Jag vet inte, det är mycket upp till honom själv. Vi tyckte att det skulle vara roligt med någon som var oetablerad. Dels så ville jag att den här åldersskillnaden mellan Sofie och Max skulle vara femton år och att den inte fick krympa. Jag älskar också att blanda etablerade och oetablerade skådespelare som jag gjorde i Till det som är vackert med Alicia och Samuel Fröler. Det finns någonting med det den oskolade Björn har och det Alicia hade som jag verkligen älskar. Det är viktigt att ha kvar den oskolade energin när vi jobbade med serien.

Jag har väldigt svårt för konsult-Sofies karaktär. Hon är extremt svårälskad. 
– Det var åt Sofie vi skrattade oftast för att hon är så vidrig. I början där, när hon kliver in med sin acne-mössa och stockholmska utstrålning och sin konsultaura... Men hennes karaktär gör den största resan. Och den ligger väldigt långt ifrån Ida Engvoll som person så jag tror att det var väldigt roligt för henne att spela en så hopplös människa. Det är viktigt för mig att alla skådespelare tycker om sina karaktärer och så kändes det under inspelningen. Och samma gäller själva skrivprocessen, när man skriver fram rollerna. Gillar man dem och kan förklara någon slags kärlek till dem så kan man också driva dem ganska långt. Precis som Reine Brynolfssons karaktär Friedrich. Att han både är underbar och hopplös. Det är superviktigt att man inte dömer någon.

Har du några filmskapare som du ser upp till?
– Jag tycker väldigt mycket om Lars von Trier. Jag tycker om hans sätt att lägga existentiella frågor på bordet. Han är så fri. Liksom Jane Campion. Och jag vill även nämna Mai Zetterling, som var så himla fri i huvudet. Sedan finns det unga också men det är någonting med gamla människor generellt som har gjort väldigt väldigt mycket. Jane Campion till exempel, hon har gjort så väldigt många olika saker. Det är så inspirerande.

 

"Om hela samhället kollapsade, då skulle man behöva tänka om helt."

 

Du sa någonstans att ju mer framgångsrik du blev, desto mer ångest fick du och att du slutade sova på nätterna. Har det lagt sig lite? Har du fått mer distans nu eller är du ännu mer psykotisk?
– Nu tycker jag inte att jag är så ångestfylld men jag har sömnproblem, ja, det har jag. Det är inget roligt att prata om. Det är min akilleshäl tror jag.

Som Bergman. 
– Det är lite fint menar du. Jag ska försöka odla det. Det var någon som sa till mig, det där måste du försöka odla. Som Bergman, som tagit detta jobbiga och lyft det till att vara något så oerhört spännande, vackert, intressant och konstnärligt.

Under coronan fick väl de flesta facea någon slags livskris och börja fundera på en eventuell plan b i livet. Har du en?
– Jag har alltid undrat vad jag skulle kunna göra istället, i alla lägen. Corona var inte så stor skillnad för mig. Jag brukar tänka att jag kanske skulle bli något helt annat. Om hela samhället kollapsade, då skulle man behöva tänka om helt. Jag tycker att den tanken är intressant, jag gillar att leka med den.

Efter Kärlek & Anarki, vad bär du mer på för historier? 
– Nu har jag ingen plan alls. Jag har själv försatt mig i den här situationen så jag har ingen annan att skylla på. Medvetet satt mig i en sits där jag faktiskt inte alls vet. Men det är också för att jag måste summera lite hur det varit att göra varje projekt. Jag tycker att alla mina projekt har kommit upp ur varandra. Det blir som en kedja. Varje gång jag är klar med någonting blir jag en annan människa.

Kärlek & Anarki har premiär på Netflix den 4 november.

 
Stad: 
Regi: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!